Det är väl drygt 2 månader kvar till beräknad födsel och jag lider verkligen när jag ser Rose och hennes mage. Allt ser ut att vara 100 gånger så jobbigt. Men snart är det över, och jag får ta över. Jag längtar verkligen.

När klockan hade blivit runt 11 på kvällen var vi klara med allt och hade precis ätit. Vi gick och borstade våra tänder och sen bäddade vi ner oss.

- God natt min prins. Sa hon och kysste mig
- Sovgott prinsessan! Svarade jag och la armen om henne

Just i det ögonblicket var jag så lycklig man kunde vara, trodde jag. Jag somnade i alla fall med ett leende på läpparna.


Melrose perspektiv – Dagboks anteckningar

”Drygt en månad kvar tills vi får träffa den lilla tösen. Jag är riktigt nervös över allt med förlossningen, men allt kommer att gå bra. Hoppas jag. Eller det SKA gå bra. Efter att man har sett alla förlossningsprogram och sånt så är man ju lite rädd, det ska ju liksom ut en hel unge genom min.. ja! :P Det är obegripligt, men sant.  

Nu bor vi hemma hos mamma och hon släpper mig inte med blicken, hon säger att det kan hända när som helst. Jag trodde inte att en människa kunde gå mig på nerverna så mycket, men hon gör det. Vist, hon vill mitt bästa. Men att hon säger åt mig att jag inte får springa i trappor, det har jag ju gjort hela mitt liv.

Tanken av att Mel är borta har väl inte lagt sig riktigt, det känns konstigt att besöka en sten med hennes namn på, och prata med den precis som att hon satt framför mig. Men jag besöker henne nästan varje dag, med eller utan Justin. Hon kommer alltid finnas i mitt hjärta, och jag kan inte förstå hur en människa kan köra på en annan och sen smita från platsen, hade han/hon ringt på hjälp på en gång hade Mel kanske setat bredvid mig just nu.

På tal om han, vi ses knappt på dagarna längre, han har så mycket att göra. Dom planerar hans kommande turné, som blir av nästa sommar, då han inte hade någon i år. Men han befinner sig fortfarande i ATL då min mamma har sagt att han inte får lämna staden ifall det skulle hända något. Men vi sover så ofta vi kan tillsammans. Och det är ändå skönt, att han springer omkring på dagarna men att han kommer till mig på kvällarna. Han vet att jag knappt kan sova utan honom. Så det är skönt. ”

Jag vart avbruten i mitt skrivande av att mamma ropade och sa att maten var klar. Det luktade grillat så jag antog att hon satt ute, och mycket riktigt. När jag kom ut satt hon vid bordet, det var dukat för tre. Och så vitt jag viste skulle inte Justin komma hem än på ett tag.

- Vem mer ska äta? Frågade jag och satte mig ned
- Bli inte arg nu. Men din pappa är också här. Svarade hon med lugn röst
- Jag har ingen pappa. Men vist får väl den människan äta här om han känner för det. Svarade jag och reste mig från bordet

Mamma ropade flera gånger på mig att jag skulle komma ner och äta efter att jag hade gått upp på mitt rum. Men jag vägrade sitta där och låtsas som att inget hade hänt. Kommer aldrig på frågan. Jag hade inte sett honom en enda gång sen den dagen han lämnade min mamma, mig och min syster. Fören han kom och ringde på samma dag som Mel´s begravning, så beter man sig inte om man vill ha respekten från andra.

Jag låg på min säng och läste lite gamla tidningar, sådana jag egentligen redan läst 100 gånger. Men det fanns inget annat att göra. Jag hade fönstret öppet och hörde hur dom två satt och skrattade nedanför. Det var så pinsamt att min mamma kunde köpa hans lögner och allt han vräkte ur sig. Men det får stå för henne, han ska inte få träffa mitt barn.

Efter ett tag med tidningen i handen orkade jag inge mer, så jag letade på min mobil och skrev ett sms till Justin.

”Hej älskling! Jag saknar dig så det gör ont. Dina andetag tillsammans med mina skapar en vacker melodi, och nu är den inte vacker mer. Jag hoppas att jag får träffa dig snart, känna dina armar runt mig. Och höra dig viska fina saker i mitt öra. Allt är bara förjävligt nu, hon som ska vara min mamma sitter nere och skrattar tillsammans med han som har gett mig mitt DNA. Åhh, miss u boo! Älskar dig gör jag också!” – Skicka

Jag viste att han inte hade ljud på mobilen när han satt och pratade med Scooter och gänget, men jag hoppades att han skulle känna att det vibrerade, och svara. Jag satte mig ned vid datorn och kollade runt på lite olika skvaller sidor, men inget av intresse fanns det där heller. Så jag loggade in på twitter och kollade runt där. Justin hade skrivit en ny för 1 timme sedan.

”I miss my two girls back home. I love you.”

Är han inte för söt eller? Jag vet att han kommer bli den bästa pappan någonsin, och det gör så att jag kan slappna av. Det är så fruktansvärt skönt att veta att man kan lita på honom igen, efter allt som har hänt. Han tjatar hela tiden på att Lemony ska komma, och jag vill inget hellre.

Innan jag loggade ut från twitter så kollade jag runt lite där också, och massa fans till Justin stöttade oss verkligen. BiebsBabyILY var en trend på twitter, och det är ju lite roligt. Vad gör dom inte för honom egentligen? Jag uppdaterade min egen, som jag inte hade gjort på ett tag.

”I miss my boy, and i love him. Biebs” 

Jag la mig i sängen igen och tog fram min mobil för att ringa Candy, henne hade jag inte pratat med på länge. Just nu vet jag i alla fall att hon är i Kanada med Ryan, men jag måste verkligen prata med henne. Det tog ett tag för henne att svara.

- Heeeeej, har hon kommit? Svarade hon
- Haha, nej inte än. Men jag önska att fallet var så.
- Kan tro det, är det jobbigt för dig?
- Det kan man säga att det är. Men det var inte därför jag ringde. Sa jag med en nedstämd röst
- Nehe, har det hänt något?
- Nej, eller jo. Mamma sitter nere och har bjudit min pappa på middag.
- Skojar du med mig? Vad tänker hon med?
- Ja, det var det jag hoppades att du skulle kunna förklara för mig.

Vi fortsatte prata om pappa. Men ingen av oss kom fram till något vettigt om honom. Hon har alltid hemma hos mig när jag bodde i New York, så hon vet mycket väl hur min pappa kan vara. Inte vet jag om allt detta kom då min mamma fick ett högre jobb och vi var tvungna att flytta, och han fortfarande bara var hemma. Varken jag eller Mel har någonsin vart riktigt jobbiga. Dom gångerna som Mel var det var det alltid jag som tog diskussionen med henne, pappa la sig aldrig i det.

När jag och Candy hade pratat i en timme hörde jag hur det pep till i min mobil. Men jag orkade inte kolla, antog att det var ett sms jag fick. Men det fick vänta tills vi hade pratat klart. Vi bestämde att hon skulle komma om två veckor, och vara här tills jag hade fött. Ryan skulle komma på en gång då han fick besked om att Lemony var född. Vi sa hejdå och la på.

”Sööötnoooos, älskling, gumman, osv. Du är allt för mig! Jag saknar dig också, och det syns på mig. Mitt leende glömde jag hos dig, så jag hoppas att du använder det åt mig. Jag ska försöka komma hem ikväll när vi är klara, det är inte så mycket kvar nu. Och när allt detta är över är det du och jag dygnet runt. Du blir inte av med mig i första taget. Jag hoppas verkligen att du inte tröttnar på mig, när allt är så här. Och angående din mamma, bry dig inte i henne. Hon vill sig säkert väl, men du behöver inte fler människor i ditt liv som bara drar sen. Du vet att jag älskar dig, och kommer alltid göra det.”

Jag märkte inte fören jag la ner mobilen att det rann tårar från mina blå, men det var glädjetårar. Han får mig alltid att falla sådana då han säger så fina saker till mig, och påminner mig hela tiden om hur mycket han älskar mig. Han gör mig lycklig. Jag mår bra av att ha han runt mig, så det är lite jobbigt när vi är på två olika ställen. Men bara tanken av att jag får se honom ikväll gör mig den lyckligaste.

Istället för att ligga inne på mitt rum resten av dagen tog jag tjuren i hornen och gick ner till dom två som ska vara mina föräldrar. Dom satt fortfarande ute och pratade, men istället för att gå ut på en gång så gick jag in i köket och blandade ordning ett glas saft. Så jag hade något att göra undertiden som dom skulle predika för mig, eller i alla fall mamma.

När jag kom ut sken mamma upp som en sol, medans pappa bara tittade på mig. Han kollade på min mage och fick stora ögon, egentligen vet han nog inte om att jag och Justin ska ha barn. Om inte mamma har sagt något, vilket jag inte tror, med tanke på hur han reagerade. Och då han kom hit och trodde han fick komma in, hann han nog inte se mig.

- Ska du ha barn? Frågade han, och jag fick svar på mina inre tankar
- Japp, det ser så ut. Svarade jag och satte mig ned
- Vem är pappan, och när ska du ha?
- Justin, vi är tillsammans igen. Och jag ska ha om en månad ungefär. Allt detta hade du vetat om du hade valt att stanna kvar i mitt liv. Men du valde bort oss mot en ny familj. Hur gammal är din yngsta föresten?

Pappa tittade bara på mig, efter sättet jag hade svarat honom. Mamma blängde på mig, men det sket jag i. För jag tänker inte sitta där och låtsas vara trevlig fast jag egentligen bara vill skälla ut honom, så jag kompromissar lite, halva - halva.

- Han fyllde 1 i augusti.
- Det måste kännas förjävligt att vara så gammal och ha en son som är 1. svarade jag spydigt
- MELROSE. Ge dig nu! Sa mamma
- Nej, han lämnade oss. Kommer du ihåg det? Minns du att han hittade en ny familj, och har nu en son också, som ska vara min halv bror. Minns du att min syster dog, och att han inte hörde av sig. MINNS DU DET!? Skrek jag så tårarna rann

Mamma tittade bara på mig, hon hade nog inte mage till att skrika tillbaka. Pappa ursäktade sig och gick. Jag vet inte vart han tog vägen, och just då brydde jag mig inte heller. Hur kan man som människa inte bry sig?

- Han ska aldrig få träffa Lemony. Hör du det? Det enda han kommer få se av henne är alla bilder på henne i tidningen. Tar du dit henne då var det sista gången du såg henne också.
- Varför är du så här? Han försöker ju.
- Med vad? Melanie är död, vad finns det att rätta till?
- Jag vill inte förlora dig också. Det var pappa som hade anslutit sig till oss igen

Jag orkade inte höra mer, på varken mamma eller pappa. Så jag gick tillbaka upp på mitt rum. Jag lovade mitt inre att försöka, men jag klarade inte av det. Jag vill inte att Lemony ska lära känna honom, och enda sättet är att inte själv ha honom i mitt liv.

När kvällen började närma sig, och pappa hade lämnat oss, genom att ropa ett hejdå. Han kom inte ens upp, så mycket försökte han. Jag gick in på badrummet och tvättade av mig sminket och borstade tänderna. Sen gick jag fram till sängen och började klä av mig, helt plötsligt kände jag två händer som smekte mig fram på magen. Jag blev rädd då jag inte hade hört någon komma in.

- Blev du rädd? Frågade Justin
- Ja, det blev jag, jag hörde inte att du kom in. Jag har saknat dig idag. Sa jag och kysste honom
- Jag har saknat dig också. Mer än du kan ana. Sa han och började knäppa upp min bh

Han gick iväg in på toa och borstade sina tänder och kom ut till mig igen, klädde av sig och hoppade ner under mitt täcke. Han var jätte trött och det syntes på honom, men han försökte hålla sig vaken. Varje gång han tittade på mig så log jag.

- Åh vad jag är glad att du är här. Sa jag och drog mina fingrar genom hans hår
- Jag har verkligen saknat att få hålla om dig när jag sover. Eller vakna av att du sparkar mig eller snarkar. Ska jag berätta en hemlighet för dig?
- Ja, det tycker jag du ska göra. Sa jag och lät riktigt nyfiken
- Dom gångerna du somnar före mig, ligger jag vaken och tittar på dig ända tills mina ögon inte orkar mer. Du är så vacker när du sover. Du ser ut som en ängel, och jag kan inte förstå att du är min. Om jag smeker dig på magen eller bort en hårslinga från ditt ansikte så ler du i sömnen, vet du hur fint det är?
- Sluta, du gör mig generad! Sa jag och la händerna för ansiktet

Han skrattade bara åt mig, och tog bort dom så han kunde kyssa mig. Stötarna som går genom min kropp när han tar i mig måste vara fyllda med 1000 volt. Jag måste ha ett bo i min mage med fjärilar, för dom flyger omkring precis som att man vore nykär. Det är en härlig känsla, och jag vill att den aldrig ska försvinna. 


Justins perspektiv

Precis som alla andra nätter låg jag vaken och tittade på henne. Det finaste i min värld ligger bredvid mig. Och jag får hålla om henne. Bara det gör så att jag mår bra. Jag behöver inte se henne varje dag, eller hela tiden. Allt jag behöver är att hon säger att hon älskar mig, och det sa hon precis innan hon somnade. Vi har pratat mycket med varandra om känslorna som vi har inom oss, det om att hon har fjärilfest i magen när jag tar i henne. Jag ska inte ljuga, det känns som att jag är nykär när jag ser henne. Precis som att man har frågat chans på varandra, den känslan. Då man är nyfiken och aldrig innan vågat prata med en tjej. Allt är nytt och man vet inte om man vågar för att man är rädd att göra fel.

På morgonen vaknade jag av att Rose slog ut sin arm rakt över bröstet på mig, så att jag hostade till. Hon är bra kul i sängen, hon sover aldrig helt still. Alltid ska det vara något, jag vet inte hur många gånger hon har puttat ur mig, och det är ju inte skönt att landa på golvet när man sover. Men det gör mig egentligen inget, jag får ju sova bredvid henne.

Jag valde att inte väcka henne, för hon såg ut att sova ganska skönt där hon låg som ett kors i sängen. Armar och ben åt olika håll. Jag gick in och tog mig en dusch, sen klädde jag på mig och gick ner till köket. Stephanie satt där vid bordet och läste tidningen. Men hon hade inte tagit undan frukosten.

- God morgon. Sovit gott? Frågade hon när jag började bre några mackor
- God morgon. Absolut, det har jag gjort! Men din dotter slog mig så jag vaknade.
- Haha, Ja. Hon har nog aldrig sovit lugnt.
- Nej, inte så länge jag har känt henne i alla fall. Och för det får hon frukost på sängen av mig.
- Du är väl för söt. Skäm inte bort henne för mycket bara, då får jag det jobbigt när du inte är här. Sa hon och skrattade

Jag skrattade jag också och sa att jag inte kunde lova något. När jag var klar med mackorna tog jag fram juice och hällde upp det i två glas. Sen tog jag en bricka och la allt på, och gick upp till Rose igen. Hon låg fortfarande och sov, med den där stora magen i vädret. Det ser lite kul ut på täcket. Värsta kullen.

- Älskling, vakna. Sa jag

Jag ställde ner brickan på sängbordet och böjde mig över henne så jag kunde kyssa hon. Jag kände direkt att hon log och besvarade kyssen. Hon tog tag i min tröja och drog ner mig bredvid henne, hon fortsatte kyssa mig och smekte mig över ryggen.

- Jag har gjort frukost åt dig. Kan du äta den?
- Men vi som hade det så mysigt. Sa hon och putade med underläppen
- Haha, men det kan vi ha när som helst. Äter du inte kanske du tynar bort.
- Nu var ju du rolig, titta hur jag ser ut. Rund överallt.
- Du är inte runt, du är fin. Sa jag och pussade henne i pannan och tog en smörgås

Vi satt i hennes säng och åt samtidigt som vi pratade om dagen, vad vi skulle göra, men på olika håll igen. Jag skulle som vanligt iväg på möte med mitt crew, det kan inte vara många fler möten som behövs för att få klart allt. Rose hade bestämt sig för att ta sig en vända till stan och kolla om hon kunde hitta nå mer som vi behövde. Och töntig som jag är, men jag gör det bara av en anledning, och det är för att jag är rädd om henne. Jag ringde Kenny och frågade om han hade tid att vara med henne, även om Rose protesterade så gav jag mig inte.

- Men baby, jag klarar mig! Sa hon och tittade lidande på mig
- Det gör du säkert, men jag vill inte att något händer dig! svarade jag och drog henne till mig

Hon gick in i duschen och jag plockade undan all disk och gick ned med den. Stephanie satt fortfarande kvar men nu läste hon en annan tidning. Jag ställde in alla tallrikar och glas i diskmaskinen, jag älskar den som uppfann den. Man behöver inte diska, och det är bra.

När jag kom upp på Rose´s rum igen såg jag att hennes dagbok låg på sängbordet så jag tog upp den och rev ur sidan längst bak och tog en penna för att skriva ett litet brev till henne. Det blev inte så långt, men jag vet att hon kommer läsa det och le. Innan hon kom ut ur badrummet stoppade jag tillbaka papperet där hon kommer börja skriva nästa gång. Så hon får syn på det då.

Hon kom ut ur badrummet i bara underkläder och en turban på huvudet av en handduk. Någonting jag saknar ganska mycket är att få trycka hela min kropp emot hennes, men det går inte med den där magen i vägen, så nu får lilla Lemony komma ut. Hon gick in i garderoben och kollade efter kläder.

- Faaan den här magen gör så att jag inte kan ha något på mig. Hörde jag henne säga
- Det är snart över, gumman!
- Ska jag gå naken till dess eller? Frågade hon och skrattade
- Haha, nej. Helst inte, för då har du andra grabbar efter dig!

Vi började skratta båda två och hon kom ut i en klänning som inte satt åt runt henne. Hon vart och se riktigt söt ut. Eftersom att klockan var 10 och vårat möte började halv 11 så var jag tvungen att dra.

- Jag måste åka nu. Men jag kommer tillbaka när vi är klara för idag. Sa jag och kysste henne
- Okej, jag saknar dig redan. Sa hon och kramade om mig

Jag gick ner och sa hejdå till Stephanie.

När jag kom fram till kontoret som vi hade här i ATL, satt alla och väntade på mig. Inte kunde jag väl vara sen heller? Jag gick in och satte mig bredvid mamma och Scooter, med ett leende på mina läppar.

- Varför ler du så där? Frågade Usher
- För att jag är den lyckligaste i världen, så det så. Svarade jag och lipade mot honom

Alla började skratta åt mig, men jag var inte sen med att skratta jag också. Jag tror att Usher tror att jag log åt något helt annat, han om någon vet att jag och Rose inte har legat med varandra på ett tag. Så han trodde säkert att vi ”äntligen” hade gjort det. Men så var inte fallet.

Under hela dagen som vi höll på att diskutera alla saker fram och tillbaka, och komma på lösningar om planen inte funkade fullt ut så fick jag en liten rast. Jag var tvungen att sträcka på benen och få luft. Som tur var fanns det en balkong som jag kunde gå ut på, än att gå ner och troligtvis aldrig komma där ifrån.

Jag satte mig ned på en stol som stod är ute, och det var skönt med frisk luft. Jag tog fram min mobil och såg att Rose hade skrivit ett sms.

”Snygging! Du är min ♥”

Varje gång jag såg hennes namn började jag le, och det där meddelandet var ju inte bara gulligt, det var ju roligt också. Precis som att jag inte viste att jag var hennes. Hon är min, så det vore ju konstigt annars. Men jag skrev tillbaka.

”Söötnoos! Ni är mina ♥”

När jag ändå hade telefonen uppe kunde jag lika gärna logga in på twitter och spendera lite tid med mina fans, känns som att jag inte har gjort det på länge. Tänk att det är över 11 miljoner som följer mig, den som har mer följare än mig är Lady Gaga. Men fortsätter det så här, har jag väl gått om henne snart.

Jag kollade igenom vad folk hade skrivit till mig och jag hittade massa olika videor som tjejer hade gjort, satt ihop massa olika filmklipp på massa som satt och sjöng, så det vart hela låtar. Vissa RT jag tillbaka och sa att dom var bra, jag kan inte göra det med alla. Det skulle aldrig ta slut, men vissa får sin #neversaynever upplevelse.

Innan jag loggade ut följde jag lite fans tillbaka, och skrev en ny tweet.

”sitting in a meeting with the crew about the upcoming tour”

Bara av dom där få bokstäverna kommer folk bli galna. Jag skulle vilja vara med någon gång då biljetterna släpps, och se hur fort det går. Men det kan ju vara helt annorlunda nästa år, ingen kanske gillar mig längre. Det är sånt som visar sig med tiden.

När jag insåg att jag hade suttit där ute i 20 minuter gick jag in igen. Dom andra var redan i full gång och planerade in dom sista länderna på kartan, och just det orkade jag inte lyssna på speciellt mycket. För oavsett vart jag åker någonstans får jag inte den privata tiden jag vill ha mellan konserterna, men det är sånt man får tåla om man ska vara i mina skor.

När klockan började närma sig 6 på kvällen kände jag att min mobil vibrerade till men jag orkade inte ta upp och se vem det var som ringde just då, utan gjorde det då jag kände att det slutade. Det var ett nummer jag inte hade. Så jag la inte ner så mycket energi på det, utan ändrade så att jag inte kände vibraton.

Efter ett tag fick mamma ett samtal så hon ursäktade sig och gick ut, men bara några få minuter efter kom hon tillbaka in.

- Rose har ramlat i trappen hemma. Hon är på väg till sjukhuset i ambulans. Vi måste åka dit, det är allvarligt! 

Klumpen jag fick i magen och halsen var så stora att jag inte kunde andas. Jag kunde inte sätta ord på alla tankar som snurrade i mitt huvud just dom få sekunderna mellan mammas meningar.

- Hörde du vad jag sa? Vi måste åka.