Sekunderna innan hon öppnade dörren blev jag nervös, jag har väl aldrig i hela mitt liv varit nervös och speciellt inte för att träffa henne. ”Jag trodde du hade glömt bort mig.” Var det första hon sa när hon öppnade dörren.”Aldrig, tiden gick lite fortare än vad jag förväntat mig bara.” Hon släppte in mig och gav mig en kram. Tillsammans gick vi upp på hennes rum. Liam hade hon redan lagt, och jag är glad att det är hon som är mamma till mitt barn, hon är stark. Två barn själv. I spjälsängen bredvid Clarissas säng låg hon, den vackraste varelsen på jorden. Hon sov så sött, jag smekte henne på kinden, och pussade henne i pannan. ”Hon har sovit ett bra tag nu, så hon vaknar säkert snart och vill ha mat.” Vi satt tillsammans i sängen, och hon la sitt huvud på min axel.

Mycket riktigt, 40 minuter senare vaknade Adriana och skrek, det var faktiskt skönt att höra henne skriva, för det är ett bevis på att barnen mår bra. Clar tog upp henne och satte sig ned bredvid mig igen, och började mata henne. Det var fint att se mor och dotter så nära varandra, och speciellt när Adriana sträckte på sin hand och spretade med sina små fingrar. När hon hade ammat klart så hade hon somnat om igen. Det är väl ett fint liv dem lever, dem små, dem äter och sover. ”Jag hoppar in i duschen, det går fort.” Jag satt lutad mot sänggaveln med Adriana i famnen, jag kunde inte släppa henne med blicken, det gick inte även om jag ville.

Clar kom ut från badrummet i bara en handduk, och inte ens det reagerade jag på. Det är något jag har sett så många gånger, men visst var det längesedan, och något jag saknat. Hon försvann in i sin WIC, och jag la åter igen min koncentration på Adriana. Clar satte sig ned i sängen bredvid mig, och lutade sitt huvud på min axel. ”Det känns så overkligt. Att sitta här tillsammans med dig, och vår dotter.” Det lät på henne, precis som att hon trodde det var en dröm. ”Det som känns overkligt för mig, är att du sitter bredvid mig, och faktiskt pratar med mig.” Våra blickar möttes och hon log.

”Jag ska väl börja röra mig hemåt.” Jag reste på mig från sängen som vi hade setat i, i nästan 4 timmar. Klockan hade börjat närma sig 2 på natten, och mina ögon orkade inte hålla sig uppe mer. ”Stanna? Du kan sova här.” Jag vände mig om för att se om hon skojade eller inte, och jag kunde inte se någon sarkasm i hennes blick hon gav mig. ”Säkert?” Hon nickade, och gick in i badrummet. ”Då sover jag på soffan.” Hon kollade ut från badrummet med en chockad blick, och tandborsten i munnen. ”Var inte löjlig.” Jag skakade bara på huvudet och fattade inte ett dugg av det som hände. Jag stod och titta på henne i spegeln när hon borstade färdigt sina tänder, och log mot mig. ”Här.” Hon gav mig min tandborste, hade hon verkligen kvar den?

Vi bäddade ned oss och hon la sig på mitt bröst och precis när vi båda hade slappnat av vaknade Adriana igen. Clar gick upp och tog henne. Vi satt och pratade under tiden som hon ammade. ”Kommer du någonsin förlåta mig?” Jag var tvungen att få veta om allt jag gjorde för henne var i onödan, eller om det fanns en chans. ”Kan vi inte ta en dag i taget?” Det lät inte negativt, så visst kunde vi allt göra det. När vi väl gick och la oss igen somnade båda två på en gång. Det var underbart att få lägga armarna om henne, och bara vara.

På morgonen vaknade jag av att Adriana gjorde massa ljud ifrån sig i sängen, så jag drog på mig mina kläder och tog med mig henne ned, så att Clar skulle få sova ut lite. Hon har haft det tufft den senaste tiden, så jag tyckte hon kunde behöva all sömn hon kunde få. När jag kom ned i köket satt Erica där och läste tidningen. ”Har du sovit här inatt?” Hennes ton sa inte vad hon kände, men jag hade mina aningar. ”Ja, det har jag.” Var det enda jag svarade. Adriana var fortfarande vaken, så jag gick och satte mig i soffan och la ned henne i mitt knä. Liam kom inrusandes i vardagsrummet och satte sig ned bredvid mig. ”Vill du hålla henne?” Liam tittade storögt på mig. ”Får jag?” ”Klart du får, men du måste sitta still och hålla upp hennes huvud.” Jag la ned Adriana i Liams famn, och genast vart han att se mycket stoltare ut.

Clar kom ned två timmar senare iklädd enbart en t-shirt och trosor. Hon satte sig ned i mitt knä och pussade mig på kinden. Jag kollade frågande på henne, och hon mimade ”Jag älskar dig.” Jag placerade mina händer på hennes bara lår och hon rös till. Vi satt och tittade på Liam och Adriana som gosade med varandra, eller ja, det var väl mest Liam som gosade med henne, men i alla fall. Ren syskon kärlek, och jag älskar att se Liam så stolt.”Du kommer bli den bästa storebrodern någonsin.” Han tittade upp på mig och nickade samtidigt som han log med hela ansiktet. Erica kom in i vardagsrummet där vi satt. ”Liam, kan du gå upp på ditt rum, jag vill prata med mamma och Justin själv.” Clar kollade frågande på henne, och sträckte sig efter Adriana och Liam gjorde som hon sa.

”Är ni två tillsammans igen?” Den frågan var mer riktad till Clar än till mig, så jag väntade på att hon skulle svara.”Nej, det är vi inte, vadå då?” Erica sträckte sig efter Adriana, men Clar vägrade ge bort henne. ”Det ser så ut.” ”Om det nu skulle vara så, stör det dig? Stör det dig att pappan till mitt barn finns i mitt liv, och att jag älskar honom sjukt mycket?” Clar pratade precis som att jag inte vore där, men jag satt helt stilla och tyst. ”Jag vill bara inte att du glömmer vad han har gjort mot dig.” Där gick min gräns, jag gick upp på Clarissas rum och hämtade mina saker, och lämnade huset, utan att säga ett enda ord.

”Tack, mamma.” Mer hade jag inte att säga till henne. En kväll och natt som var helt underbar förstörde hon på mindre än 5 minuter. Allt för att hon inte kan hålla käften. Varför kan inte jag få leva mitt egna liv, varför ska hon lägga sig i. Justin räddade mitt liv, genom att riskera Adriana, bara för att jag skulle överleva. Kan inte hon se den goda människa han egentligen är? Varför är det bara jag som ser det. Jag gick från vardagsrummet och hon försökte inte ens stoppa mig, eller be om ursäkt. Ibland funderar jag om jag är adopterad, med tanke på att jag har ett sådant stort hjärta och förlåter folk för fort och lätt, medan hon skrämmer iväg alla. Jag gick in och satte mig på golvet vid Liam, han hade byggt en koja och lagt in sin barbaskön och massa täcken.

”Varför säger mormor sådant?” Han måste ha hört när mamma pratade med mig och Justin, och det brukar aldrig Liam göra. Han var troligtvis rädd att Justin skulle försvinna igen, och det har han bara sin mormor att tacka för.”Jag vet inte gubben. Hon tycker väl inte om Justin.” ”Det gör jag visst, jag vill bara inte att han sårar dig igen. Ni har en dotter tillsammans, och jag vill att hon ska veta vem båda sina föräldrar är.” Mamma stod i dörren, så hon hade hört mig nu, och det var ganska bra. För egentligen tänkte hon bara på Adriana denna gång. ”Men varför kan du som är min mamma inte se hur mycket jag älskar honom, och hur mycket han älskar mig? Han tillbringade sina lediga dagar med mig på ett ruttet sjukhus, han kom med blommor och choklad, och det gör man inte om man inte älskar personen. Han tar hand om mig, om inte annat så älskar han sin egen dotter. Han lät mig sova tills jag vaknade imorse. Förstår du vad jag säger? Jag älskar Justin, kommer troligtvis aldrig sluta göra det heller, det gör ont som fan att inte få kalla honom min. Han kan hur lätt som helst bara hitta en ny, men han stannar hos mig i alla fall.” Mamma stod helt tyst i dörren, hon rörde sig inte ens. Liam satt lika tyst han också. ”Förlåt gumman.”

Jag och mamma pratade ett tag, och hon verkade förstå hur jag kände så hon lät mig göra mina egna beslut, och det är jag glad över. Att jag äntligen fick min mamma att förstå hur mycket han betyder för mig. När jag hade klätt på mig och gjort mig i ordning så åkte jag och Liam hem till Justin, jag visste att han åkte till Diane och Bruce. Jag var tvungen att prata med honom, och Bruce älskar Liam, och Diane älskar Adriana, så vilka är bättre barnvakter än dem? ”Kan vi prata?” Han satt inne på sitt rum med en keps över ansiktet så jag kunde inte se honom i ögonen. ”Är du här för att säga att din mamma har rätt, kan du gå.” Det var först då jag hörde att han grät, så jag satte mig ned bredvid honom och tog han i handen. ”Nej, jag är här för att tala om att jag älskar dig, men att jag vill ta en dag i taget. En vacker dag vill jag leva med dig, men jag är inte redo just nu.”