Han gav mig ett leende, just det leendet jag alltid har älskat. Jag sträckte fram mitt huvud så att våra läppar nuddade varandra, samtidigt som jag viskade, jag älskar dig. Han log och tryckte sina läppar mot mina, gav mig en kyss jag sent kommer glömma.

- Jag har aldrig i hela mitt liv varit så rädd som denna vecka, jag vet helt ärligt inte vad jag hade gjort om du inte hade vaknat igen. sa han och höll om mig
- Jag lämnar dig aldrig, promies!

Den natten såg jag när den underbaraste låg och sov i sängen bredvid mig, han hade tagit sig en dusch innan han gick och la sig. Hans mamma tvingade honom till det, då han tydligen hade vägrat hela veckan, lortunge! Lemony låg i en sån barnsäng, som dom hamnar i efter födseln, bredvid mig. Jag fick dock inte gör något om hon vaknade, för att mina muskler inte hade vant sig än. Så jag skulle väcka Justin om det var något.


Melrose perspektiv – Dagboks anteckningar

”Nu när jag öppnade min dagbok för att skriva om händelsen som ägde rum för ungefär ett halv år sedan, så ramlade det ur en lapp. Jag har inte skrivit i min dagbok sen den gången före innan jag ramlade och hamnade i koma. Lappen var från Justin, och den fick mig att fälla tårar.

I would catch a grenade for you - Throw my hand on a blade for you – I would jump in front of a train for - You know I'd do anything for you - I'd go through all this pain - Take a bullet straight through my brain

Undra när han skrev det där egentligen? Spelar väl kanske inte sån stor roll med tanke på att han finns vid min sida, och han vet att jag skulle göra allt för honom, utan att tveka.

Nu till saken jag egentligen skulle skriva om, efter att jag vaknade ur koman så har jag sett allt från en helt annan synvinkel. Det känns konstigt, men jag uppskattar livet på en helt annan nivå. Jag är tacksam att jag får uppleva allt som finns att erbjuda mig idag. Vi bor fortfarande hemma hos mamma och allt går hur bra som helst. Lemony sover nästan hela tiden, då hon inte är hungrig och vill ha mat.

Just nu är Justin ute med sin mamma och kollar på massa hus som vi är intresserade av, jag har dock bara sett dom på bild, men finns det något som han vill att vi ska lägga ett bud på ska jag följa med och titta på det. Just nu orkar jag inte riktigt med sådant. Håller fortfarande på och smälter tanken av att jag är mamma, och min dotter just nu ligger bredvid mig och sover.

Dom första dagarna då vi kom hem och skulle gå och lägga oss, var jag livrädd att jag på något sätt skulle skada Lemony när jag sover. Men det är väl som mamma alltid har sagt, så länge man har barn blundar man bara, eller sover med ett öra öppet. Det gör jag verkligen, så fort hon gör ifrån sig ett ljud blir jag livrädd att något är fel. Justin brukar säga åt mig att jag ska lugna ner mig, annars kommer jag dö i en hjärtinfarkt.

Mamma hjälper till så mycket hon får, oftast är det bara då jag behöver duscha eller om jag verkligen skulle behöv vila mig lite. Det märks att Lemony tycker om henne, det är inge gnäll eller nått när mamma lyfter upp henne. Det är väldigt skönt.

Pappa har försökt kontakta mig, men jag har vägrat. Aldrig att jag tänker prata med honom igen, och jag har gjort klart för mamma en gång till vad som gäller. Och det verkade som att hon förstod att det var allvar.

Ända sen vi kom hem så har jag tittat mig själv i spegeln och verkligen granskat mitt utseende, ingenting är fint med det längre. Förut hade jag perfekta lår, perfekt rumpa och mage. Nu finns inget sådant kvar. Varje gång jag står vid en spegel så hör jag Justin sucka, sen kommer det ”Kan du sluta psyka dig själv, anledningen till att du ser ut sådär är för att du har fött världens finaste dotter. Snälla, du skrämmer mig!” Jag förstår varför han reagerar som han gör, därför tycker jag att han ska förstå mig. Men det gör han inte, och kommer aldrig att göra.

Lemony Lolly Bieber född den 1 september 2012. ♥ ”

- Mamma, kan du ta Lemony en vända. Jag måste duscha. Ropade jag så hon skulle kunna höra mig
- Självklart gumman, kommer om två sekunder.

Mamma kom in i mitt rum och plockade upp henne från sängen och tog med henne ner medans jag snubblade in i duschen, då det ligger massa saker över hela mitt golv.

Känslan jag fick varje gång jag stod i duschen går inte att förklara, det är som att det bara är jag och vattnet. Inga andra bekymmer, utan bara jag. Jag älskar Lemony, absolut inga tvivel om den saken, men hon tar mycket av min kraft, och då kan det vara skönt att få lite ensam tid, och i duschen är det nog det enda stället. Men ändå duschar jag inte länge, utan det är typ in och ut.

När jag kom ut ur badrummet och hade satt på mig kläder, började min mobil ringa.

- Melrose. Svarade jag
- Älskling, såg du inte att det var jag som ringde?
- Nej, jag hann aldrig kolla, darling!
- Jag har i alla fall hittat ett hus åt oss. Det kommer bli perfekt.
- Jasså, vart?
- Samma kvarter som mamma, men ändå en bit ifrån. Kan du komma och kolla?
- Jag kommer, ska fråga mamma om hon kan ta Lemony.
- Okej, ses snart. Älskar dig.
- Älskar dig med..

Jag drog borsten genom håret och satte upp det i en knut på huvudet. Smink fanns inte ens på kartan, sånt orkade jag inte med just då. Det vart ändå ingen skillnad, och Justin tycker om mig för den jag är, det är det enda som betyder något.

Innan jag gick ner till mamma bäddade jag sängen och plockade undan lite saker från golvet, men alla kläder som låg där skulle tvättas, så jag lät dom ligga kvar. När jag kom ner satt mamma framför tv:n med Lemony i knä, och hon sov, som vanligt. Mamma hade haft henne ganska mycket den senaste tiden, så jag viste inte hur hon skulle reagera nu när jag frågade. Men å andra sidan så var det väl inte hela världen om hon följde med, tänkte mer på att jag bara skulle fram och tillbaka.

- Kan du ha Lemony en vända, jag ska iväg och möta Justin, vi ska kolla på ett hus? Frågade jag lugnt
- Men det vet du gumman, jag tar henne mer än gärna. Okej, vart ligger det då?
- Samma kvarter som Pattie, så det är inte så långt härifrån.

Hon log mot mig och sa att det var lugnt att jag åkte. Snäll min mamma, när hon vill. Jag gick ut i hallen och plockade ner alla saker i min väska, sen gick jag ut till min bil. Det var ett tag sedan jag använde den, då det alltid är Justins vi använder. Min håller väl på och rostar fast.

När jag kom fram till adressen som Justin hade gett mig höll jag på och trilla ur bilen, vilket hus, eller ska jag säga mini slott. Ska vi bo i detta behöver vi verkligen ha telefonerna med oss för att hitta varandra. Det var stort och hade panorama fönster i nästan alla rum åt det hållet jag såg det ifrån. Justin kom ut från huset tillsammans med sin mamma och antagligen en mäklare.

- Hej älskling. Sa han och kysste mig

Jag besvarade kyssen men kunde inte få fram ett ord, jag var i chocktillstånd av hur huset såg ut, det var typ lika stort som mammas och Pattie´s tillsammans. Tillslut så knäppte Justin med fingrarna framför mina ögon och skrattade.

- Lever du? Frågade han med ett leende på läpparna
- Jag tror jag drömmer. Vi kan inte köpa ett slott. Utbrast jag
- Klart vi kan. Och vi ska, jag har nämligen köpt det.
- Du sa att du hade gjort vad? Lovade inte du mig att jag skulle få vara med och betala eller? Sa jag irriterat
- Jo, jag lovade. Men du kan få inreda det hur du vill. Okej?
- Huset är stort nog för typ 5 familjer, vi är TRE personer.
- Men fler ska vi bli.

När han sa det sista rök hans mamma in med en harkling, och jag förstår henne. Jag har inte tänkt skaffa fler barn än på ett tag. Och det är Justin väl medveten om, men han tjatar att han vill ha en pojke också. Jag tittade mot Pattie där hon stod en bit ifrån oss och pratade med mäklaren.

Justin tog mig i handen och drog med mig in i hallen, det var ingen liten skrubb kan man ju säga. Det var högt i tak och portaler in i varje rum nästan, en stor marmortrappa upp till övervåningen.

- Du har inte sett det bästa än. Sa han och drog med mig upp och in i ett rum

Jag kunde inte tro mina ögon när jag klev in i rummet, det var stort och på väggen där fönstret ska sitta var det bara ett fönster, med skjutdörrar och en balkong. Från det rummet var det utsikt över havet, och precis där solen gick ner på kvällarna. I rummet fanns det även två dörrar, den ena ledde till en stor garderob, där vi mycket väl kunde få plats med både mina och Justins kläder. Den andra dörren var till ett stort och rymligt badrum med både dusch och ett stort badkar.

Okej, jag erkänner. Jag vart tagen av vinden. Jag ville bo i det här huset tillsammans med mina två hjärtan. Men jag vet inte om jag gillar tanken att vara själv här, när Justin är på turné. Jag får väl kanske be mamma eller någon komma och bo hos oss.

När vi hade kollat igenom hela rummet gick vi ut i köket och skrev på massa papper, eftersom att jag tillslut efter många om och men fick bli delägare i huset. Jag förstod inte varför han käftade emot, han lovade mig. Jag vill inte leva på honom, jag har egna pengar. Huset var ju inte billigt, och vad som helst kan hända med Justins röst så att han är tvungen att lägga av, lika bra han försöker spara sina pengar.

Han fick köra hem, jag var helt slut. Jag åt ingen frukost, som mamma tror att jag gjorde. Men jag kan inte, jag måste få bort alla kilon som fortfarande sitter där efter Lemony. Sen har jag ett ganska fult ärr på magen som jag fick då dom plockade ur henne. Det stör mig också. Men det kommer jag få leva med, det är bara att gilla läget.

När vi kom hem stod det en bil på uppfarten som jag inte kände igen, tänker nog att det var en jobbarkompis till mamma. Men när jag kom in fick jag mig en större chock än när jag såg huset. Min pappa satt med Lemony i knä.
- Det är helt otroligt, man kan fan inte lita på dig mamma. Sa jag och tog henne från han
- Älskling lugna ner dig. hörde jag Justin säga
- Aldrig, jag hade gjort klart för henne att pappa inte fick träffa Lemony, och hon LOVADE!
- Melrose …

Det var det enda jag hörde innan jag drog igen dörren till mitt rum. Jag la ner Lemony på sängen och började byta blöja på henne. Hon log mot mig, och jag såg vem hon hade fått leendet från, det var helt och hållet Justin. Det är lite roligt då hans mamma tvivlade på att hon var hans. Hon är så fruktansvärt lik honom, och blir det mer och mer för varje dag.

Jag låg bredvid henne och tittade på henne, hon sträckte sig efter sina fötter, och hade konstiga läten för sig. Jag kan fortfarande inte förstå att hon är min, och att han som jag delar henne med är en av världens mest kända. Det är sjukt, och hur ska man förklara det för henne sen när hon blir äldre? Det kommer då. Jag kunde ligga och titta på henne hela dagen om jag så ville. Men det fanns massa annat att göra också.

- Mamma älskar dig! sa jag och pussade henne i pannan

Jag reste mig upp ur sängen och gick till dörren för att ropa på Justin som fortfarande var kvar nere av någon anledning. Han kom upp efter bara några minuter då jag var i full gång och sortera tvätten, han förstod på en gång vad han skulle göra och hjälpte mig.

När vi var klara tog jag min dator och la mig bredvid henne i sängen igen. Loggade in på twitter och kollade om något hade hänt. Men det var lika dött där inne som vanligt, men en kul sak var att Justins fans hade skapat en trend. #wewillcLemony

- Justin, har du sett detta? Frågade jag och visade honom
- Nej, det har jag inte. Ska vi ta en bild på oss tre och lägga ut?

Utan att ens svara honom så startade jag min cam på datorn och sa åt honom att komma och lägga sig bredvid. Vi pussade henne båda två och tog en bild. Jag laddade upp den, och skrev en ny tweet.

”My two hearts. ♥”

Precis när jag hade laddat upp det så knackade det på dörren och mamma kom in. Jag ville inte se henne mer idag, hon hade gjort sitt, så jag ignorerade henne bara. Men hon kom och satte sig på sängkanten. Justin reste på sig och tog Lemony med sig, dom gick nog antagligen ner.

- Snälla. Prata med mig! Sa hon tillslut
- Finns ingenting jag vill säga till dig. Du har förstört allt. Förstår du att det jag säger om Lemony, det gäller. Det är inte din dotter, det är MIN. Vad är det som är så svårt att förstå? Vill du inte träffa henne mer?
- Klart jag vill det. Men..
- Nej, inga men. Jag sa åt dig att lät du pappa träffa henne hade du sett henne för sista gången. Var det något i den meningen som var oklart?
- Nej, det var det inte. Förlåt, det var dumt av mig.
- Ja, det var det verkligen. Med tanke på att du själv satt dig i den här sitsen. Vi flyttar om en vecka, så du behöver inte oroa dig mer, efter det vill jag inte se dig mer!

Hon tittade bara på mig med en förvirrad blick, men jag la mig tillrätta i sängen och höll på med datorn igen. Hon svarade inte ens på det jag sa, utan gick bara ut. Jag hörde att hon började gråta. Men just då sket jag i det, det var hon själv som hade sett till det här. Så jag tänker inte ha dåligt samvete


Justins perspektiv

När Stephanie kom in i rummet så valde jag att ta med mig Lemony och gå ner. Rose fick ta det med sin mamma själv, jag ville inte lägga mig i.

I vardagsrummet satt fortfarande hennes pappa, men jag gick och satte mig i fåtöljen bredvid. Han sa ingenting till mig, och jag tyckte det var lite pinsamt. Men samtidigt så var det skönt, för Rose får ta problemen i hennes familj, vist jag har vart med från början, men samtidigt så vill jag inte lägga mig i.

Lemony somnade i min famn, hon var så fin. Så liten och oskyldig, ett sådant litet barn kan inte göra någon skada. Men förbannat mycket nytta, hon ger både mig och Rose ett leende på läpparna. Sättet hon ser på mig gör mig knäsvag, hon är ett resultat av mig. Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva denna känsla, pga. vem jag är.

Efter ett tag hörde jag hur dörren öppnades på övervåningen, så jag förstod att Stephanie var på väg ner. Så jag började gå uppåt och jag mötte henne i trappen gråtandes, och jag kunde inte förstå vad det var som hade hänt. Men jag kände att jag var tvungen att ta reda på det.

När jag kom tillbaka in i rummet så låg Rose med sin dator i knä, och hon såg helt oberörd ut. Jag la ner Lemony i hennes säng och la mig bredvid Rose, på mage. Jag tittade bara på henne, hon var minst lika vacker som vanligt, men hon hade en bekymrad blick, fick jag se när jag kom närmare.

- Vad är det som har hänt? Frågade jag

Hon tittade inte ens på mig när jag pratade med henne, och allra minst svarade. Jag hade inte gjort henne något, och den diskussionen har vi haft förut, om att vi inte ska låta våran ilska gå ut över varandra, om det inte är den andra vi är sura på.

- Hallå, jag pratar med dig! sa jag lite irriterat

Hon tittade upp och mötte min blick, jag såg att hon var på väg att börja gråta. Jag viste inte riktigt hur jag skulle agera. Så jag satte mig upp bredvid henne, tog bort datorn och drog henne till mig. Jag strök henne över ryggen, och då kom tårarna. Hon grät helt hysterisk. Jag har aldrig sett henne så här någon gång tidigare. Något måste ju verkligen ha hänt.

- Snälla gumman! Berätta vad det är som har hänt. Sa jag

Hon tog några djupa andetag, så hon skulle lugna ner sig lite. Jag hör sällan vad hon säger när hon gråter, och det vet hon. Plus att denna gång var hon helt galen. Så jag skulle knappast höra vad hon sa då.

- Mamma och jag började bråka om Lemony, jag sa åt henne innan vi åkte att hon inte fick träffa pappa när hon hade Lemony. Hon ska inte behöva ha folk i sitt liv som sen drar när det blir lite jobbigt. Och ja, resten vet du ju redan.

Jag viste inte vad jag skulle säga eller hur jag skulle bete mig. Varför hade inte Stephanie lyssnat? Vad var det som gjorde att hon var tvungen att ta hit honom just idag, hade hon hoppats på att vi inte skulle komma hem mer eller?

Jag vart avbruten i mitt tänkande av att Lemony började gråta. Hon var säkert hungrig, och eftersom att Rose låg i koma den första veckan så kör vi på mjölkersättning, istället för att Rose ska behöva kasta fram brösten. Det är någon gång det händer att hon gör det. Hon är ju tvungen att pumpa ur dom annars, och ibland så orkar hon inte det. Då brukar Lemony ta över.

Jag tog upp henne och gick ner, Rose skulle komma då hon hade tvättat sitt ansikte och lugnat ner sig lite. När jag gick ner hade jag en känsla av att hennes pappa skulle vara kvar, i hopp om att Rose skulle ändra sig. Men det var han inte, det var bara Stephanie som satt i vardagsrummet.

- Kan du hålla Lemony i två sekunder. Så får jag blanda ordning lite mat åt henne? Frågade jag
- Absolut, det kan jag göra. Men Rose skulle nog inte gilla det.
- Bry dig inte i henne just nu, jag behöver din hjälp. Sa jag och gick ut till köket för att värma på maten

Jag hörde när Rose kom ner men jag brydde mig inte om hon skulle säga något eller inte. Det är min dotter också och hon har rätt att få träffa sin mormor. Jag ställde mig i köksdörren så jag skulle kunna höra om dom började prata med varandra.

- Förlåt mamma. Jag vet inte vad det var som flög i mig. Sa Rose
- Det är lugnt gumman, jag blev bara så chockad när du sa det. Vi glömmer det nu, och jag lovar dig att det du säger angående Lemony det håller jag.

Skönt för dom att dom inte behövde säga mer till varandra än det där lilla. Det i stort sett minsta ordet, FÖRLÅT. Det kan betyda så mycket för en annan människa.