Skrivet:
Kategori: √ 1. First Step Two Forever

Kapitel 37 - He Will Hate Me For The Rest Of My Life!

Efter flera timmar av skratt och roliga konversationer valde jag att gå upp och ta en dusch, sen gå och sova. Jag sa godnatt till alla utom Justins småsyskon som redan hade somnat.

Väl inne i duschen började tårarna rinna, dom hade inte gjort det på flera veckor. Men när jag såg hur söta hans syskon var, insåg jag att jag hade kunnat haft en baby om några månader.

När jag kom ut ur duschen och in i Justins rum, som han haft här hela tiden fick jag mitt livs chock. Han satt i sängen med min svarta dagbok och grät. Jag vart helt stel i kroppen och fick inte fram ett ord. Även om det gjorde ont att han läst mina privata tankar så var den smärtan inget mot det han säkert kände.

Nu är mitt liv slut, och imorgon sitter jag på ett plan hem och ser honom inte mer.


Justins perspektiv

Efter att rose hade sagt godnatt till oss alla satt jag kvar ett tag till, men efter en kvart kom min trötthet krypandes, så jag sa också godnatt. Pappa kommer tillbaka imorgon så jag behöver inte ha dåligt samvete.

Jag hörde att Rose fortfarande var kvar i duschen, så jag tänkte att det var min tur att välja hennes underkläder. Det är ju alltid hon som gör det annars, och det är ju ändå jag som ska se dom. Hon brukar ha dom längst ner i väskan, så jag stoppade ner min hand och kände någonting hårt. Det var en bok jag fick upp. Jag funderade på om jag skulle öppna den eller inte, men nyfikenheten tog över, så jag öppnade den och såg direkt att det var en dagbok.

Det är fel att läsa men jag kunde inte låta bli. Jag slog upp sidan hon hade skrivit sist, och det visade sig att det var flera månader sen, ganska precis dagen efter att hon hade blivit misshandlad.

Jag läste det hon hade skrivit om och om igen. Det var en mening jag inte kunde släppa. Hade hon vart gravid? Tårarna började rinna och jag hörde att någon kom in. Jag förstod att det var Rose, men jag kunde inte kolla upp och möta hennes blick.

- Snälla Justin! sa hon

Men jag rörde mig inte. Hur kunde hon, varför har hon inte sagt något?

Jag tog av mig armbandet som jag fick av henne igår, och la det i hennes hand när jag gick ut. Men jag vände mig om och såg att hon stod med ryggen mot mig.

- Och jag som trodde att du älaksde mig! sa jag, sen gick jag ner och ut

Jag ringde Ryan och frågade om vi inte kunde mötas någonstans, och vi valde att ses efter halva vägen. Men jag hann gå nästan hela vägen hem till honom innan han kom. Vi satte oss på en bänk och jag berättade allt som hade hänt. Han dömde mig aldrig för något, utan han behandlade alltid mig som den Justin jag lämnade bakom mig när jag klev ut i rampljuset.

- Jag säger inte att det hon gjorde var rätt, men det kanske finns en annledning till att hon gjorde som hon gjorde. Så jag tycker du ska prata med henne, och låta henne förklara. sa han helt lugnt och jag förstod vad han menade, men just nu ville jag inte se henne.

Det började bli ljust ute innan vi började gå hem, och jag var genomfrusen. Men fick skylla mig själv då jag inte tog med mig någon jacka.

Jag tog upp min mobil på vägen hem, och ingen hade ringt eller skickat ett sms. Jag vet hur Rose funkar, hon hör inte av sig, för hon vill ge mig andrum, men just nu ville jag bara att hon skulle ringa och skrika att hon älskar och saknar mig, och att jag måste komma hem så vi får prata.

När jag kom hem satt mormor i köket och läste tidningen. Men hon sa inget, så jag gick raka vägen upp på mitt rum. Där inne låg Rose och sov, trodde jag.

- Jag älskar och vill inte förlora dig. sa hon så tyst att jag knapt hörde det

Jag satte mig ner på sängkanten, men hon rörde sig inte, utan stirrade bara i väggen. Jag såg att hon var helt röd i ögonen, och att hon inte hade sovit något.

- Varför berättade du inget för mig?

Hon svarade mig inte och det gjorde mig irriterad.

- Nu är det dax för dig att prata, det var mitt barn också. Jag har rätt att få veta.

Hon reagerade iallafall och satte sig upp i sängen. Men hon kollade inte på mig, utan stirrade bara förbi mig.

- Jag ville inte att du skulle tro att jag inte kunde ta ansvar, jag var rädd för hur du skulle reagera, att du skulle lämna mig. Jag viste inte hur jag skulle säga det. Förstår du vad jag har gått igenom helt själv, jag har behövt dig mer än någonsin men har inte kunnat säga något pga min rädsla att förlora dig.

Jag satt helt tyst och lyssnade på allt hon hade att säga. Men var tvungen att säga något.

- Okej, men jag kan inte ha ett förhållande med någon som inte är ärlig. Jag är ledsen men det finns inget vi längre.
- Okej! det var det enda hon svarade, men hon tog av sig ringen och la den i min hand och reste på sig för att klä på sig.

Hon hade inte hunnit packade upp något så hon tog sin väska och gick ner. Där satt jag kvar med ringen i handen. Jag hörde hur dörren slogs igen där nere och att någon var på väg upp.

- Hur dum kan man som tonåring bli? frågade mormor
- Vadå? svarade jag chockat
- När du stack igår gick jag upp till henne. Hon satt med en bok i den ena handen och ett kort på dig i den andra, och hon upprepade hela tiden hur mycket hon älskade dig. Hon berättade vad som hade hänt.
- Men bara för att hon älskar mig betyder det inte att smärtan försvinner. Jag älskar den tjejen mer än allt annat. Men det gör ont ändå.
- Men lyssna på dig själv. Jag tror att den verkliga anledningen till att hon inte sa något var för att skydda dig. Du är inte vem som helst världen bara för att du bara är Justin för henne. Du lät precis henne åka hem, utan att berätta att hon är allt för dig.

Hon pratade på men mina tankar bara låg på Rose. Hon lämnade mig den dagen hon valde att inte berätta det för mig.

- Var en man och svälj din stolthet, gå och stoppa henne. var det sista mormor sa innan hon gick ner

Jag la mig ner i sängen och kände direkt att det luktade Rose om kudden som jag la mina händer under. Där under låg dagboken med en annan lapp som löd.

"Läs hela min dagbok, och hatar du mig fortfarande lovar jag dig att aldrig prata med dig igen, tänker inte ens titta på dig. Men du ska veta att jag kommer alltid älska dig, men jag är inte värd dig. Synd du är världens vackraste och kändaste, annars hade jag kunnat göra som du, släppa dig och gå vidare."

Trodde hon verkligen att jag släpt henne, eller att jag skulle klara av att gå vidare?

Jag låg med dagboken i min hand och funderade på om jag skulle läsa den eller inte. Men hon kanske hade skrivit något nytt. Jag slog upp den och det föll ur ett foto, på mig och henne. Det första vi tog tillsammans, som hon alltid hade i sin plånbok. Dagboken var inte lika tjock som sist, kan ha berott på att att hon rivit ur alla sidor och lämnat en nyskriven kvar.

"Först vill jag be om ursäkt för att jag inte berättade för dig om barnet, men jag ville inte att det skulle komma ut, och enda sättet var att hålla det för mig själv. Det var fel, jag vet, men kunde inte göra det på något annat sätt.

Sen vill jag att du ska veta att jag aldrig har tvivlat på oss, inte ens när vi har haft det som jobbigast. Jag har alltid trott att våran kärlek har vart så pass stark att vi skulle ta oss igenom allt. Jag älskar dig, jag är redo att göra vad som helst för att få tillbaka dig. Du är min natt, min dag, mitt liv. Mitt hjärta slår för dig, remember? Du har förändrat mitt liv och du är anledningen till att jag är den som jag är idag."

Det var inte slut där, fanns säkert 3 sidor till att läsa. Men vad tjänar det till? Hon är borta, och det var jag som lämnade henne. Även om jag älskar henne, kan jag inte lita på henne. Hur skulle det bli om hon hamnade i en liknande sits igen? Nu satt hon iallafall på planet hem. Jag kan inte stoppa henne, även om jag vill.

Eftersom att jag inte hade sovit något så tog sömnen över.

Men jag vaknade några timmar senare av att någon hoppade på min mage, Jazmyn. Vem annars? Världens bästa lillasyster. Hon skulle även bli världens bästa faster. Varför dras mina tankar på barnet hela tiden?

Jag hoppade in i duschen och drog på mig rena kläder och gick ner till dom andra.

- Pappa, kan jag få prata med dig själv?
- Självklart. Vi kan gå ut på baksidan. sa han, reste sig upp och tog med sin kaffekopp

När vi kom ut satte vi oss i en varsin stol och han tittade frågande på mig.

- Jag vill ha råd av dig. Får några månader sen blev Rose rejält slagen och sparkad i bl.a magen och hon förlorade vårat barn som hon inte viste om. Och jag fick reda på det genom att jag läste hennes dagbok. Jag gjorde slut imorse och nu är hon hemma igen i Atlanta. Gjorde jag rätt?

Han satt bara med öppen mun och kollade på mig. Det var lika bra att jag fick allt sagt på en gång. Men han vart nog överraskad. Jag sa ju faktiskt att han hade kunnat blivit farfar.

- Helt ärligt, vet jag inte vad jag ska säga. Men att dömma av att du frågar känns det som att du tvivlar på ditt val.
- Det är klart jag gör. Jag älskar henne och kan inte sätta mig in i det hon har gått igenom själv.
- Du säger ju själv att du älskar henne, varför gjorde du slut då?
- För att jag inte kan lita på henne.
- Det är något du får lära dig.

Vi satt i flera timmar och pratade, det kändes skönt att ha pratat med pappa på ett sätt vi aldrig gjort förut. Mormor kom ut och talade om att min mobil hade ringt flera gånger, och jag kunde inte låta bli att tro att det var Rose. Men när jag hade hämtat den såg jag att det var mamma som hade haft damp. 12 missade samtal, det känns inte som att det är den mamman jag känner. Men jag ringde upp henne.

- Vad är det som har hänt? var det första hon sa
- Vad? svarade jag chockat
- Ja, jag mötte Rose, och hon såg ut som att jorden var på väg att gå under.
- Kan ju bero på att den har det. svarade jag tyst
- Va, vad är det som har hänt?
- Vi är inte tillsammans längre, jag gjorde slut imorse, så hon åkte hem.
- Du gjorde vad sa du? Kan du berätta för mig vad som har hänt?
- Det finns inget att berätta, det är som det är nu.

Vi fortsatte prata ett tag men jag berättade inte den verkliga anledningen till att vi gjorde slut, men lovade att jag skulle göra det när hon kommer till Kanada.


Melrose perspektiv

Det var jobbigt att skriva det sista brevet till honom, men det behövdes. Nu ska jag göra allt för att glömma och gå vidare. För det kommer han att göra. Det känns, men det måste göras. Han kommer aldrig mer vilja se mig.

När jag kom hem till Atlanta mötte jag på Pattie, men valde att inte hälsa. Då jag inte känner för att folk ska tycka synd om mig, jag förtjänar det.

Mamma satt i köket när jag kom hem men jag brydde mig inte utan släppte min väska och gick upp på mitt rum och låste. Här inne tänker jag vara tills jag har Justin här igen. Vilket kommer leda till att jag ruttnar här inne.

Alla kort jag haft på väggen på oss har jag tagit ner och lagt i en låda tillsammans med allt annat som är hans och som påminner mig om honom.

Det knackade på min dörr men jag brydde mig inte utan fortsatte radera honom ur mitt liv. Hans nummer försvann från min mobil, och alla bilder jag hunnit tagit på honom. Hans nummer finns fortfarande i mitt huvud, och det kan jag inte göra något åt.

Jag ringde till Candy och berättade allt som hade hänt och jag frågade om jag kunde komma till henne över nyår. Det var inga problem, så jag skulle ta nästa flyg till NY, och det gick redan 2 timmar efter. Jag valde att gå ner och prata med mamma och hon tyckte att det lät som en bra idé, och väskan behövde jag inte packa, den stod redan klar i hallen.

Mamma körde mig till flygplatsen och vinkade av mig. Som vanligt ska resan vara värst. Många tjejer tittade på mig, men dom gjorde inget mer, och det var skönt. När jag väl var framme mötte Candy upp mig och vi kramades länge.

- Så, hur är det mellan dig och Ryan? frågade jag för att bryta tystnaden
- Det är bra. Saknar honom, men han kommer på nyår.
- Okej, bara inte hans vän är med.

Vi åkte hem till henne och ringde Julia, henne har jag inte träffat sedan jag flyttade från NY. Och jag saknar verkligen henne.

Candy ringde till henne, men jag hörde bara vad Candy sa

- Hej, kom hem till mig, Rose är här.
- Nehe, okej. Ja, men då syns vi väl hos Sofia på nyår då.

Hon la på och såg helt chockad ut. Vad var det som precis hände, ville inte Julia träffa mig?

- Hon sa att hon inte hade tid.
- Okej! Hon har väl aldrig varit såhär?
- Nej, hon har blivit jätte konstig på senare dagar.

Vi spenderade resten av dagen i sängen med massa filmer och godis. Vi pratade inte speciellt mycket, men det behövdes inte. Hon vet att hon betyder världen för mig, och jag skulle aldrig byta ut henne mot något.

Dagarna gick och dom har vi spenderat på stan, gud vad jag har saknat NYC. Att bara få strosa omkring och kolla på människor, gå och shopppa i mina favorit affärer.

Candy drog iväg och hämtade Ryan på flygplatsen, och jag hoppade in i duschen. Nu när jag är här hemma går jag inte ut i bara handduk utan jag klär på mig på badrummet, och det är jobbigt då jag alltid går ut och andas lite i bara handduk. Men nu var det ingen annan hemma så då gjorde jag det. Jag gick in i Candys rum och drog på mig ett par mjukis shorts och ett slappt linne. Festkläderna orkade jag inte dra på mig än.

Efter en halvtimme kom Candy tillbaka med Ryan.

- Hej Ryan! Gud vad jag har saknat dig. sa jag och gav honom en kram
- Hej Rose! Jag har saknat dig med. Skulle jag kunna få prata med Rose? frågade han och kollade på Candy. Hon nickade till svar och gick in i duschen

Han berättade allt Justin hade sagt till honom, och han beklagade verkligen över barnet, och så sa han att Justin var ett vrak. Han var tydligen inte sig själv. Vad hade jag ställt till med? Allt var på grund av mig.

Ryan gav mig en varm kram, nästan en sån som bara Justin kan ge. Precis när han släppt mig kom Candy ut ur duschen, och Ryan gick in.

- Du ska vara glad att du har en pojkvän som Ryan! sa jag och gav Candy en kram, hon sa inget men hon besvarade kramen

På festen
Ryan skulle iväg och göra något, så han skulle dyka upp senare. Nu var det bara jag och Candy. Sofia kom fram och kramade, och sa att hon hade saknat mig. Man blir riktigt glad när folk säger så. Men just nu ville jag bara hitta Julia och fråga henne varför hon betedde sig konstigt.

Min mamma har alltid talat om för mig att man aldrig ska dricka alkohol när man är nere, och det tänker jag hålla. Så för mig är det vatten som gäller. Jag stod inne i köket vid kranen och skulle ta ett glas vatten när jag kände två händer för mina ögon, och det blev svart.

- Gissa vem? sa en röst jag aldrig skulle glömma
- Ahh, Trife. skrek jag och kastade mig runt halsen på honom. Fan vad jag hade saknat honom

Han var killen jag dejtade innan vi flyttade, men ingen viste om det, och så skulle det förbli. Det blev aldrig något mellan oss, på riktigt. Vi kom aldrig så långt att det gjorde riktigt ont att lämna honom, men vist kändes det.

Han drog in mig i ett rum så att vi var ensama. Vi pratade om allt som vi missat sedan jag flyttade. Men när han började fråga massa saker om Justin då bröts mitt hjärta, igen! Han förstod på en gång att jag inte ville prata om honom, för han drog in mig i hans famn, och kramade mig.

När vi hade varit där inne i en timme, hörde vi massa tjejskrik utanför dörren. Men jag ville inte gå ut, då jag såg ut som ett monster av allt gråtande. Så jag bad Trife gå ut och hämta min väska, och han var snäll och gjorde det. Det tog ett tag för honom, men när han väl kom tillbaka tog jag min väska och gick in i badrummet och bättrade på mitt smink.

När jag var klar gick jag tillbaka in till Trife, han gav mig en kram och pussade mig i pannan. Vi gick ut tillsammans, men delade på oss. Jag gick in i köket, men fastnade i dörren då jag såg baksidan av en person jag sett många gånger i mitt liv.

Jag tappade glaset jag hade i handen, och det gick i tusen bitar. Justin vände sig om och såg mig rakt i ögonen, men han hann nog inte reagera att det var jag, för jag sprang därifrån och ut i vardagsrummet där det var mest folk. Jag fick syn på Candy och drog med henne ut på baksidan.

- Viste du om att både Chaz och Justin åkte med Ryan hit? skrek jag

Hon ryggade tillbaka och satte sig i en stol. Hon tittade inte ens på mig.

- Hallå? Jag pratar med dig. sa jag ännu argare
- Ja, jag viste om det. Men jag viste inte att dom skulle med hit. Hade jag berättat att dom var i NY skulle du ha åkt hem, och jag ville ha dig med här. Jag ber om ursäkt, jag skulle ha sagt något. sa hon utan att kolla på mig

Jag bad henne gå in, så att jag fick vara själv. Hur kunde min bästa vän göra så mot mig? Glömde hon bort att han dumpade mig för att jag var egoistisk? Jag satt kvar på en av solstolarna som Sofia hade vid poolen och tänkte på allt jag och Justin hade gått igenom.

När mina tårar hade slutat rinna och klockan hade slagit 23.00 kände jag en hand på min axel men var för svag i kroppen för att ens bry mig. Ända tills jag såg att det var Justin.

- Vad vill du? frågade jag och reste mig upp
- Jag vill prata. svarade han

Men jag ignorerade bara det och gick. Jag kom dock inte så långt förren han tog tag i min arm.

- Snälla, Justin! Du gick då jag behövde dig som mest, du gav mig inte ens en chans att förklara mig. Jag fick göra som alla andra fega människor, skriva ett brev. Och jag vet inte ens om du har läst det. Så jag vill inte veta vad du har att säga. Varför skulle jag lyssna på dig? sa jag utan att vända mig om och titta på honom
- För att jag älskar dig och för att jag vart ett svin. svarade han och jag kände att hans tag om mig började försvinna

Vi satte oss ner på solstolen jag nyss rest mig ifrån, och han började prata om massa som jag inte uppfattade då jag var fast i hans bruna djupa ögon som jag som vanligt drunknar i. Tillslut vaknade jag till av att han knäppte med fingrarna framför ögonen på mig.

- Lyssnar du på vad jag säger, vad tänker du på? frågade han med en allvarlig ton
- Nej, jag lyssnar inte och jag tänker på dig. Hur mycket vi har sårat varandra.

Han tittade bara på mig och jag kunde se att han var ledsen. Men han kunde inte vara lika ledsen som jag. Jag förlorade mitt liv och mitt hopp, den dagen han lämnade mig.

Vi tittade bara på varandra och han tog min hand i sin. Egentligen ville jag bara dra den ifrån honom, men jag gjorde inte det. Han höll den med båda händerna och jag rös till av hans beröring, och han märkte det, för han log med hela ansiktet.

- Jag har saknat dig, mer än du anar. Det du gjorde, eller ska jag säga inte gjorde sårade mig. Men att vara ifrån dig sårar mig mer. sa han och tittade på mig
- Jag saknar dig också, och angående det jag jag inte gjorde, så var det för att jag inte viste hur du skulle reagera, och jag var rädd att du skulle lämna mig. Men det gjorde du ändå, och hade jag vetat det från början hade jag berättat det för dig.

Vi satt helt tysta och bara tittade på varandra. Jag viste inte om jag skulle säga eller göra något. Men han bröt den pinsamma tystnaden på ett sätt jag inte var beredd på, han kysste mig. Dom läpparna hade jag verkligen saknat, denna kyss var inte som någon annan, denna var av ren kärlek och saknad.

- Wow. var det enda jag fick fram, men jag vek bort huvudet på en gång för jag märkte att det hettade till på mina kinder
- Rodnar du? Isåfall vill jag att du tittar på mig. Du vet att jag älskar dina rosiga kinder. Och jag vill se så mycket av dig som möjligt nu, för jag vet inte om du vill se mig efter detta.

Jag tittade upp på honom med tårar i ögonen men höll kvar blicken mot honom en stund, sen gav jag honom en kram och viskade i hans öra.

- Jag vill ha dig, jag har aldrig velat ha dig så här mycket.

Han besvarade min kram och kysste mig på halsen, jag blev helt mållös. Jag fick inte fram något även om jag ville. Hans beröring var fantastisk. Viste han om att han var helt underbar?

- Vill du dansa med mig? frågade han och tog mig i handen och reste sig upp

Utan att svara honom reste jag mig efter honom och började gå in mot festens mittpunkt, med hans hand i min.

- Jag måste ha vatten först, så jag kommer snart. sa jag och släppte hans hand, men han tog den snabbt igen och sa
- Jag lämnar dig inte igen, då kanske du försvinner.

Jag log åt honom och började gå mot köket. Jag mötte Candy i dörren och bad om ursäkt, hon sa att det var lugnt och att hon antagligen hade gjort samma sak själv. Jag kramade om henne och sa att hon var den bästa vännen en människa kunde ha.

När jag hade dragit i mig tre glas vatten tittade bara Justin på mig, han frågade om jag var törstig, jag skrattade och sa att han gjorde mig torr i munnen, och slog han löst på axeln.

I vardagsrummet spelades One Less Lonley Girl, och jag log och tog Justin i handen. Alla på festen viste redan att han var där, det var han som hade kommit in då jag var inne i sovrummet med Trife, och alla tjejerna skrek. Så det var ingen som brydde sig längre. Jag tog med mig honom till mitten av golvet och la mina armar runt nacken på honom, och jag kände att han la sina händer på mina höfter.

Detta ögonblick ville jag aldrig skulle försvinna. Han flyttade sina händer ner på min rumpa och jag lutade mitt huvud mot hans bröstkorg. Jag kände hans hjärta dunka, och det slog lite hårdare än vanligt. Helt plötsligt kände jag att han flyttade sig lite bakåt, jag tittade upp på honom och hans läppar mötte mina. Jag hörde hur många av människorna runt om oss började vissla och skrika. Hände detta verkligen?

När låten var slut tog han mig i handen och gick ut till baksidan dit alla andra redan hade gått. Vi såg Candy, Ryan och Chaz stå där ute, så vi gick till dom. Och man kunde se att både Ryan och Candy log åt oss. Jag var så jävla lycklig just nu.

Alla började räkna ner tillsammans. Ryan och Candy stod och kysstes, det var så mysigt att se. Och jag hade min prins bredvid mig, han höll om mig med båda armarna.

- Gott Nytt År. sa Justin och kysste mig.

Yes, bästa starten på året. 2012



Ett lååångt inlägg. :) Hoppas ni gillar det.. Kommentera mycket, så kommer nästa kapitel fortare än ni tror! Det är redan klart, så då kan jag klicka på publicera på en gång. Det beror helt och hållet på hur mycket ni kommenterar! :)

Kommentarer
Ubah :) säger:

GRYMT!

Skrivet: |

emma andersson säger:

älskar långa inlägg!

Skrivet: |

julia säger:

Omb aweeeesooome älskar din novell!!

Skrivet: | Bloggadress: http://bieberprank.blogg.se/

n säger:

Ge oss mer !! :D

Skrivet: |

tippe säger:

Love! <333

Skrivet: |

Stina säger:

Vi måste ha mera!!

Skrivet: |

Anonym säger:

meeeeeeer jag älskar novellen

Skrivet: |

Anonym säger:

Löööv it

Skrivet: |

victoria säger:

Skriv snälla !

Skrivet: | Bloggadress: http://wikiii.blogg.se/

amanda säger:

Du är best jag älskar dig <3

Skrivet: |

Keyyy säger:

meeeeeer :)

Skrivet: |

Mickan - / My Life In My Words säger:

Läste imorse men var för trött för att kommentera så gör det nu :) Okej att det var fel av honom att läsa den, men ändå han förtjänade att veta det oavsett. Så jag förstår hans reaktion. Men Ryan är ju underbar, bara att Justin kunde förstå det, att prata med henne istället för att bara gå därifrån. Jag förstår henne lite grann, men som jag sa så skulle hon ha berättat det från början. Men att han gjorde slut med henne var lite att ta i tycker jag, förstår att han är sårad men hon är minst lika ledsen. Diane I love, hur bra är hon inte som verkligen försökte prata vett med honom! Om han bara hade förstått! Åh det hon skrev, sentimental AB! Jeremy är klok han med, och han har rätt! Usch stackars Rose, hon ville ju inte att han skulle lämna henne, men ändå så vart det så, så jag förstår hur hon tänker nu, jag tänkte likadant när jag läste. Men skönt att hon kunde komma iväg lite och åka till Candy, hon behövde det, en sån underbar vän som Candy är! Och Ryan är ju underbar, och det är bra att Rose tycker det med, han bryr sig verkligen. Jag är glad att hon inte drack, för det stämmer ju. Jag förstod att Justin skulle komma till den festen och förstod det ännu mer när dem hörde skrik, jag förstår att hon vart arg på Candy, men som hon sa så hade Rose åkte hem om hon visste att han skulle vara där. Jag är glad att han ändå gick till henne, och sa det han sa! Och att dem verkligen pratade om det, och vart sams igen, även fast det är en stor grej så måste man lära sig, och ta sig igenom det tillsammans. Hahs, kul att dem spelade One Less Lonely Girl. Jag är så glad att dem är sams igen. Och jag hoppas att det håller i sig. :) ♥♥♥

Skrivet: | Bloggadress: http://miickzz.blogg.se

Ditt namn:

Mail adress: (publiceras ej)

Bloggadress:

Skriv din kommentar:

Komma ihåg dig?



Trackback