Det saknas 10 kommentarer på senaste kapitlet. Så det blir nog inge mer. =/


Update: Ser att det är några som har skrivit att jag absolut inte ska sluta skriva. Men det är liksom inte kul att skriva när man inte får någonting tillbaka. Allt jag ber om är att man ska göra något som tar max 2 minuter. Det ligger flera timmars arbete bakom ett kapitel, och eftersom att jag är på kapitel 54, så ligger det extremt många timmar bakom. Och jag har ett liv också!

Hej kära läsare!

Jag tänkte bara skriva ett inlägg om en novell som jag har läst och den är slut nu. Jag vet inte om jag ska fälla några tårar för att den är slut eller om jag ska vara glad över att det kommer en till efter. Men finns det någon där ute som inte har läst den, så tycker jag garanterat att ni ska besöka henne, och jag kan garantera er att ni kommer fastna efter första kapitlet. Det gjorde jag.

Den novellen hade allt, och då menar jag allt. Man kunde skratta och leva sig in i Cherry´s liv, och det kom stunder då tårarna bara rann. Det var helt klart en helt fantastisk berättelse, och jag önska verkligen att den kom ut som bok. Jag skulle köpa den, om den så skulle kosta 500 kr.

Jag är tvungen att ge all cred till Jasmine, hon skriver som att hon inte har gjort annat och jag beundrar henne från botten av mitt hjärta. Jag vill tacka henne för att hon fick denna underbara gåva, att med några enkla ord få ner ren kärlek i bokstäver. Hon förstår nog inte hur älskad hon egentligen är av oss läsare. Skulle hon sluta skriva skulle nog många bokstavligt talat börja gråta över det. jag vet iallafall en som skulle det, och det är jag. Jag börjar min morgon med att läsa hennes nya kapitel, som hon lagt ut sent på kvällen eller under natten.

Finns bara tre ord, 12 bokstäver som förklarar vad jag känner. Jag älskar dig ♥ http://waytobieber.blogg.se 

Jag satt kvar på samma plats och i samma ställning, men jag måste ha somnat till i några minuter för när jag öppnade ögonen satt Justin framför mig. Han tittade bara på mig och log. Tänk att jag har pojken hela världen skriker för.

- Varför sitter du här? Frågade han
- Jag saknar Lemony. Svarade jag

Han förstod mig, jag tror att han saknar henne minst lika mycket men visar det inte på samma sätt som jag. Jag kröp fram till honom och satte mig nästan i hans knä, la mina armar runt hans nacke och kysste honom. Hans händer vandrade över min bara rygg.

- Ni är väl roliga. Smyger iväg på det där sättet. Sa Candy bakom ryggen på mig
- Nej, det gjorde vi inte. Jag gick, för jag saknar Lemony.

Vi vart avbrutna av att min mobil lät, jag fick ett sms av Pattie, och jag öppnade det.


Melrose perspektiv - fortsättning

”Hej Gumman! Jag förstår precis hur du känner, men du behöver inte oroa dig. Hon sover så sött, hon gör ju inga väsen ifrån sig. Skulle det inte vara så att hon är fruktansvärt lik Justin till utseendet skulle jag inte tro att Lemony var hans, han var inte så här lugn. Så jag antar att det kommer från dig. =) Ha så kul du bara kan nu, så syns vi imorgon. Kram”

Jag visade Justin sms:et som jag hade skickat till Pattie och vad jag hade fått för svar, men han bara skakade på huvudet och log lite sött. Candy hade redan gått ut ur rummet för att lämna oss själva. Men egentligen ville jag vara helt själv, men jag ville inte köra ut Justin heller.

Efter en halv timme gick vi tillbaka ner till alla andra, och jag blandade mig en grogg. Jag skulle försöka slappna av så mycket som möjligt, och bara tänka positivt. Men det var inte det lättaste, även om jag försökte. Justin han dansade vidare med alla andra, och jag gick för att leta reda på Candy. Men såg henne ingen stans, så istället gick jag ut för att ta luft. Men möttes av något jag inte riktigt hade räknat med. Candy satt gränsle över Ryan på en av våra solstolar vid poolen.

- Haha, och du säger till mig att jag smyger iväg. Vad gör du då? Sa jag och skrattade medans Candy kastade på sig en tröja fort, och lirkade sig ur Ryans grepp han hade om henne
- Hmm, det är nog inte riktigt som det ser ut. Svarade hon och man såg att hon vart generad
- Nehe, som att inte jag känner igen en sexakt som är på väg att ske eller?

Nu kunde jag inte hålla mig för skratt längre, jag vek mig dubbelt och höll mig för magen. Candy tittade bara på mig, och försökte nog med telepati. Men jag förstod inte ett dugg av vad hennes blick ville säga. Ryan försvann in fort och ville nog inte visa sig igen under kvällen, i alla fall inte för mig.

Jag gick och satte mig bredvid Candy då hon hade satt sig ner på samma stol och bara tittade ut över havet. Vi bodde i ett hus som låg lite högre upp än alla andra i detta kvarter så vi hade i stort sett den finaste utsikten, och det var ingenting att klaga över.

- Hörru, ta det lugnt. Så farligt var det väl inte? Frågade jag henne
- Nej, kanske inte. Men fan, du skulle inte se det där. Svarade hon och log mot mig
- Var glad att det var jag, så att det inte var Justin. Han hade mobbat sönder er två.
- Jo, det kanske är sant. Men det beror ju på om du säger något till honom eller inte.

Vi fortsatte diskutera det som just hade hänt, och gled in på ämnet skydd. Nu var det ju min tur att fråga om dom skyddar sig eller inte. Hon behöver inte ens fråga mig det nå mer. Tror hon förstår svaret ganska bra ändå.

- Jo, det gör vi! Vi använder kondom, till skillnad från vissa andra. Svarade Candy och kastade ett öga på mig
- Jag vet att det är dumt att vi inte gör det, men vad spelar det för roll nu? Lemony är född, och det kan jag inte ändra på. Jag älskar henne och jag är glad att hon finns. Sen om det händer igen att jag blir gravid så är det så, det är en sak man får ta då. Sen orkar jag inte med de där med att kondomen ska på mitt under allt, då vill man ju bara njuta, inte hålla koll på saker.
- Jag ser på dig att du älskar Lemony, mer än allt annat. Du är mycket gladare nu än du någonsin vart, även om det ändrades då du och Justin blev tillsammans. Men det har stigit ännu mer nu. Du har två stycken i ditt liv som gör att du mår bra. Och du förstår inte hur glad jag är för din skull.

Vi satt kvar där ute i 20 minuter till, sen valde vi att gå in till alla andra. När jag kom in såg jag att Caitlin och Christian hade kommit. Det var verkligen inte igår jag såg dom, jag vet inte. Men allt har bara vart för mycket dom senaste veckorna. Hon har ju dock varit och hälsat på oss, men vi har aldrig gjort något, som att ta en fika eller shoppat. Det var bra länge sedan. Får ta en sån dag bara hon och jag, innan jag och Lemony åker med Justin jorden runt.

Jag gick fram och gav henne en kram samt Christian, men han försvann fort efter den, han skulle säkert leta reda på Ryan, Chaz och Justin som var där inne någonstans.

När alla hade gått.
Jag och Justin försökte plocka bort så mycket som möjligt innan vi gick och la oss, även om han var mer som en boll i ett flipperspel gick det ganska bra. Men det var mycket jag inte orkade ta reda på. Många hade spillt ut massa öl på golvet och grejer, och jag vet att man ska ta upp det på en gång, men jag orkade inte. Jag fick leda Justin upp för trappen och in i sovrummet, samt hjälpa honom av med kläderna och bädda ner honom.

När jag hade tagit av mig mina kläder och borstat tänderna gick jag också och la mig, jag trodde att han hade somnat, men det fick jag ganska på en gång reda på att han inte hade. Han la armen om mig och smekte mig på magen, sen började han kyssa mig i nacken. Jag förstod inte hur han var kapabel till det, eftersom att han nyss inte ens kunde gå själv.

- Nej, Justin! sa jag och tog bort hans hand som nu var på mina bröst
- Varför inte? Älskar du inte mig mer? Frågade han förvånat
- Det där var det dummaste jag hört. Sa jag och reste på mig och gick och la mig i gästrummet

Det tog inte lång tid innan jag somnade. Det finns inget jag hatar mer än att gå och lägga mig osams med honom, även om det inte var det vi var. Men hans kommentar var onödig, och det skulle han få veta när jag vaknade.

På morgonen när jag fick upp mina blå hörde jag dammsugaren nere, och funderade på en gång vem eller vad det var som hade dragit fram den. Det första som slog mig var att vi glömt och låsa och att Pattie kommit tidigare än vi hade sagt. Det skulle inte förvåna mig. Men när jag kom ner och insåg att det var Justin höll jag på att ramla baklänges, varför gjorde han det där? Klockan var i och för sig redan 1 på eftermiddagen. Hur kunde jag ha sovit så länge?

- Vad gör du? Frågade jag
- Vad ser det ut som? Svarade han spydigt tillbaka
- Är det någon som ska vara sur är det ju jag. Ge dig nu, stäng av den där!
- Varför ska du vara det? Har jag gjort dig något? Jag vaknade imorse och du låg inte bredvid mig.
- Ja, du ställde en sån korkad fråga till mig igår, så jag fick nog. Tror inte du att jag älskar dig mer?
- Va? Vad är det du säger, klart jag vet att du gör det. Sa han och kom närmare mig
- Varför frågade du det igår då? Bara för att jag inte ville ligga med dig.

Jag såg på honom att han skämdes, och det är inte en kul syn att se. Men han ska sluta tro massa saker. Han är allt för mig, tillsammans med våran dotter. Ibland går han bara över gränsen och man är tvungen att dra ner honom på jorden igen. Nu stod han framför mig, men kunde inte titta mig i ögonen, och det störde mig lite. Så jag tog min hand och la den under hans haka för att lyfta upp hans ansikte.

- Förlåt. Viskade han och kysste mig

Han vet att jag inte kan motstå hans läppar, så han vet exakt hur han ska göra för att jag ska släppa och gå vidare. Jag hatar det, men jag kan inte göra något åt det. Kyssen var laddad, precis som den där gången då han inte hade hört av sig på flera månader och tänkte gå ut ur mitt rum, då jag tog tag i honom och kysste han. Han la nu sina händer på mina höfter och smekte mig vidare upp över ryggen, tills han kom till halsen, då han tog bort mitt hår och släppte mina läppar för att kyssa min hals. Jag tror inte ens att han är medveten om att han gör mig knäsvag.
Någon harklade sig bakom oss, och vi tittade genast upp och fick syn på Pattie. Undra hur länge hon hade stått där då? Hon är i alla fall van vid detta, så det är ingenting nytt för henne. Men det är fortfarande pinsamt, jag tycker det i alla fall, vet inte hur det är med Justin.

- Sorry att jag störde, men eftersom att ni inte verkar höra dörrklockan, så gick jag bara in. Sa hon och log
- Det är lugnt mamma. Svarade Justin och gick fram och kramade henne, samt tog Lemony
- Hej pappas älskling. Sa han och pussade Lemony i pannan

Hon ler, kanske omedvetet kanske inte, varje gång Justin säger något till henne. Det är ett av dom finaste leenden som jag har skådat, hon blir extremt lik Justin när hon gör så, och det glädjer mig, att hon är så lik honom. För varje gång jag saknar han, kan jag titta på henne.

En månad senare
Jag satt på Justins turnébuss tillsammans med han, Lemony, Pattie, Jeremy och Jazzy. Vi var på väg till Spanien, vi hade lämnat Frankriket dagen innan. Vi valde buss denna gång för att han har några dagars ledigt, och ville spendera dom med mig och Lemony, och lättaste sättet är att göra det på en buss, då det inte finns någon som kan störa oss, så att vi blir irriterade. Jazzy är fruktansvärt söt när det kommer till att leka med Lemony.

Jag låg ner i våran säng och bara stirrade i taket, under tiden som dom andra satt och åt. Jag var inte hungrig, så jag struntade i det. Jag hade en konstig känsla i kroppen, precis som när jag väntade Lemony. Men jag viste att jag inte var med barn, eller? När man inte äter som man ska och slarvar med p-pillerna, så kanske det kan bli så. Jag vet inte, får ta och diskutera det med Justin. Om jag vågar, jag vet inte hur han kommer reagera. Jag vet att han älskar våran dotter över allt, men en till unge i hans sist kanske inte vore så smart.

Under tiden jag låg där märkte jag inte ens att Justin hade kommit och gjort mig sällskap fören han smekte mig på magen. Så jag vände mitt huvud mot honom och log. Han kysste mig och drog sina fingrar genom mitt hår.


Justins perspektiv

Vi låg där en bra stund och bara höll om varandra. Det var sådana här situationer som jag verkligen saknat då jag vart borta utan henne, att bara kunna ligga och hålla om den jag har närmast hjärtat. Jag älskar henne över allt på hela jorden, och skulle någon skada henne så skulle jag göra allt för att få tag i den. Ingen rör mina två flickor ostraffat.

Dom få dagarna vi sover i bussen så har mamma lovat att ta Lemony, vilket känns fruktansvärt skönt, så att jag kan få slappna av, samt tillbringa lite ensam tid med Rose. Vi ligger absolut inte med varandra när vi sover i bussen, det skulle aldrig gå. Hon låter allt för mycket. Nej men, bara känslan av att få ligga och titta på henne, kyssa henne, eller bara hålla om henne utan att Lemony kanske vaknar till och vill ha mat. Det gör mig inget, jag älskar henne. Men ibland behöver man avlastning. Och min mamma ställer mer än gärna upp, och jag är glad för det.

Jag låg där och höll om henne samtidigt som jag drog mina fingrar löst på hennes mage. Ingen sa någonting till varandra, det var en skön tystnad. Vi behöver egentligen inte säga något till varandra för att kommunicera, vi gör det via vårt kroppsspråk. Vi är som gjorda för varandra.

Framme i Spanien.
Vi var framme i Madrid tidigt på morgonen, och när vi skulle gå in på hotellet var det kaos utanför. Det stod säkert 200 personer utanför och alla skrek mitt namn. Vi bokar alltid upp flera hotell för att ingen ska veta vilket jag väljer, men det kommer konstigt nog ut i alla fall. Vi fick hjälp med att ta oss igenom folkmassan, med tanke på att Rose hade barnvagnen med sig så vart det ännu mer kaos. Det är ingen som har sett Lemony i verkligheten, utan bara på en bild på twitter.

När vi äntligen kom upp på hotellrummet som jag delade tillsammans med Rose och Lemony kastade jag bara in väskorna, och kastade mig själv i sängen. Drog en djup suck och slöt mina ögon. Låg kanske still i 5 minuter innan jag kände något som landade på min mage. Så jag tittade upp.

- Hej gumman. Sa jag och gosade till det med Lemony som Rose satt på min mage

Hon log, hon hade verkligen mitt leende. Jag känner på mig att hon kommer bli fruktansvärt charmig när hon blir äldre, precis som mig.

- Baby, vad ska jag ha på mig ikväll. Hörde jag Rose ropa från vardagsrummet
- Du är fin i allt, och det vet du. Spelar ingen roll vad du har på dig, det är bara dig jag har ögonen för ändå.
- Du var ju till stor hjälp. Suckade hon tillbaka

Jag lyfte upp Lemony och så gick vi ut till Rose. Hon stod och hade vänt upp och ner på sin resväska. Kan man bli mer rolig eller? Jag satte mig ner i soffan och skådade henne. Det stod verkligen ut som att hon hade panik och det glädje mig verkligen, hon är fruktansvärt sexig då.

Mamma kom in till oss och frågade om vi ville följa med och käka innan showen, men vi valde att ringa roomservic, och mysa tillsammans med Lemony. Inte varje gång vi planerar att göra det då hon är vaken. Hon lyckas alltid somna precis.

När vi hade fått upp maten på rummet satte vi oss i sängen och började äta, eftersom att Lemony inte kan äta vanlig mat så fick hon i alla fall en jordgubbe att försöka få i sig, plus att hon precis innan hade tryckt i sig en flaska med mjölkersättning.

- Vet du hur mycket jag älskar dig? frågade jag och kollade på Rose
- Nej, kan du inte säga det? Frågade hon och log

Istället för att svara henne böjde jag mig fram så att våra läppar möttes. Vi kysstes ett tag tills hon avbröt, och bad om att få hämta andan. Då fortsatte jag att kyssa henne på halsen, samtidigt som jag drog mina fingrar efter hennes rygg, och jag kände direkt att hon rös till. Det är alltid den responsen man vill ha när man gör något sånt, man vill veta att hon gillar det.

Konsert time.
Vi satt alla i min loge och inväntade startsignalen. Jag kände mig extra nervös inför denna, men jag har ingen aning om varför. Kanske hade det att göra med att jag planerade att ta upp Lemony på scen eller så hade det att göra med min överraskning till Rose.

- Hur mår du gubben? Frågade mamma och gav mig en kram
- Jag är mer nervös än vanligt, men annars mår jag hur bra som helst. Svarade jag och besvarade kramen

Vi gick alla ut och ställde oss i korridoren för att samlar i en ring och be våran bön, samt dra våran ramsa. Under tiden som jag var på väg till min startpunk så hördes introt till Love me, och allt hade börjat. Ingen inne på arenan viste att dom bara inom några minuter skulle få se Lemony. Rose gillade egentligen inte tanken, men jag övertalade henne. Hon tyckte att dom egentligen inte hade något med vårat privat liv att göra.

När första låten var avklarad försökte jag göra allt i min makt för att få alla tysta, men det var inte det lättaste måste jag säga. Tjejerna där inne viste verkligen hur man gjorde när man skrek. Efter någon minut var det knäpp tyst där inne, och jag tänkte ge dom alla det dom hade väntat på.

- Jag har en liten överraskning åt er alla. Sa jag och kollade bak för att se om Rose stod där redo

Alla skrek till, men jag fick snabbt ner ljudnivån. Jag viste att dom absolut inte kunde vara tysta när Lemony kom ut, så Rose hade satt på henne söta små rosa hörselskydd. Min lilla söta ängel.

- Älskling, kom ut! Sa jag och sträckte ut handen mot Rose

Hon kom gåendes med Lemony i famnen och hela arenan höll på att lyfta, trycket som skapades av att alla fick se min lilla tjej var helt obeskrivligt. Jag vet inte varför alla vart helt galna, men det glädje mig. Alla var där för min skull, och tack vare dom var jag där jag var. Så varför inte ge tillbaka något som dom verkligen inte skulle glömma.

- Detta är första och sista gången jag tar med henne ut på scen. Jag ville visa er alla hur fantastiska ni är, tack vare er har jag det livet jag har idag, och tack vare er har jag träffat denna fantastiska människa, och vi har tillsammans bildat en familj. Jag älskar er alla, och det vet ni. Sa jag och alla skrek mer och högre än innan

Efter 5 minuter tog Rose med sig snuttan av scen och gick och ställde sig bredvid mamma nedanför. Genom alla mina låtar såg jag att Rose stod och antingen mimade eller sjöng med, och på tal om det. Jag har aldrig hört henne sjunga, undra varför?

När låten som jag hade tänkt mig skulle bli Rose överraskning kom så stannade bandet och lät mig säga några saker innan.

- Alla här inne vet nog redan om det, men för några månader sen förlorade vi en nära familjemedlem, närmare bestämt Rose´s syster. Och hon var ett stort fan av mig tills den dagen jag och Rose blev tillsammans, då blev vi vänner och jag älskade henne. Så ikväll vill jag att hela stället sjunger med mig. Denna låt är för henne, och för att hon alltid kommer finnas i våra böner. I LOVE U MEL! Sa jag och hela arenan drog ett djupt andetag

Jag tittade ned på Rose för att få en reaktion, och det fick jag. Hon stod och gröt, med min mamma som kramade om henne. Pappa höll i Lemony, och Rose tittade upp på mig. Formade ett hjärta med sina händer och mimade, i love u. Hon gillade det, och det var huvudsaken. Att hon grät det förstår jag. Jag sjöng låten, och inte fören jag var klar märkte jag att jag också grät.

När allt var klart och jag kom ner bakom scen kom Rose springandes emot mig, och kastade sig runt min hals. Jag var absolut inte beredd på det, men fångade upp henne och kramade om henne. Hon grät något hysteriskt, så jag bar bort henne till min loge och stängde samt låste dörren. Hon släppte mig och tittade mig djupt i ögonen.

- Du kan inte hela tiden behandla mig som en prinsessa, och vara världens bästa pojkvän. Jag har absolut inget jag kan ge tillbaka till dig. sa hon och lät blicken falla i golvet
- Vet du en sak? Bara genom att du andas och finns hos mig, så ger du mig allt jag behöver. Du och Lemony är allt för mig, jag skulle kunna offra hela mitt liv för eran skull. Så säg inte att du inte kan ge något till mig, du gör det varje dag genom att andas. Sa jag och tog henne under hakan och kysste henne

Om ni är duktiga nog att ge det kapitlet under detta inlägg minst 20 kommentarer, får ni ett nytt kapitel när jag slutar jobbet imorgon vid 4. Är ni inte intresserade av det, kan ni ju lika gärna säga åt mig att jag inte behöver skriva mer. För jag gör det ju för eran skull!

OBS: Kapitel 53 under detta. :)

Jag hörde när Rose kom ner men jag brydde mig inte om hon skulle säga något eller inte. Det är min dotter också och hon har rätt att få träffa sin mormor. Jag ställde mig i köksdörren så jag skulle kunna höra om dom började prata med varandra.

- Förlåt mamma. Jag vet inte vad det var som flög i mig. Sa Rose
- Det är lugnt gumman, jag blev bara så chockad när du sa det. Vi glömmer det nu, och jag lovar dig att det du säger angående Lemony det håller jag.

Skönt för dom att dom inte behövde säga mer till varandra än det där lilla. Det i stort sett minsta ordet, FÖRLÅT. Det kan betyda så mycket för en annan människa.


Justins perspektiv – fortsättning

Under tiden som Rose och hennes mamma pratade igenom allt så tog jag med mig Lemony ut. Jag la ner en filt på gräsmattan och hade med massa leksaker som låter, av någon anledning gillar ju barn sådana. Jag förstår inte det där, det låter ju bara illa. Men eftersom att hon gillar det så får hon ha dom. Jag har en känsla om att hon kommer få allt hon pekar på hela livet, det kanske inte är så bra. Men det är min dotter, och jag ska skämma bort henne till max.

Jag märkte inte att Rose hade kommit ut fören jag hörde hur hon fnissade bakom mig, så jag vände mig om och såg att hon stod med en kamera i handen, och knäppte massa kort. Undra hur mycket kort vi har knäppt under dessa nästan 6 månader. Om vi skulle framkalla alla bilder så skulle det lätt bli mellan 15-20 album. Rose släpper inte kameran i första taget.

- Älskling kom hit. sa jag och sträckte ut armarna mot henne

Hon kom emot mig med ett leende på läpparna, och satte sig ned bredvid mig, men la sitt huvud i mitt knä. Vi låg båda två och bara kollade på Lemony när hon låg där på rygg och lekte, samtidigt som hon utforskade sina händer och fötter.

- När du träffade mig första gången, vad tyckte du om mig då? Frågade jag henne

Det är något vi aldrig har pratat om, och att döma av hennes reaktion vart hon förvånad över min plötsliga fråga. Men det kan ju vara kul att veta hennes första intryck av mig. Jag minns inte dagen sådär jätte bra, men lite minns jag.

- Jag vart chockad av att det var du. Men jag gillade dig. Jag trodde absolut inte att det skulle vara så lätt att umgås med dig, som det var. Du fångade mitt intresse på en gång. Dina läppar kändes lockande redan då. Jag kan fortsätta hela dagen, men du ska inte få mer självförtroende. Du då? Vad tyckte du om mig? Svarade hon och log sitt sexiga leende mot mig

Egentligen vet hon redan en liten del av det jag tyckte om henne från början, det skrev jag i Sms:et jag skickade till henne samma dag hon berättade att hon var gravid. Men det fanns fler tankar kring just henne än det jag skrev. Men jag vet inte om jag borde berätta dom, med tanke på att hon kommer gotta ner sig i det.

- Du vet vad jag tyckte om dig. Jag tyckte du var fruktansvärt snygg, och sexig. Men vet du vad? Det är du fortfarande, om inte mer. Du har mer att älska nu, du har kurvor och det älskar jag. Jag vet att du inte tycker om dom, men jag älskar dom och jag älskar dig. På tal om det där, när åt du sist? Frågade jag och tittade på henne
- Jag åt innan jag åkte till dig och tittade på huset. Svarade hon för fort, för att jag skulle tro på henne
- Stephanie, ropade jag
- Ja, Justin. Vad är det? Svarade hon
- Åt Rose något innan hon åkte?
- Nej, det gjorde hon inte.

Jag tittade ned på Rose som fortfarande låg kvar i mitt knä. Men nu hade hon stänkt ögonen och vägrade titta på mig. Jag strök henne över huvudet och tog bort lite hår som låg i hennes vackra ansikte. Hon måste förstå att jag gör det här för hennes skull. Jag vill inte att hon ska bli sjuk pga. av detta.

- Älskade lilla vän. Du måste äta, Rose.
- Sluta kolla när jag äter eller inte. Det har inte du med att göra.
- Jo, det har jag. För jag vill att du ska må bra. Varför kan inte du älska din kropp, när jag gör det.
- För att jag älskade min förra kropp. Den var mycket snyggare än det här.

Jag svarade inte på hennes sista uttalande, utan lät det vara. Jag vet inte vad jag ska göra för att få henne att förstå att hon inte kan fortsätta svälta sig själv och tro att allt ska försvinna. Hennes mamma funderade inte ens varför jag frågade. Hon kanske också har försökt så hon förstod vad det var det handlade om, jag vet inte. Det känns som att det absolut inte spelar någon roll om vad jag säger.

- Kommer du ihåg den där gången när vi somnade i soffan hemma hos dig, och din mamma kom hem. Då hon inte tyckte speciellt bra om mig? Frågade plötsligt Rose
- Klart jag gör, det var ju där du kysste mig första gången. Klart jag inte kan glömma det. Vadådå?
- Jag vill be om ursäkt för att jag lämnade dig, att jag bara stack utan att låta dig förklara eller ens låta dig säga något. Det var dumt av mig att skicka ett sms, jag hade faktiskt kunna tagit det med dig öga mot öga.
- Men lilla gumman. Inte behöver du be om ursäkt för det. Jag förtjänade det nog, om du tänker efter på vad jag har gjort mot dig. Jag hörde inte av mig på två veckor, jag stack och lämnade dig i flera månader. Hade inte du förlåtit mig då jag kom hem från min turné hade vi nog inte setat här idag, tillsammans med VÅR dotter.

Hon tittade på Lemony och sedan på mig, hon log med hela ansiktet och la sin ena hand bakom min nacke och drog ned mitt huvud mot hennes, och våra läppar möttes. Ibland när hon gör så får jag tillbaka den första känslan jag fick i kroppen då hon kysste mig. Den var så oskyldig, men samtidigt så laddad. Jag minns det som det vore igår. Känslan jag får i kroppen då hon kysser mig och samtidigt ler mot mina läppar är också obeskrivlig. Hon gör mig verkligen lycklig.

Jag ville inte släppa hennes läppar, och jag tror att hon märkte det, för hon höll kvar mitt huvud i ett järngrepp. Jag var kanske inte ensam om att inte vilja släppa. Jag flyttade mig så att jag hamnade över henne, och kysste henne på halsen och vidare ner. Smekte henne samtidigt på benet och vidare uppåt. Men hon avbröt mig genom att flytta min hand.

- Inte här. Inte nu. Viskade hon mot mina läppar
- Du är väl en glädjedödare. Sa jag och skrattade

Jag rullade av henne och la mig bredvid, så att jag låg på sidan och stödde mig på ena armen. Samtidigt som jag smekte henne på magen. I det ögonblicket kom jag och tänka på att jag skulle på turné om en månad, och bara bort från mina guldkorn i 3 månader. Hur ska jag klara mig då? Det kommer ju aldrig att gå, jag kommer vara tvungen att övertala dom att följa med.

- Nu är det jag som är glädjedödaren. Om en månad åker jag. Sa jag och kollade hur hon skulle reagera
- Jag vet baby. Det skrämmer mig fruktansvärt mycket. Sa hon utan att ens kolla på mig
- Om du vill, kan ni följa med? Eller i alla fall ett tag, inte hela kanske. Men.. ah, du fattar.
- Vill du verkligen ha med oss? Det är ju ändå din egen tid, från oss som försvinner då.
- Klart jag vill ha med er. Varför säger du då?

Hon tittade på mig och kysste mig. Hon svarade inte, men hon viskade mot mina läppar att hon jätte gärna ville följa med. Jag vet att mamma kommer säga emot, men den här gången kan hon inte säga något. Jag är 18 år och pappa, jag kan inte bara skita i dom, och dra i tre månader. Nej, det får lilla mamsen finna sig i. Undra hur alla fans kommer att reagera, när dom ser mig komma med en barnvagn. Nu under halvåret som har gått, så har vi nästan aldrig varit ute med Lemony, bara för att paparazzis inte ska få en bild på henne. Varför ska dom tjäna pengar på mitt barn?

Lemony hade somnat där hon låg med fötterna rätt upp i luften, hon är så rolig. Hon kan somna på dom mest konstiga ställena, och på konstiga sätt. Det märks att hon är Rose´s dotter, hon är lika konstig som sin mor. Jag lyfte upp och bar in henne, så hon slapp sova ute. Hon fick ligga i soffan nere, Stephanie satt ändå där. Och ville hålla ett öga på henne. Rose låg kvar ute på filten, så jag gick ut och lyfte upp henne också.

- Justiiiin, vad gör du? Skrek hon
- Jag ska bära dig upp till sängen. Sa jag och log

Hon la sina armar runt min hals och kysste mina läppar, min hals och slutligen min nacke. Hon vet verkligen hur man ska göra för att få igång mig, men samtidigt när jag gick höll jag på att snubbla för att hon gjorde som hon gjorde. När vi kom upp i hennes rum la jag henne ner på sängen och kysste henne passionerat och länge.

När jag avslutade kyssen reste jag på mig, och hon tittade besviket på mig. Men jag log bara och tog av mig min tröja, samt la mig ner över henne igen och smekte hennes mage och ner över hennes lår. Hon drog sina fingrar genom mitt hår och kysste mina läppar hungrigt. Hon knuffade av mig och satte sig gränsle över mig, och tog av sig sitt linne. Hennes kropp dödar mig, så jävla vacker.

Jag kupade mina händer över hennes bröst utanpå bh:n, hon log och knäppte upp den, men tog inte av sig den, utan det lämnade hon till mig. Jag älskar att retas med henne, så jag gjorde det sakta. Då vet jag att hon sliter av sig den själv. När den var av började hon knäppa upp mina byxor, och drog sakta av dom. Men lämnade kvar mina kalsonger. Jag tog tag om hennes höfter och la henne ner försiktigt bredvid mig, och drog av henne hennes byxor, nu låg vi bara i underkläder.

Vi fortsatte kyssa varandra och utforska varandras kroppar med både händer och läppar. Hon gav ifrån sig tysta men betydelsefulla stön när jag närmade mig troskanten med munnen. Jag drog ned dom försiktigt, för att inte förstöra den magiska stämningen mellan oss. Ingenting ska hända snabbt. Jag kysste hennes ljumske varsamt, och vidare upp över hennes mage tills jag slutligen nådde hennes äckligt sköna läppar.

Hon gav ifrån sig sådana stön att jag trodde grannarna skulle höra oss. Om inte annat hennes mamma en våning ned, men i sådana stunder så tänker man inte på det. Hon avslutade kyssen och knuffade återigen ner mig på rygg, och kysste min mage ner till kalsongerna, och drog försiktigt av mig dom. Hon kysste mina läppar samtidigt som hon bearbetade mitt stånd med sin hand. Den här bruden vet verkligen hur man tar för sig.

Efter säkert 40 minuter av kyssar och smek gränslade hon mig äntligen, jag placerade mina händer på hennes höfter och smekte henne över magen och brösten. Hon placerade sina händer över bröstet på mig, för att få bättre balans, samtidigt som hon drog naglarna ganska hårt över nyckelbenen på mig.

Jag la mina händer på hennes höfter igen och la ner henne på rygg, utan att glida ur henne. Mina händer drog sig automatiskt till hennes bröst, och jag lutade mig ner mot henne för att nå hennes läppar med mina. Jag kysste henne, och bet henne löst i underläppen.

- Jag älskar dig. viskade jag mot hennes läppar

Hon log milt mot mig och stönade. Hennes händer hade hon placerat på min rygg. Hennes tankar var säkert på att få min rygg att se ut som ett krigsfält, för hon drog sina naglar mot den skapligt mycket, och hårt. Jag har absolut inget emot det. Med tanke på att dom flesta förstår hur Lemony blev till, och förstår nog ändå att det inte var första och sista gången vi låg med varandra.

Efter säkert 2 timmar av skönt sex, kom vi båda två samtidigt för en sista gång. Hon har ju kommit flera gånger, men jag försöker hålla ut så länge det går. Vi låg kvar och kysste varandra och hämtade andan.

- Vet du hur bra du är i sängen? Frågade hon
- Ganska, med tanke på att du njuter en hel del. Svarade jag och log


Melrose perspektiv

1 vecka senare
Vi fick flytta in i huset tidigare än väntat och det var ganska skönt med tanke på att vi hade planer på att ha inflyttningsfest samma helg som vi annars hade flyttat, nu slipper vi flyttkartonger överallt. Vi har kommit i ordning med allt, jag fick inreda hur jag ville i alla rum som vi använder, utom ett. Det Justin kallar hans pojkrum. Han är ingen liten grabb mer, men han fick ett rum där han satt in massa sköna fåtöljer och en stor bioduk, så han och grabbarna kan lira sitt jävla xbox. För det ska då inte stå i vardagsrummet i alla fall.

Det är fredag idag och vi ska ha fest ikväll. Pattie hade lovat att passa Lemony, hon har inte haft henne lika mycket som mamma har, plus att hon ändå skulle flyga till New York ikväll. Men jag vet att Pattie tar hand om henne, även om det kommer kännas konstigt att lämna bort henne, första gången. Det är väl alltid den gången som är jobbigast. Och det förstår jag, nu kommer jag inte kunna slappna av alls. Fast det är det jag egentligen ska göra.

- Justiiiin??? Skrek jag så att han skulle höra mig, för jag viste inte vart han var
- Vad skriker du för? Svarade han och stod bakom mig
- Haha, jag viste inte vart du var. Men har du sett min vita korta klänning? Den hängde på sängen igår.
- Ja, det har jag. Den hänger på din sida i garderoben. Trodde du hade glömt bort att hänga in den.

Jag suckade bara åt honom, han har aldrig vart såhär innan. Att han går och plockar efter mig. Det har blivit nu, dom senaste dagarna. Då han inser att hans mamma eller jag inte plockar efter honom. Det var därför mitt rum såg ut som, jag vet inte vad. Han kastade alltid sina kläder på golvet och trodde dom skulle bli tvättade.

När jag hade duschat och plockat undan alla leksaker och skit som låg över hela golvet i vardagsrummet ringde det på dörren, men jag hann inte öppna fören Justin hade sprungit igenom hela huset och kastat sig på dörren. Jag trodde att det var Pattie som var här för att hämta Lemony, men så fel jag hade.

- Ryaaan. Skrek Justin rakt ut
- Ey, mannen. Lugna ner dig. Jag står här. Skrattade Ryan fram

Jag smög upp bakom Justin och la mina armar om honom, då jag fick syn på Candy och släppte taget om honom och kastade mig över henne istället.

- Fan vad jag har saknat dig. Bästa vän. Det får inte gå så här lång tid mellan gångerna som vi ses.
- Jag har saknat dig också, och min söta lilla Lemony. Vart är hon? Sa hon och kramade om mig
- Hon ligger på golvet i vardagsrummet och vänder sig fram och tillbaka. Fråga mig inte varför. Sa jag och log

Jag hälsade på Ryan och gav honom en kram. Men Justin hann inte få tag i Candy innan hon hade sprungit in i vardagsrummet. Hon kom med Lemony i famnen och pussade henne hundra gånger. Candy brukar alltid säga att det är lika bra att man ger henne så många pussar, för hon vet inte när hon får träffa henne igen.

- Vi har en sak vi vill berätta innan det strömmar in folk här. Sa Ryan plötsligt

Tankarna flög igenom min skalle, och jag viste inte om jag skulle tro att Candy var med barn, eller om dom hade förlovat sig, eller ännu värre, gift sig. Jag försökte kolla efter en ring lite smått, men kunde inte se någon. Justin såg lika fundersam ut som jag.

- Vi ska flytta ihop. Sa candy
- Grattiiiiis. Sa både jag och Justin i kör
- Lugn, jag är inte klar än. Ni vet dom nybyggda husen här. Lägenheten högst upp är våran.
- SKA NI FLYTTA TILL ATLANTA? Sa jag chockat
- Japp, det ska vi. Eftersom att ni två har slagit rot här, lär ju vi också göra det. Vi saknar er. Sa Ryan

Jag kände en skuldkänsla rinna över mig. Jag hade inte alls visat Candy den uppmärksamhet hon förtjänar för att alltid har stått vid min sida. Alltid har hjälpt mig dom gångerna jag kommit hem till henne mitt i nätterna, när något har vart svårt. Jag skämdes. Hon är min bästa vän, och kommer alltid att vara det. Jag har alltid levt efter mottot att vänner går före killar. Men något hände när Justin kom in i mitt liv, jag blev tagen av stormen. Han var som gjord för mig, och jag glömde bort min bästa vän.

- Candy, kom. Jag vill prata med dig. Sa jag och drog med henne in i Justins pojkrum
- Vad är det? Frågade hon förvirrat
- Jag vill be om ursäkt för hur jag har betett mig. Jag vet att jag har vart usel på att höra av mig. Jag skäms, du har alltid ställt upp för mig. Och jag har bara skitit i dig, känns det som. Förlåter du mig? Frågade jag och en tår föll från mina ögon
- Klart jag gör. Du är min bästa vän. Och jag kan inte leva utan dig, eller Ryan. Men en till behöver mig nu, när hon har två knäppskallar till föräldrar.

Vi kramades och torkade våra tårar eftersom att Candy också fällde några. Inget allvarligt kanske, men det kändes skönt att ha pratat om det, och lagt det bakom oss. Precis när vi kom ut från rummet ringde det på dörren, och nu var det min tur att springa mot dörren. Jag hann precis innan Justin kom, och Candy började skratta medans jag öppnade dörren.

- Hej. Sa Pattie
- Heej. Svarade jag och gav henne en kram

Candy stod fortfarande och skrattade. Pattie tittade kostigt på mig, men jag bara skakade på huvudet och mimade ”fråga inte ens” åt henne, och hon log tillbaka. Hon förstod nog att hon inte skulle förstå även om jag förklarade.

Vi gick in, och jag tog Lemony från Candy och bytte på henne samt bytte kläder. Sen packade jag ned allt hon skulle behöva under natten och morgondagen i en väska. Samt drog ihop vagnen. Det kändes verkligen hårt när Pattie tog henne och var på väg ut. Både jag och Justin pussade henne i pannan.

- Glöm inte att mamma och pappa älskar dig. sa vi båda i kör

Några timmar senare
Festen var i full gång, och huset hade fyllts med alla olika människor, jag däremot kände inte ens hälften, medans Justin kunde namnen på alla. Ibland kommer han inte ens ihåg om han har satt på sig brallor eller inte, och nu sitter typ 50-70 namn i skallen. Han är kul den killen.

Jag hade för första gången på bra länge tagit mig en cider, och det var en sån 7,0. Så jag kände av den på en gång, men jag hade bestämt mig redan från början att jag inte skulle dricka mig dyngrak. Jag har haft nog med sådana i mitt liv. Sist jag gjorde det slutade det ju inte så bra.

Scooter kom fram och grattade till det nya huset. Han tyckte att vi hade gjort ett riktigt bra köp, men jag var tvungen att förklara för honom att det var Justin som vanligt hade dragit fram plånboken. Och han såg på mig att det störde mig.

- Har du berättat för honom att du inte gillar att han köper allt? Frågade han
- Om jag har, men han lyssnar inte. Så jag får väl stå ut med det.
- Ibland vill han inte lyssna. Det är ju sådan han är.

Jag nickade bara som svar och tog en klunk cider. Oron började växa i mig, tänk om något hade hänt med Lemony. Fan, jag ville kunna slappna av. Men det gick inte. Jag såg att Justin stod på dansgolvet och dansade med massa människor, varför kunde inte jag göra som honom. Jag funderade flera minuter på om jag skulle ringa eller i alla fall skicka ett sms till Pattie och fråga om allt gick bra.

Min mobil låg uppe i vårat sovrum, så jag gick upp för trappen och in i rummet. Jag orkade inte ens säga till någon att jag försvann. Dom märker väl om jag är borta, om någon där nere nu gör det. Jag plockade upp mobilen och satte mig mot sänggaveln och drog upp mina knän mot bröstet och började skriva ett sms.

”Hej bästa ”svärmoder”. =) Jag kan inte slappna av ordentligt. Det är inte alls kul här, och jag saknar Lemony. Går allt bra med henne? Det var svårare än vad jag trodde att vara ifrån henne. Kram” – SKICKA

Jag satt kvar på samma plats och i samma ställning, men jag måste ha somnat till i några minuter för när jag öppnade ögonen satt Justin framför mig. Han tittade bara på mig och log. Tänk att jag har pojken hela världen skriker för.

- Varför sitter du här? Frågade han
- Jag saknar Lemony. Svarade jag

Han förstod mig, jag tror att han saknar henne minst lika mycket men visar det inte på samma sätt som jag. Jag kröp fram till honom och satte mig nästan i hans knä, la mina armar runt hans nacke och kysste honom. Hans händer vandrade över min bara rygg.

- Ni är väl roliga. Smyger iväg på det där sättet. Sa Candy bakom ryggen på mig
- Nej, det gjorde vi inte. Jag gick, för jag saknar Lemony.

Vi vart avbrutna av att min mobil lät, jag fick ett sms av Pattie, och jag öppnade det.

Han gav mig ett leende, just det leendet jag alltid har älskat. Jag sträckte fram mitt huvud så att våra läppar nuddade varandra, samtidigt som jag viskade, jag älskar dig. Han log och tryckte sina läppar mot mina, gav mig en kyss jag sent kommer glömma.

- Jag har aldrig i hela mitt liv varit så rädd som denna vecka, jag vet helt ärligt inte vad jag hade gjort om du inte hade vaknat igen. sa han och höll om mig
- Jag lämnar dig aldrig, promies!

Den natten såg jag när den underbaraste låg och sov i sängen bredvid mig, han hade tagit sig en dusch innan han gick och la sig. Hans mamma tvingade honom till det, då han tydligen hade vägrat hela veckan, lortunge! Lemony låg i en sån barnsäng, som dom hamnar i efter födseln, bredvid mig. Jag fick dock inte gör något om hon vaknade, för att mina muskler inte hade vant sig än. Så jag skulle väcka Justin om det var något.


Melrose perspektiv – Dagboks anteckningar

”Nu när jag öppnade min dagbok för att skriva om händelsen som ägde rum för ungefär ett halv år sedan, så ramlade det ur en lapp. Jag har inte skrivit i min dagbok sen den gången före innan jag ramlade och hamnade i koma. Lappen var från Justin, och den fick mig att fälla tårar.

I would catch a grenade for you - Throw my hand on a blade for you – I would jump in front of a train for - You know I'd do anything for you - I'd go through all this pain - Take a bullet straight through my brain

Undra när han skrev det där egentligen? Spelar väl kanske inte sån stor roll med tanke på att han finns vid min sida, och han vet att jag skulle göra allt för honom, utan att tveka.

Nu till saken jag egentligen skulle skriva om, efter att jag vaknade ur koman så har jag sett allt från en helt annan synvinkel. Det känns konstigt, men jag uppskattar livet på en helt annan nivå. Jag är tacksam att jag får uppleva allt som finns att erbjuda mig idag. Vi bor fortfarande hemma hos mamma och allt går hur bra som helst. Lemony sover nästan hela tiden, då hon inte är hungrig och vill ha mat.

Just nu är Justin ute med sin mamma och kollar på massa hus som vi är intresserade av, jag har dock bara sett dom på bild, men finns det något som han vill att vi ska lägga ett bud på ska jag följa med och titta på det. Just nu orkar jag inte riktigt med sådant. Håller fortfarande på och smälter tanken av att jag är mamma, och min dotter just nu ligger bredvid mig och sover.

Dom första dagarna då vi kom hem och skulle gå och lägga oss, var jag livrädd att jag på något sätt skulle skada Lemony när jag sover. Men det är väl som mamma alltid har sagt, så länge man har barn blundar man bara, eller sover med ett öra öppet. Det gör jag verkligen, så fort hon gör ifrån sig ett ljud blir jag livrädd att något är fel. Justin brukar säga åt mig att jag ska lugna ner mig, annars kommer jag dö i en hjärtinfarkt.

Mamma hjälper till så mycket hon får, oftast är det bara då jag behöver duscha eller om jag verkligen skulle behöv vila mig lite. Det märks att Lemony tycker om henne, det är inge gnäll eller nått när mamma lyfter upp henne. Det är väldigt skönt.

Pappa har försökt kontakta mig, men jag har vägrat. Aldrig att jag tänker prata med honom igen, och jag har gjort klart för mamma en gång till vad som gäller. Och det verkade som att hon förstod att det var allvar.

Ända sen vi kom hem så har jag tittat mig själv i spegeln och verkligen granskat mitt utseende, ingenting är fint med det längre. Förut hade jag perfekta lår, perfekt rumpa och mage. Nu finns inget sådant kvar. Varje gång jag står vid en spegel så hör jag Justin sucka, sen kommer det ”Kan du sluta psyka dig själv, anledningen till att du ser ut sådär är för att du har fött världens finaste dotter. Snälla, du skrämmer mig!” Jag förstår varför han reagerar som han gör, därför tycker jag att han ska förstå mig. Men det gör han inte, och kommer aldrig att göra.

Lemony Lolly Bieber född den 1 september 2012. ♥ ”

- Mamma, kan du ta Lemony en vända. Jag måste duscha. Ropade jag så hon skulle kunna höra mig
- Självklart gumman, kommer om två sekunder.

Mamma kom in i mitt rum och plockade upp henne från sängen och tog med henne ner medans jag snubblade in i duschen, då det ligger massa saker över hela mitt golv.

Känslan jag fick varje gång jag stod i duschen går inte att förklara, det är som att det bara är jag och vattnet. Inga andra bekymmer, utan bara jag. Jag älskar Lemony, absolut inga tvivel om den saken, men hon tar mycket av min kraft, och då kan det vara skönt att få lite ensam tid, och i duschen är det nog det enda stället. Men ändå duschar jag inte länge, utan det är typ in och ut.

När jag kom ut ur badrummet och hade satt på mig kläder, började min mobil ringa.

- Melrose. Svarade jag
- Älskling, såg du inte att det var jag som ringde?
- Nej, jag hann aldrig kolla, darling!
- Jag har i alla fall hittat ett hus åt oss. Det kommer bli perfekt.
- Jasså, vart?
- Samma kvarter som mamma, men ändå en bit ifrån. Kan du komma och kolla?
- Jag kommer, ska fråga mamma om hon kan ta Lemony.
- Okej, ses snart. Älskar dig.
- Älskar dig med..

Jag drog borsten genom håret och satte upp det i en knut på huvudet. Smink fanns inte ens på kartan, sånt orkade jag inte med just då. Det vart ändå ingen skillnad, och Justin tycker om mig för den jag är, det är det enda som betyder något.

Innan jag gick ner till mamma bäddade jag sängen och plockade undan lite saker från golvet, men alla kläder som låg där skulle tvättas, så jag lät dom ligga kvar. När jag kom ner satt mamma framför tv:n med Lemony i knä, och hon sov, som vanligt. Mamma hade haft henne ganska mycket den senaste tiden, så jag viste inte hur hon skulle reagera nu när jag frågade. Men å andra sidan så var det väl inte hela världen om hon följde med, tänkte mer på att jag bara skulle fram och tillbaka.

- Kan du ha Lemony en vända, jag ska iväg och möta Justin, vi ska kolla på ett hus? Frågade jag lugnt
- Men det vet du gumman, jag tar henne mer än gärna. Okej, vart ligger det då?
- Samma kvarter som Pattie, så det är inte så långt härifrån.

Hon log mot mig och sa att det var lugnt att jag åkte. Snäll min mamma, när hon vill. Jag gick ut i hallen och plockade ner alla saker i min väska, sen gick jag ut till min bil. Det var ett tag sedan jag använde den, då det alltid är Justins vi använder. Min håller väl på och rostar fast.

När jag kom fram till adressen som Justin hade gett mig höll jag på och trilla ur bilen, vilket hus, eller ska jag säga mini slott. Ska vi bo i detta behöver vi verkligen ha telefonerna med oss för att hitta varandra. Det var stort och hade panorama fönster i nästan alla rum åt det hållet jag såg det ifrån. Justin kom ut från huset tillsammans med sin mamma och antagligen en mäklare.

- Hej älskling. Sa han och kysste mig

Jag besvarade kyssen men kunde inte få fram ett ord, jag var i chocktillstånd av hur huset såg ut, det var typ lika stort som mammas och Pattie´s tillsammans. Tillslut så knäppte Justin med fingrarna framför mina ögon och skrattade.

- Lever du? Frågade han med ett leende på läpparna
- Jag tror jag drömmer. Vi kan inte köpa ett slott. Utbrast jag
- Klart vi kan. Och vi ska, jag har nämligen köpt det.
- Du sa att du hade gjort vad? Lovade inte du mig att jag skulle få vara med och betala eller? Sa jag irriterat
- Jo, jag lovade. Men du kan få inreda det hur du vill. Okej?
- Huset är stort nog för typ 5 familjer, vi är TRE personer.
- Men fler ska vi bli.

När han sa det sista rök hans mamma in med en harkling, och jag förstår henne. Jag har inte tänkt skaffa fler barn än på ett tag. Och det är Justin väl medveten om, men han tjatar att han vill ha en pojke också. Jag tittade mot Pattie där hon stod en bit ifrån oss och pratade med mäklaren.

Justin tog mig i handen och drog med mig in i hallen, det var ingen liten skrubb kan man ju säga. Det var högt i tak och portaler in i varje rum nästan, en stor marmortrappa upp till övervåningen.

- Du har inte sett det bästa än. Sa han och drog med mig upp och in i ett rum

Jag kunde inte tro mina ögon när jag klev in i rummet, det var stort och på väggen där fönstret ska sitta var det bara ett fönster, med skjutdörrar och en balkong. Från det rummet var det utsikt över havet, och precis där solen gick ner på kvällarna. I rummet fanns det även två dörrar, den ena ledde till en stor garderob, där vi mycket väl kunde få plats med både mina och Justins kläder. Den andra dörren var till ett stort och rymligt badrum med både dusch och ett stort badkar.

Okej, jag erkänner. Jag vart tagen av vinden. Jag ville bo i det här huset tillsammans med mina två hjärtan. Men jag vet inte om jag gillar tanken att vara själv här, när Justin är på turné. Jag får väl kanske be mamma eller någon komma och bo hos oss.

När vi hade kollat igenom hela rummet gick vi ut i köket och skrev på massa papper, eftersom att jag tillslut efter många om och men fick bli delägare i huset. Jag förstod inte varför han käftade emot, han lovade mig. Jag vill inte leva på honom, jag har egna pengar. Huset var ju inte billigt, och vad som helst kan hända med Justins röst så att han är tvungen att lägga av, lika bra han försöker spara sina pengar.

Han fick köra hem, jag var helt slut. Jag åt ingen frukost, som mamma tror att jag gjorde. Men jag kan inte, jag måste få bort alla kilon som fortfarande sitter där efter Lemony. Sen har jag ett ganska fult ärr på magen som jag fick då dom plockade ur henne. Det stör mig också. Men det kommer jag få leva med, det är bara att gilla läget.

När vi kom hem stod det en bil på uppfarten som jag inte kände igen, tänker nog att det var en jobbarkompis till mamma. Men när jag kom in fick jag mig en större chock än när jag såg huset. Min pappa satt med Lemony i knä.
- Det är helt otroligt, man kan fan inte lita på dig mamma. Sa jag och tog henne från han
- Älskling lugna ner dig. hörde jag Justin säga
- Aldrig, jag hade gjort klart för henne att pappa inte fick träffa Lemony, och hon LOVADE!
- Melrose …

Det var det enda jag hörde innan jag drog igen dörren till mitt rum. Jag la ner Lemony på sängen och började byta blöja på henne. Hon log mot mig, och jag såg vem hon hade fått leendet från, det var helt och hållet Justin. Det är lite roligt då hans mamma tvivlade på att hon var hans. Hon är så fruktansvärt lik honom, och blir det mer och mer för varje dag.

Jag låg bredvid henne och tittade på henne, hon sträckte sig efter sina fötter, och hade konstiga läten för sig. Jag kan fortfarande inte förstå att hon är min, och att han som jag delar henne med är en av världens mest kända. Det är sjukt, och hur ska man förklara det för henne sen när hon blir äldre? Det kommer då. Jag kunde ligga och titta på henne hela dagen om jag så ville. Men det fanns massa annat att göra också.

- Mamma älskar dig! sa jag och pussade henne i pannan

Jag reste mig upp ur sängen och gick till dörren för att ropa på Justin som fortfarande var kvar nere av någon anledning. Han kom upp efter bara några minuter då jag var i full gång och sortera tvätten, han förstod på en gång vad han skulle göra och hjälpte mig.

När vi var klara tog jag min dator och la mig bredvid henne i sängen igen. Loggade in på twitter och kollade om något hade hänt. Men det var lika dött där inne som vanligt, men en kul sak var att Justins fans hade skapat en trend. #wewillcLemony

- Justin, har du sett detta? Frågade jag och visade honom
- Nej, det har jag inte. Ska vi ta en bild på oss tre och lägga ut?

Utan att ens svara honom så startade jag min cam på datorn och sa åt honom att komma och lägga sig bredvid. Vi pussade henne båda två och tog en bild. Jag laddade upp den, och skrev en ny tweet.

”My two hearts. ♥”

Precis när jag hade laddat upp det så knackade det på dörren och mamma kom in. Jag ville inte se henne mer idag, hon hade gjort sitt, så jag ignorerade henne bara. Men hon kom och satte sig på sängkanten. Justin reste på sig och tog Lemony med sig, dom gick nog antagligen ner.

- Snälla. Prata med mig! Sa hon tillslut
- Finns ingenting jag vill säga till dig. Du har förstört allt. Förstår du att det jag säger om Lemony, det gäller. Det är inte din dotter, det är MIN. Vad är det som är så svårt att förstå? Vill du inte träffa henne mer?
- Klart jag vill det. Men..
- Nej, inga men. Jag sa åt dig att lät du pappa träffa henne hade du sett henne för sista gången. Var det något i den meningen som var oklart?
- Nej, det var det inte. Förlåt, det var dumt av mig.
- Ja, det var det verkligen. Med tanke på att du själv satt dig i den här sitsen. Vi flyttar om en vecka, så du behöver inte oroa dig mer, efter det vill jag inte se dig mer!

Hon tittade bara på mig med en förvirrad blick, men jag la mig tillrätta i sängen och höll på med datorn igen. Hon svarade inte ens på det jag sa, utan gick bara ut. Jag hörde att hon började gråta. Men just då sket jag i det, det var hon själv som hade sett till det här. Så jag tänker inte ha dåligt samvete


Justins perspektiv

När Stephanie kom in i rummet så valde jag att ta med mig Lemony och gå ner. Rose fick ta det med sin mamma själv, jag ville inte lägga mig i.

I vardagsrummet satt fortfarande hennes pappa, men jag gick och satte mig i fåtöljen bredvid. Han sa ingenting till mig, och jag tyckte det var lite pinsamt. Men samtidigt så var det skönt, för Rose får ta problemen i hennes familj, vist jag har vart med från början, men samtidigt så vill jag inte lägga mig i.

Lemony somnade i min famn, hon var så fin. Så liten och oskyldig, ett sådant litet barn kan inte göra någon skada. Men förbannat mycket nytta, hon ger både mig och Rose ett leende på läpparna. Sättet hon ser på mig gör mig knäsvag, hon är ett resultat av mig. Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva denna känsla, pga. vem jag är.

Efter ett tag hörde jag hur dörren öppnades på övervåningen, så jag förstod att Stephanie var på väg ner. Så jag började gå uppåt och jag mötte henne i trappen gråtandes, och jag kunde inte förstå vad det var som hade hänt. Men jag kände att jag var tvungen att ta reda på det.

När jag kom tillbaka in i rummet så låg Rose med sin dator i knä, och hon såg helt oberörd ut. Jag la ner Lemony i hennes säng och la mig bredvid Rose, på mage. Jag tittade bara på henne, hon var minst lika vacker som vanligt, men hon hade en bekymrad blick, fick jag se när jag kom närmare.

- Vad är det som har hänt? Frågade jag

Hon tittade inte ens på mig när jag pratade med henne, och allra minst svarade. Jag hade inte gjort henne något, och den diskussionen har vi haft förut, om att vi inte ska låta våran ilska gå ut över varandra, om det inte är den andra vi är sura på.

- Hallå, jag pratar med dig! sa jag lite irriterat

Hon tittade upp och mötte min blick, jag såg att hon var på väg att börja gråta. Jag viste inte riktigt hur jag skulle agera. Så jag satte mig upp bredvid henne, tog bort datorn och drog henne till mig. Jag strök henne över ryggen, och då kom tårarna. Hon grät helt hysterisk. Jag har aldrig sett henne så här någon gång tidigare. Något måste ju verkligen ha hänt.

- Snälla gumman! Berätta vad det är som har hänt. Sa jag

Hon tog några djupa andetag, så hon skulle lugna ner sig lite. Jag hör sällan vad hon säger när hon gråter, och det vet hon. Plus att denna gång var hon helt galen. Så jag skulle knappast höra vad hon sa då.

- Mamma och jag började bråka om Lemony, jag sa åt henne innan vi åkte att hon inte fick träffa pappa när hon hade Lemony. Hon ska inte behöva ha folk i sitt liv som sen drar när det blir lite jobbigt. Och ja, resten vet du ju redan.

Jag viste inte vad jag skulle säga eller hur jag skulle bete mig. Varför hade inte Stephanie lyssnat? Vad var det som gjorde att hon var tvungen att ta hit honom just idag, hade hon hoppats på att vi inte skulle komma hem mer eller?

Jag vart avbruten i mitt tänkande av att Lemony började gråta. Hon var säkert hungrig, och eftersom att Rose låg i koma den första veckan så kör vi på mjölkersättning, istället för att Rose ska behöva kasta fram brösten. Det är någon gång det händer att hon gör det. Hon är ju tvungen att pumpa ur dom annars, och ibland så orkar hon inte det. Då brukar Lemony ta över.

Jag tog upp henne och gick ner, Rose skulle komma då hon hade tvättat sitt ansikte och lugnat ner sig lite. När jag gick ner hade jag en känsla av att hennes pappa skulle vara kvar, i hopp om att Rose skulle ändra sig. Men det var han inte, det var bara Stephanie som satt i vardagsrummet.

- Kan du hålla Lemony i två sekunder. Så får jag blanda ordning lite mat åt henne? Frågade jag
- Absolut, det kan jag göra. Men Rose skulle nog inte gilla det.
- Bry dig inte i henne just nu, jag behöver din hjälp. Sa jag och gick ut till köket för att värma på maten

Jag hörde när Rose kom ner men jag brydde mig inte om hon skulle säga något eller inte. Det är min dotter också och hon har rätt att få träffa sin mormor. Jag ställde mig i köksdörren så jag skulle kunna höra om dom började prata med varandra.

- Förlåt mamma. Jag vet inte vad det var som flög i mig. Sa Rose
- Det är lugnt gumman, jag blev bara så chockad när du sa det. Vi glömmer det nu, och jag lovar dig att det du säger angående Lemony det håller jag.

Skönt för dom att dom inte behövde säga mer till varandra än det där lilla. Det i stort sett minsta ordet, FÖRLÅT. Det kan betyda så mycket för en annan människa.

Efter ett tag fick mamma ett samtal så hon ursäktade sig och gick ut, men bara några få minuter efter kom hon tillbaka in.

- Rose har ramlat i trappen hemma. Hon är på väg till sjukhuset i ambulans. Vi måste åka dit, det är allvarligt!

Klumpen jag fick i magen och halsen var så stora att jag inte kunde andas. Jag kunde inte sätta ord på alla tankar som snurrade i mitt huvud just dom få sekunderna mellan mammas meningar.

- Hörde du vad jag sa? Vi måste åka.


Justins perspektiv – fortsättning

Jag och mamma stack ifrån mötet, dom andra förstod att det var illa då dom hade sett min mammas blick när hon kom tillbaka. Medans jag inte hade förstått något, jag gick bara med henne. Det fick inte vara sant. Om hon eller Lemony kom till skada kommer jag aldrig förlåta mig själv. Jag skulle ha varit med henne, och inte på något korkat möte som jag egentligen inte behövdes på.

När vi kom fram till sjukhuset mötte Stephanie upp oss vid dörren och visade oss upp till väntrummet för avdelningen som Rose skulle komma till.

- Du vet om att hon opereras nu va? Frågade Stephanie
- Varför det? Frågade jag chockat
- För att hon slog sig så mycket att dom var tvungna att få ut bebisen, för att Rose ska ha en chans att överleva.
- Men VA? Lilltösen då? Kommer hon att överleva?
- Det vet dom inte än. Dom kommer och meddelar oss så snart dom kan, och har stabiliserat Rose.

Jag vart helt stum, tänk om jag förlorar dom båda två. Jag hörde flera gånger att mamma försökte prata med mig, men jag orkade inte svara. Jag orkade inte med någon just nu, men jag satt kvar på stolen helt tyst och bara stirrade rakt fram.

Folk som gick förbi oss där vi satt viskade och pratade med varandra om mig, inte ens då orkade jag reagera. Dom var snälla nog att inte komma fram, även om jag älskar mina fans så var det där det sämsta tillfället att komma fram och fråga om en autograf eller något. Jag drog luvan över huvudet och tittade neråt, så att inga fler skulle känna igen mig.

Mamma kom fram till mig med en flaska vatten och sa åt mig att dricka den, så jag gjorde snällt som hon sa. Men jag sa inget, jag bara stirrade. Det kändes som att vi hade setat där i bara några minuter, men det hade vist gått en timme.

Jag plockade fram min mobil även fast jag vet att man inte ska ha den på, på ett sjukhus. Men jag loggade in på twitter och skrev en snabb tweet.

”pray for my girls. ♥”

Jag viste att det skulle bli en trend så fort någon hade sett den, och med hjälp av alla mina fans kanske dom skulle få nog av böner. Jag hoppas det om inte annat.

Mamma och Stephanie satt och pratade med varandra. Om allt mellan himmel och jord. Men jag orkade inte lyssna på deras kall prat bara för att få tiden att gå, så jag gick iväg på toa. När jag hade tvättat mina händer kollade jag mig själv i spegeln och insåg att jag såg ut som ett vrak, så jag spolade kallt vatten och sköljde sedan ansiktet riktigt ordentligt.

När jag kom tillbaka kom det en läkare gåendes, mot oss. Jag kunde inte tyda hans blick, men det var något inom mig som sa att allt hade gått bra. Eller var det bara vad jag hoppades? Det kanske inte alls var så, han kanske skulle meddela att ingen hade klarat sig. Jag satte mig i alla fall ned och väntade på att han skulle säga något.

- Hej, jag är Dr. Winston. Antar att du är Justin. Sa han och sträckte fram sin hand
- Ja, det är jag! Svarade jag och skakade den
- Jag har både bra och dåliga nyheter.
- Ge mig dom dåliga först.
- Melrose ligger i koma, men läget är stabilt.

När han sa dom 4 bokstäverna tog jag ett djupt andetag. Koma, vadå? Hur har hon kunna hamnat där. Hon slog väl sig inte så mycket. Eller hade jag missat en hel förklaring. Jag tittade upp på Stephanie som såg ganska oberörd ut för att just ha fått reda på att hennes dotter låg i koma.

- Och den bra? Frågade jag
- Det är att du min vän har precis blivit pappa åt en söt liten tös. Hon är dock inte så stor, och ligger i kuvös. Men hon lever och mår bra.

Jag tittade på mamma när han sa det, och hon log med hela ansiktet. Hade jag blivit pappa, en månad tidigare? Nu var det bara för Rose att vakna, så vi kunde bli en hel familj. Hon kunde inte lämna mig nu i alla fall. Jag klarar mig inte utan henne.

- Får jag träffa henne? Frågade jag nervöst
- Så klart du får. Följ med här. Sa han och började gå

Han hade långa ben, så jag var tvungen att ta många fler steg än han, och han gick fort. Så det var nästan så att jag sprang bakom honom. När vi kom fram till ett rum öppnade han dörren och sa åt mig att gå in. När jag väl kom in och såg kuvösen gick jag sakta fram till den och såg en liten tjej ligga där och sova. Hon hade lite slangar runt sig, men det hjälpte henne bara. Men det var hemskt att se.

Jag kunde inte riktigt ta in att det var mitt barn. På sidan av den fanns det två stora hål, som man kunde stoppa in händerna i om man ville känna. Så jag tvättade mina händer och satte mig på en stol precis bredvid henne. Jag tvekade en sekund innan jag stoppade in mina händer. Hon var så len, och så gosig. Egentligen ville jag ta upp och hålla henne mot bröstet. Men jag fick allt vänta med det ett tag.

Det rann massa tårar efter mina kinder, den ena sidan var nog för att Rose inte var med mig just nu, och den andra var för att jag hade världens sötaste dotter. Det knackade till på dörren och mamma och Stephanie kom in.

- Är det okej om vi kommer in en sväng? Frågade mamma
- Självklart, farmor och mormor. Svarade jag med ett leende
- Du vet vad vi har sagt om det där. Svarade mamma

Vi började skratta, och dom smög fram till mig. Jag såg på mamma att hon var stolt. Men hon kunde inte bli stoltare än mig, så var det vara.

- Grattis pappa! Sa Stephanie och tog mig på axeln
- Tack mormor. Svarade jag och log

Vi satt där inne ett tag, och om jag inte mins helt fel så var det första gången dom fick veta vad hon skulle heta. När jag berättade det för dom, såg jag att Stephanie började gråta. Och jag förstod varför, men det gjorde nog inte mamma.

- Anledningen till att hon gråter är för att Lemony var Mel´s mellannamn. Sa jag

Mamma tittade bara på mig och nickade, samt strök Stephanie över ryggen.

När vi hade setat där inne en timme kom läkaren tillbaka och sa att vi var tvungna att lämna rummet för att dom skulle ta lite prover och sånt, så jag frågade om jag fick besöka Rose undertiden, han talade om vilket rum hon låg i, och jag gick dit. Men själv, mamma och Stephanie skulle gå till caféet. Hon är nog mycket väl medveten om att jag tar hans om hennes dotter.

Väl framme vid rummet tvekade jag lite, jag vart nervös över hur jag skulle reagera när jag såg henne. Anledningen till att hon låg så här var tydligen för att hon hade förlorat mycket blod under operationen, och att hon hade slagit i huvudet rejält i fallet.

Jag tryckte ned handtaget och sköt upp dörren. Det såg ut som att hon sov, bortsett från alla slangar och skit hon hade på sig. Hon var lika vacker som vanligt. Läkaren hade även sagt att hon kunde vakna när som helst, hon kanske behövde höra något som hjärnan reagerade på.

- Snälla Rose, du får inte ligga såhär speciellt länge till. Lemony behöver sin mamma, precis som jag behöver min tjej. Vi ska bli en familj, vi tre. Glöm inte bort att vi ska flytta ihop. Lemony är föresten fruktansvärt lik dig, hon har tydligen min näsa. Men resten var en kopia av dig enligt våra mammor. Jag vill höra din röst, mer än någonsin.

Jag tog hennes hand och kramade om den, pussade på den. På något sätt inom mig hoppades jag verkligen på att hon hörde mig. Den kemin som fanns mellan oss då hon andades själv kunde inte bara rinna ut i sanden, vi hörde ihop. Så var det bara.

1 vecka senare
Lemony mådde tydligen konstigt nog hur bra som helst och fick komma ur kuvösen, och följa med mig hem. Fast vi åkte aldrig hem, dom hade ställt in en extra säng till mig hos Rose. Så jag sov hos henne, tillsammans med vår dotter. Jag pratade hela dagarna med Rose, och berättade vad Lemony gjorde. Hur hon var, om hon sov eller åt.

Jag satt och pratade med Rose då det plötsligt knackade på dörren.

- Kom in.
- Hej Justin. Hur mår ni? Det var en kvinnlig sköterska som kom in
- Vi mår hur bra som helst, men Rose vet jag inte.
- Okej, ska höra med doktorn om han kan svara på det. Jag tänkte låna Lemony en vända så jag får ta lite prover på henne. Och se om hon gör några framsteg. Går det bra?
- Det går hur bra som helst.

När hon tog med sig henne ut, blev det genast mycket tänkande från min sida. Jag har inte haft tid med det då jag haft henne i knä hela tiden. Jag gick och satte mig bredvid Rose igen, och började prata.

- Vart var vi? Jo, jag berättade för dig hur mycket jag älskar dig. Fast det vet du ju redan. Men jag får aldrig nog av att berätta det för dig. Du betyder allt för mig, så jag tycker att du kan vakna nu. Om inte annat gör det för Lemony, hon behöver dig mer.


Melrose perspektiv

Även om Justin inte trodde det vissa gånger så kunde jag faktiskt höra honom. Allt han berättade om vår dotter, hur söt hon var och hur lik hon var mig. Jag förstår inte varför jag inte vaknar upp. Jag hör ju allt som händer runt omkring, men jag känner inte mina kroppsdelar. Jag har försökt flera gånger att koncentrera mig på en viss del för att få den att röra på sig, men det funkar inte.

Jag hörde att det kom in någon i rummet och jag hörde även att Justin sa att han skulle komma tillbaka senare. Undra vem det var som kom nu då.

- Gumman, snälla.

Jag hörde att det var mammas röst innan hon bröt ihop. Jag ville så gärna torka hennes tårar och säga att allt skulle bli bra igen, men min kropp och hjärna ville inte samarbeta som jag ville. Så det blev inte så.

- Kom tillbaka till mig. Snälla, jag vill inte förlora den enda och sista dottern jag har kvar i livet. Tänk på att du har blivit mamma, det du gick och släpade på i 8 månader har äntligen kommit till världen. Och vi ska inte prata om hur Justin mår. Han ser ut som ett vrak, rent ut sagt. Han har inte vart hem en enda gång denna vecka. Han sitter med Lemony i knä hela dagarna, om han inte pratar med dig.

Nu fick jag reda på hur länge jag hade legat här, en vecka. Min dotter är en vecka och jag har inte fått hållit eller sett henne. Hädanefter tänker jag lägga ner all kraft jag har på att bevisa att jag lever, och att jag hör dom.

- Jag ska kila hem nu gumman. Men jag älskar dig och väntar på er där hemma. Justin kommer tillbaka om några minuter.

Jag hörde bara hur dörren slogs igen efter det.

- Älskling, Lemony mår bra. Dom tog nyss prover på henne, och det var snabba resultat. Så hon är fullt frisk, även om hon är för tidigt född. Tänk om jag hade vart hemma när allt detta hände, då kanske du inte hade legat här. Vi kanske hade legat hemma nu och kollat på en film, eller något annat. Allt detta är mitt fel, det är jag som borde ligga här och inte du.

Där fick jag nog på att höra honom säga sådana saker, han ska inte ligga någonstans förutom i mina armar när jag vaknar. Hur kan han ens säga så? Känseln i kroppen började komma tillbaka, och jag kände att Justin låg på min arm, i alla fall med sitt huvud. När jag tillslut fick upp mina ögon såg jag att Justin blundade. Så jag skulle spela honom ett litet spratt.

- Kyss mig så törnrosa vaknar! Harklade jag fram

Justin tittade upp på mig men gjorde ingen reaktion i ansiktet utan kastade sig över något och gick där ifrån. Efter bara några sekunder kom det in massa läkare och kollade till en maskin bredvid mig.

- Hur mår du? Jag är Dr. Winston. Frågade en läkare
- Torr i halsen bara, annars mår jag nog ganska bra.

Han gav mig ett vattenglas med ett sugrör i, och jag tog 3 rejäla klunkar. Sen gav jag honom det.

- Vart tog Justin vägen? Frågade jag
- Jag tror att han gick ut för att ringa din mamma. Jag är inte säker, men jag tror det.
- Okej, hur länge blir jag kvar här nu då?

Han tittade konstigt på mig, precis som att jag hade glömt något. Det var då jag kom på det.

- Men herregud, får jag träffa min dotter?
- Jag trodde faktiskt att du skulle fråga tidigare. Jag vet inte om det är så smart att du håller i henne, eftersom att dina muskler inte har kommit tillbaka ordentligt, men jag hämtar henne.
- Behövs inte, jag har henne med mig. Sa Justin när han kom in i rummet

Han kom fram till mig och hade hon i sitt famn, han pussade mig en snabbis, och satte sig bredvid mig. Jag hissade upp ryggstödet på sängen så att jag satt halvt. Hon var så fruktansvärt liten, och så söt. Var hon verkligen min?

Jag lyfte min arm försiktigt och märkte på en gång att den inte var lika stark som den brukade vara, men jag försökte i alla fall. Jag förde fram den så att jag nådde Lemony´s huvud, och strök henne försiktigt över pannan. Hon såg så skör ut, så jag vågare inte röra henne mer. Jag tror att Justin märkte det.

- Vad är det? Frågade han och kollade på mig
- Är det där verkligen vår dotter?
- Klart det är, vems skulle det annars vara? Svarade han chockat
- Hon ser så liten och så skör ut, hur ska jag klara av att ta hand om henne?
- Du kommer bli den bästa mamman någonsin. Och jag finns vid din sida hela tiden. Jag trodde inte heller att jag skulle klara av det, men jag har haft henne i 3 dagar, och det har gått hur bra som helst. Hon är en ängel, precis som sin mamma.

Han gav mig ett leende, just det leendet jag alltid har älskat. Jag sträckte fram mitt huvud så att våra läppar nuddade varandra, samtidigt som jag viskade, jag älskar dig. Han log och tryckte sina läppar mot mina, gav mig en kyss jag sent kommer glömma.

- Jag har aldrig i hela mitt liv varit så rädd som denna vecka, jag vet helt ärligt inte vad jag hade gjort om du inte hade vaknat igen. sa han och höll om mig
- Jag lämnar dig aldrig, promies!

Den natten såg jag när den underbaraste låg och sov i sängen bredvid mig, han hade tagit sig en dusch innan han gick och la sig. Hans mamma tvingade honom till det, då han tydligen hade vägrat hela veckan, lortunge! Lemony låg i en sån barnsäng, som dom hamnar i efter födseln, bredvid mig. Jag fick dock inte gör något om hon vaknade, för att mina muskler inte hade vant sig än. Så jag skulle väcka Justin om det var något.

Det är väl drygt 2 månader kvar till beräknad födsel och jag lider verkligen när jag ser Rose och hennes mage. Allt ser ut att vara 100 gånger så jobbigt. Men snart är det över, och jag får ta över. Jag längtar verkligen.

När klockan hade blivit runt 11 på kvällen var vi klara med allt och hade precis ätit. Vi gick och borstade våra tänder och sen bäddade vi ner oss.

- God natt min prins. Sa hon och kysste mig
- Sovgott prinsessan! Svarade jag och la armen om henne

Just i det ögonblicket var jag så lycklig man kunde vara, trodde jag. Jag somnade i alla fall med ett leende på läpparna.


Melrose perspektiv – Dagboks anteckningar

”Drygt en månad kvar tills vi får träffa den lilla tösen. Jag är riktigt nervös över allt med förlossningen, men allt kommer att gå bra. Hoppas jag. Eller det SKA gå bra. Efter att man har sett alla förlossningsprogram och sånt så är man ju lite rädd, det ska ju liksom ut en hel unge genom min.. ja! :P Det är obegripligt, men sant.  

Nu bor vi hemma hos mamma och hon släpper mig inte med blicken, hon säger att det kan hända när som helst. Jag trodde inte att en människa kunde gå mig på nerverna så mycket, men hon gör det. Vist, hon vill mitt bästa. Men att hon säger åt mig att jag inte får springa i trappor, det har jag ju gjort hela mitt liv.

Tanken av att Mel är borta har väl inte lagt sig riktigt, det känns konstigt att besöka en sten med hennes namn på, och prata med den precis som att hon satt framför mig. Men jag besöker henne nästan varje dag, med eller utan Justin. Hon kommer alltid finnas i mitt hjärta, och jag kan inte förstå hur en människa kan köra på en annan och sen smita från platsen, hade han/hon ringt på hjälp på en gång hade Mel kanske setat bredvid mig just nu.

På tal om han, vi ses knappt på dagarna längre, han har så mycket att göra. Dom planerar hans kommande turné, som blir av nästa sommar, då han inte hade någon i år. Men han befinner sig fortfarande i ATL då min mamma har sagt att han inte får lämna staden ifall det skulle hända något. Men vi sover så ofta vi kan tillsammans. Och det är ändå skönt, att han springer omkring på dagarna men att han kommer till mig på kvällarna. Han vet att jag knappt kan sova utan honom. Så det är skönt. ”

Jag vart avbruten i mitt skrivande av att mamma ropade och sa att maten var klar. Det luktade grillat så jag antog att hon satt ute, och mycket riktigt. När jag kom ut satt hon vid bordet, det var dukat för tre. Och så vitt jag viste skulle inte Justin komma hem än på ett tag.

- Vem mer ska äta? Frågade jag och satte mig ned
- Bli inte arg nu. Men din pappa är också här. Svarade hon med lugn röst
- Jag har ingen pappa. Men vist får väl den människan äta här om han känner för det. Svarade jag och reste mig från bordet

Mamma ropade flera gånger på mig att jag skulle komma ner och äta efter att jag hade gått upp på mitt rum. Men jag vägrade sitta där och låtsas som att inget hade hänt. Kommer aldrig på frågan. Jag hade inte sett honom en enda gång sen den dagen han lämnade min mamma, mig och min syster. Fören han kom och ringde på samma dag som Mel´s begravning, så beter man sig inte om man vill ha respekten från andra.

Jag låg på min säng och läste lite gamla tidningar, sådana jag egentligen redan läst 100 gånger. Men det fanns inget annat att göra. Jag hade fönstret öppet och hörde hur dom två satt och skrattade nedanför. Det var så pinsamt att min mamma kunde köpa hans lögner och allt han vräkte ur sig. Men det får stå för henne, han ska inte få träffa mitt barn.

Efter ett tag med tidningen i handen orkade jag inge mer, så jag letade på min mobil och skrev ett sms till Justin.

”Hej älskling! Jag saknar dig så det gör ont. Dina andetag tillsammans med mina skapar en vacker melodi, och nu är den inte vacker mer. Jag hoppas att jag får träffa dig snart, känna dina armar runt mig. Och höra dig viska fina saker i mitt öra. Allt är bara förjävligt nu, hon som ska vara min mamma sitter nere och skrattar tillsammans med han som har gett mig mitt DNA. Åhh, miss u boo! Älskar dig gör jag också!” – Skicka

Jag viste att han inte hade ljud på mobilen när han satt och pratade med Scooter och gänget, men jag hoppades att han skulle känna att det vibrerade, och svara. Jag satte mig ned vid datorn och kollade runt på lite olika skvaller sidor, men inget av intresse fanns det där heller. Så jag loggade in på twitter och kollade runt där. Justin hade skrivit en ny för 1 timme sedan.

”I miss my two girls back home. I love you.”

Är han inte för söt eller? Jag vet att han kommer bli den bästa pappan någonsin, och det gör så att jag kan slappna av. Det är så fruktansvärt skönt att veta att man kan lita på honom igen, efter allt som har hänt. Han tjatar hela tiden på att Lemony ska komma, och jag vill inget hellre.

Innan jag loggade ut från twitter så kollade jag runt lite där också, och massa fans till Justin stöttade oss verkligen. BiebsBabyILY var en trend på twitter, och det är ju lite roligt. Vad gör dom inte för honom egentligen? Jag uppdaterade min egen, som jag inte hade gjort på ett tag.

”I miss my boy, and i love him. Biebs” 

Jag la mig i sängen igen och tog fram min mobil för att ringa Candy, henne hade jag inte pratat med på länge. Just nu vet jag i alla fall att hon är i Kanada med Ryan, men jag måste verkligen prata med henne. Det tog ett tag för henne att svara.

- Heeeeej, har hon kommit? Svarade hon
- Haha, nej inte än. Men jag önska att fallet var så.
- Kan tro det, är det jobbigt för dig?
- Det kan man säga att det är. Men det var inte därför jag ringde. Sa jag med en nedstämd röst
- Nehe, har det hänt något?
- Nej, eller jo. Mamma sitter nere och har bjudit min pappa på middag.
- Skojar du med mig? Vad tänker hon med?
- Ja, det var det jag hoppades att du skulle kunna förklara för mig.

Vi fortsatte prata om pappa. Men ingen av oss kom fram till något vettigt om honom. Hon har alltid hemma hos mig när jag bodde i New York, så hon vet mycket väl hur min pappa kan vara. Inte vet jag om allt detta kom då min mamma fick ett högre jobb och vi var tvungna att flytta, och han fortfarande bara var hemma. Varken jag eller Mel har någonsin vart riktigt jobbiga. Dom gångerna som Mel var det var det alltid jag som tog diskussionen med henne, pappa la sig aldrig i det.

När jag och Candy hade pratat i en timme hörde jag hur det pep till i min mobil. Men jag orkade inte kolla, antog att det var ett sms jag fick. Men det fick vänta tills vi hade pratat klart. Vi bestämde att hon skulle komma om två veckor, och vara här tills jag hade fött. Ryan skulle komma på en gång då han fick besked om att Lemony var född. Vi sa hejdå och la på.

”Sööötnoooos, älskling, gumman, osv. Du är allt för mig! Jag saknar dig också, och det syns på mig. Mitt leende glömde jag hos dig, så jag hoppas att du använder det åt mig. Jag ska försöka komma hem ikväll när vi är klara, det är inte så mycket kvar nu. Och när allt detta är över är det du och jag dygnet runt. Du blir inte av med mig i första taget. Jag hoppas verkligen att du inte tröttnar på mig, när allt är så här. Och angående din mamma, bry dig inte i henne. Hon vill sig säkert väl, men du behöver inte fler människor i ditt liv som bara drar sen. Du vet att jag älskar dig, och kommer alltid göra det.”

Jag märkte inte fören jag la ner mobilen att det rann tårar från mina blå, men det var glädjetårar. Han får mig alltid att falla sådana då han säger så fina saker till mig, och påminner mig hela tiden om hur mycket han älskar mig. Han gör mig lycklig. Jag mår bra av att ha han runt mig, så det är lite jobbigt när vi är på två olika ställen. Men bara tanken av att jag får se honom ikväll gör mig den lyckligaste.

Istället för att ligga inne på mitt rum resten av dagen tog jag tjuren i hornen och gick ner till dom två som ska vara mina föräldrar. Dom satt fortfarande ute och pratade, men istället för att gå ut på en gång så gick jag in i köket och blandade ordning ett glas saft. Så jag hade något att göra undertiden som dom skulle predika för mig, eller i alla fall mamma.

När jag kom ut sken mamma upp som en sol, medans pappa bara tittade på mig. Han kollade på min mage och fick stora ögon, egentligen vet han nog inte om att jag och Justin ska ha barn. Om inte mamma har sagt något, vilket jag inte tror, med tanke på hur han reagerade. Och då han kom hit och trodde han fick komma in, hann han nog inte se mig.

- Ska du ha barn? Frågade han, och jag fick svar på mina inre tankar
- Japp, det ser så ut. Svarade jag och satte mig ned
- Vem är pappan, och när ska du ha?
- Justin, vi är tillsammans igen. Och jag ska ha om en månad ungefär. Allt detta hade du vetat om du hade valt att stanna kvar i mitt liv. Men du valde bort oss mot en ny familj. Hur gammal är din yngsta föresten?

Pappa tittade bara på mig, efter sättet jag hade svarat honom. Mamma blängde på mig, men det sket jag i. För jag tänker inte sitta där och låtsas vara trevlig fast jag egentligen bara vill skälla ut honom, så jag kompromissar lite, halva - halva.

- Han fyllde 1 i augusti.
- Det måste kännas förjävligt att vara så gammal och ha en son som är 1. svarade jag spydigt
- MELROSE. Ge dig nu! Sa mamma
- Nej, han lämnade oss. Kommer du ihåg det? Minns du att han hittade en ny familj, och har nu en son också, som ska vara min halv bror. Minns du att min syster dog, och att han inte hörde av sig. MINNS DU DET!? Skrek jag så tårarna rann

Mamma tittade bara på mig, hon hade nog inte mage till att skrika tillbaka. Pappa ursäktade sig och gick. Jag vet inte vart han tog vägen, och just då brydde jag mig inte heller. Hur kan man som människa inte bry sig?

- Han ska aldrig få träffa Lemony. Hör du det? Det enda han kommer få se av henne är alla bilder på henne i tidningen. Tar du dit henne då var det sista gången du såg henne också.
- Varför är du så här? Han försöker ju.
- Med vad? Melanie är död, vad finns det att rätta till?
- Jag vill inte förlora dig också. Det var pappa som hade anslutit sig till oss igen

Jag orkade inte höra mer, på varken mamma eller pappa. Så jag gick tillbaka upp på mitt rum. Jag lovade mitt inre att försöka, men jag klarade inte av det. Jag vill inte att Lemony ska lära känna honom, och enda sättet är att inte själv ha honom i mitt liv.

När kvällen började närma sig, och pappa hade lämnat oss, genom att ropa ett hejdå. Han kom inte ens upp, så mycket försökte han. Jag gick in på badrummet och tvättade av mig sminket och borstade tänderna. Sen gick jag fram till sängen och började klä av mig, helt plötsligt kände jag två händer som smekte mig fram på magen. Jag blev rädd då jag inte hade hört någon komma in.

- Blev du rädd? Frågade Justin
- Ja, det blev jag, jag hörde inte att du kom in. Jag har saknat dig idag. Sa jag och kysste honom
- Jag har saknat dig också. Mer än du kan ana. Sa han och började knäppa upp min bh

Han gick iväg in på toa och borstade sina tänder och kom ut till mig igen, klädde av sig och hoppade ner under mitt täcke. Han var jätte trött och det syntes på honom, men han försökte hålla sig vaken. Varje gång han tittade på mig så log jag.

- Åh vad jag är glad att du är här. Sa jag och drog mina fingrar genom hans hår
- Jag har verkligen saknat att få hålla om dig när jag sover. Eller vakna av att du sparkar mig eller snarkar. Ska jag berätta en hemlighet för dig?
- Ja, det tycker jag du ska göra. Sa jag och lät riktigt nyfiken
- Dom gångerna du somnar före mig, ligger jag vaken och tittar på dig ända tills mina ögon inte orkar mer. Du är så vacker när du sover. Du ser ut som en ängel, och jag kan inte förstå att du är min. Om jag smeker dig på magen eller bort en hårslinga från ditt ansikte så ler du i sömnen, vet du hur fint det är?
- Sluta, du gör mig generad! Sa jag och la händerna för ansiktet

Han skrattade bara åt mig, och tog bort dom så han kunde kyssa mig. Stötarna som går genom min kropp när han tar i mig måste vara fyllda med 1000 volt. Jag måste ha ett bo i min mage med fjärilar, för dom flyger omkring precis som att man vore nykär. Det är en härlig känsla, och jag vill att den aldrig ska försvinna. 


Justins perspektiv

Precis som alla andra nätter låg jag vaken och tittade på henne. Det finaste i min värld ligger bredvid mig. Och jag får hålla om henne. Bara det gör så att jag mår bra. Jag behöver inte se henne varje dag, eller hela tiden. Allt jag behöver är att hon säger att hon älskar mig, och det sa hon precis innan hon somnade. Vi har pratat mycket med varandra om känslorna som vi har inom oss, det om att hon har fjärilfest i magen när jag tar i henne. Jag ska inte ljuga, det känns som att jag är nykär när jag ser henne. Precis som att man har frågat chans på varandra, den känslan. Då man är nyfiken och aldrig innan vågat prata med en tjej. Allt är nytt och man vet inte om man vågar för att man är rädd att göra fel.

På morgonen vaknade jag av att Rose slog ut sin arm rakt över bröstet på mig, så att jag hostade till. Hon är bra kul i sängen, hon sover aldrig helt still. Alltid ska det vara något, jag vet inte hur många gånger hon har puttat ur mig, och det är ju inte skönt att landa på golvet när man sover. Men det gör mig egentligen inget, jag får ju sova bredvid henne.

Jag valde att inte väcka henne, för hon såg ut att sova ganska skönt där hon låg som ett kors i sängen. Armar och ben åt olika håll. Jag gick in och tog mig en dusch, sen klädde jag på mig och gick ner till köket. Stephanie satt där vid bordet och läste tidningen. Men hon hade inte tagit undan frukosten.

- God morgon. Sovit gott? Frågade hon när jag började bre några mackor
- God morgon. Absolut, det har jag gjort! Men din dotter slog mig så jag vaknade.
- Haha, Ja. Hon har nog aldrig sovit lugnt.
- Nej, inte så länge jag har känt henne i alla fall. Och för det får hon frukost på sängen av mig.
- Du är väl för söt. Skäm inte bort henne för mycket bara, då får jag det jobbigt när du inte är här. Sa hon och skrattade

Jag skrattade jag också och sa att jag inte kunde lova något. När jag var klar med mackorna tog jag fram juice och hällde upp det i två glas. Sen tog jag en bricka och la allt på, och gick upp till Rose igen. Hon låg fortfarande och sov, med den där stora magen i vädret. Det ser lite kul ut på täcket. Värsta kullen.

- Älskling, vakna. Sa jag

Jag ställde ner brickan på sängbordet och böjde mig över henne så jag kunde kyssa hon. Jag kände direkt att hon log och besvarade kyssen. Hon tog tag i min tröja och drog ner mig bredvid henne, hon fortsatte kyssa mig och smekte mig över ryggen.

- Jag har gjort frukost åt dig. Kan du äta den?
- Men vi som hade det så mysigt. Sa hon och putade med underläppen
- Haha, men det kan vi ha när som helst. Äter du inte kanske du tynar bort.
- Nu var ju du rolig, titta hur jag ser ut. Rund överallt.
- Du är inte runt, du är fin. Sa jag och pussade henne i pannan och tog en smörgås

Vi satt i hennes säng och åt samtidigt som vi pratade om dagen, vad vi skulle göra, men på olika håll igen. Jag skulle som vanligt iväg på möte med mitt crew, det kan inte vara många fler möten som behövs för att få klart allt. Rose hade bestämt sig för att ta sig en vända till stan och kolla om hon kunde hitta nå mer som vi behövde. Och töntig som jag är, men jag gör det bara av en anledning, och det är för att jag är rädd om henne. Jag ringde Kenny och frågade om han hade tid att vara med henne, även om Rose protesterade så gav jag mig inte.

- Men baby, jag klarar mig! Sa hon och tittade lidande på mig
- Det gör du säkert, men jag vill inte att något händer dig! svarade jag och drog henne till mig

Hon gick in i duschen och jag plockade undan all disk och gick ned med den. Stephanie satt fortfarande kvar men nu läste hon en annan tidning. Jag ställde in alla tallrikar och glas i diskmaskinen, jag älskar den som uppfann den. Man behöver inte diska, och det är bra.

När jag kom upp på Rose´s rum igen såg jag att hennes dagbok låg på sängbordet så jag tog upp den och rev ur sidan längst bak och tog en penna för att skriva ett litet brev till henne. Det blev inte så långt, men jag vet att hon kommer läsa det och le. Innan hon kom ut ur badrummet stoppade jag tillbaka papperet där hon kommer börja skriva nästa gång. Så hon får syn på det då.

Hon kom ut ur badrummet i bara underkläder och en turban på huvudet av en handduk. Någonting jag saknar ganska mycket är att få trycka hela min kropp emot hennes, men det går inte med den där magen i vägen, så nu får lilla Lemony komma ut. Hon gick in i garderoben och kollade efter kläder.

- Faaan den här magen gör så att jag inte kan ha något på mig. Hörde jag henne säga
- Det är snart över, gumman!
- Ska jag gå naken till dess eller? Frågade hon och skrattade
- Haha, nej. Helst inte, för då har du andra grabbar efter dig!

Vi började skratta båda två och hon kom ut i en klänning som inte satt åt runt henne. Hon vart och se riktigt söt ut. Eftersom att klockan var 10 och vårat möte började halv 11 så var jag tvungen att dra.

- Jag måste åka nu. Men jag kommer tillbaka när vi är klara för idag. Sa jag och kysste henne
- Okej, jag saknar dig redan. Sa hon och kramade om mig

Jag gick ner och sa hejdå till Stephanie.

När jag kom fram till kontoret som vi hade här i ATL, satt alla och väntade på mig. Inte kunde jag väl vara sen heller? Jag gick in och satte mig bredvid mamma och Scooter, med ett leende på mina läppar.

- Varför ler du så där? Frågade Usher
- För att jag är den lyckligaste i världen, så det så. Svarade jag och lipade mot honom

Alla började skratta åt mig, men jag var inte sen med att skratta jag också. Jag tror att Usher tror att jag log åt något helt annat, han om någon vet att jag och Rose inte har legat med varandra på ett tag. Så han trodde säkert att vi ”äntligen” hade gjort det. Men så var inte fallet.

Under hela dagen som vi höll på att diskutera alla saker fram och tillbaka, och komma på lösningar om planen inte funkade fullt ut så fick jag en liten rast. Jag var tvungen att sträcka på benen och få luft. Som tur var fanns det en balkong som jag kunde gå ut på, än att gå ner och troligtvis aldrig komma där ifrån.

Jag satte mig ned på en stol som stod är ute, och det var skönt med frisk luft. Jag tog fram min mobil och såg att Rose hade skrivit ett sms.

”Snygging! Du är min ♥”

Varje gång jag såg hennes namn började jag le, och det där meddelandet var ju inte bara gulligt, det var ju roligt också. Precis som att jag inte viste att jag var hennes. Hon är min, så det vore ju konstigt annars. Men jag skrev tillbaka.

”Söötnoos! Ni är mina ♥”

När jag ändå hade telefonen uppe kunde jag lika gärna logga in på twitter och spendera lite tid med mina fans, känns som att jag inte har gjort det på länge. Tänk att det är över 11 miljoner som följer mig, den som har mer följare än mig är Lady Gaga. Men fortsätter det så här, har jag väl gått om henne snart.

Jag kollade igenom vad folk hade skrivit till mig och jag hittade massa olika videor som tjejer hade gjort, satt ihop massa olika filmklipp på massa som satt och sjöng, så det vart hela låtar. Vissa RT jag tillbaka och sa att dom var bra, jag kan inte göra det med alla. Det skulle aldrig ta slut, men vissa får sin #neversaynever upplevelse.

Innan jag loggade ut följde jag lite fans tillbaka, och skrev en ny tweet.

”sitting in a meeting with the crew about the upcoming tour”

Bara av dom där få bokstäverna kommer folk bli galna. Jag skulle vilja vara med någon gång då biljetterna släpps, och se hur fort det går. Men det kan ju vara helt annorlunda nästa år, ingen kanske gillar mig längre. Det är sånt som visar sig med tiden.

När jag insåg att jag hade suttit där ute i 20 minuter gick jag in igen. Dom andra var redan i full gång och planerade in dom sista länderna på kartan, och just det orkade jag inte lyssna på speciellt mycket. För oavsett vart jag åker någonstans får jag inte den privata tiden jag vill ha mellan konserterna, men det är sånt man får tåla om man ska vara i mina skor.

När klockan började närma sig 6 på kvällen kände jag att min mobil vibrerade till men jag orkade inte ta upp och se vem det var som ringde just då, utan gjorde det då jag kände att det slutade. Det var ett nummer jag inte hade. Så jag la inte ner så mycket energi på det, utan ändrade så att jag inte kände vibraton.

Efter ett tag fick mamma ett samtal så hon ursäktade sig och gick ut, men bara några få minuter efter kom hon tillbaka in.

- Rose har ramlat i trappen hemma. Hon är på väg till sjukhuset i ambulans. Vi måste åka dit, det är allvarligt! 

Klumpen jag fick i magen och halsen var så stora att jag inte kunde andas. Jag kunde inte sätta ord på alla tankar som snurrade i mitt huvud just dom få sekunderna mellan mammas meningar.

- Hörde du vad jag sa? Vi måste åka.

Eftersom att Mel aldrig gillade svart tänkte jag inte bära det på hennes begravning heller. Jag tog en vit kort klänning, och ett par solglasögon. Justin hade på sig ett par lila jeans och en vit kavaj. När vi var klara för att åka till begravningen gick vi ut till limousinen, det var jag, Justin, Mamma, Pattie och Jeremy. Jazzy och Jaxon fick vara hos Justins mormor och morfar. Det var tyst hela vägen, men när vi kom fram och alla hade gått ur bilen drog Justin mig till sig och sa.

- Jag älskar dig, och finns alltid vid din sida. Var stark, för det var så Mel såg dig, som den starkaste. sen kysste han mig.


Justins perspektiv

- Jag älskar dig också. Utan dig hade jag aldrig klarat detta. svarade hon mig efter kyssen

Vi gick ur limousinen tillsammans och möttes av paparazzi, det blixtrade från alla håll och kanter, men varken jag eller Rose brydde oss i dom. Från flera olika håll hörde jag hur dom ställde frågor som dom egentligen inte hade något med att göra. Jag la min hand i svanken på Rose och gick rakt igenom hela klungan. Hon bar svarta solglasögon, och det förstod jag, för hennes ögon var röda som tomater.

När vi kom in i kyrkan var det tyst, och längst där inne stod den vita fina kistan. Om man nu kan tycka att en kista är fin. Vi gick tysta båda två tills vi kom till dom två tomma stolarna längst fram, då det knakade lite i dom när vi satte oss ned. Bredvid Rose satt Candy, tråkigt att man ska behöva ses på under sånna här omständigheter. Jag höll Rose i den ena handen och Candy höll henne i den andra. När prästen började prata såg jag att det rann tårar på både Rose´s och Candys kinder.

Det var jobbigt som fan att sitta där inne, speciellt att se Rose gråta. Under hela tiden som vi satt där höll jag henne i handen, och vissa stunder kramade hon om den riktigt hårt.

När jag släppte låter Pray och Mel hade hört den, hade hon tydligen skrikigt rakt ut att det var den bästa låten hon någonsin hört. Hon hade även sagt men troligast på skoj att hon ville ha den på sin begravning, så Rose frågade mig för en vecka sedan om jag ville spela och sjunga den i kyrkan. Och det kunde jag inte säga nej till.

Efter att prästen hade pratat klart signalerade han åt mig att det var min tur. Så jag reste på mig och gick fram till pianot, tittade upp mot taket och sa.

- Den här är för dig Melanie Lemony Black!

När jag hade spelat och sjungit klart rann även tårarna på mina kinder, det lät kanske inte så bra på slutet, men hon fick sin önskan uppfylld. Jag kommer sakna henne, och alla hyss hon hade för sig. Hon var älskad och kommer alltid att vara.

Efter begravningen
Vi satt alla hemma hos Rose, deras hus var stort nu när det saknades två familjemedlemmar. Jag tyckte att det var konstigt att hennes pappa inte hade hört av sig, eller visat sig. Mina tankar vart avbrutna av att det ringde på dörren. Rose tittade på mig med en kan-du-vara-snäll-och-öppna blick, och det gjorde jag.

Mannen som stod utanför var iklädd en svart kostym och hade blommor i handen, jag kände igen honom så väl, det var Rose´s pappa.

- Vad gör du här? Frågade jag med en arg ton
- Det är min dotter om du inte viste det?
- Klart jag vet, men det har du inte visat hittills. Är inte så säker på att någon vill ha dig här.

- Älskling, vem är… VAD FAN GÖR DU HÄR?? Skrek Rose när hon fick syn på honom

Han hann nog inte ens reagera innan hon slog igen dörren i ansiktet på honom. Det var det minsta han förtjänade, hur kan man dyka upp och låtsas som att inget hade hänt? Rose sprang upp på sitt rum med mig efter sig. Hon satte sig i sängen, nästan lutad mot sänggaveln, så jag klämde ner mig bakom henne, med benen på varsin sida.

- Älskade tjej! Jag vet inte vad jag ska säga eller göra. Känns som att jag bara är i vägen. Sa jag och höll om henne
- Du är inte i vägen. Du hjälper mig genom dagarna bara genom att finnas. Jag älskar dig.

Resten av dagen satt vi där inne under tystnad och bara höll om varandra, hennes tårar slutade inte rinna. När folket började ge sig av kom dom in och sa hejdå och beklagade. Jag tyckte dock inte att hon behövde höra det hela tiden. När Candy kom in i rummet och satte sig bredvid oss lät jag dom två vara själva, så jag lämnade dom ensamma.

- Hur mår du grabben? Frågade pappa och la en värmande hand på min axel
- Åt helvete, det är jobbigt som fan att se Rose så här. Jag vet inte vad jag ska säga eller göra.
- Det räcker med att du håller om henne eller bara finns där. Hon älskar dig oavsett vad.

Jag kramade om pappa och sa att jag älskar honom. Jag vet inte vad jag skulle göra utan honom i sådana situationer. Han hjälper mig mycket mer än vad han tror.

1 vecka senare
Dagen var här då tidningen skulle komma ut i butiken, men jag skulle få den hemskickad. Jag har vart nyfiken sen vi tog bilderna, men just då var jag mer nervös. Dom kan ha vinklat allt åt helt fel håll, och sen viste jag inte hur alla fans skulle reagera när det blev bekräftat.


Melrose perspektiv

På morgonen en vecka efter min systers begravning vaknade jag hemma hos Justin och av att han kysste mina nyckelben. Jag log åt honom med stängda ögon och smekte hans mage med en hand.

- God morgon älskling. Sa jag när jag hade fått upp ögonen
- God morgon min sköna. Svarade han och kysste mina läppar

Kunde dagen börja bättre? Vi låg kvar i sängen och bara tittade varandra djupt i ögonen, jag hade nästan glömt bort att man kunde drunkna i hans. Men det blev jag snabbt påmind av.

Vi slutade kolla på varandra då dörren öppnades och vi fick en tidning på oss. Jag var först med att få tag i den. Framsidan på tidningen blev jag chockad över, det var bilden på mig i den dyra Bh:n och Justin bakom mig, som formade sina fingrar som ett hjärta på magen. Den var fruktansvärt vacker, och jag vart stolt över den. Rubriken på framsidan löd.

”Bieber bekräftar graviditetsryckterna”

- Den bilden vart ju hur bra som helst, du är väldigt vacker där och jag är stolt över dig. sa han och höll om mig

Utan att svara honom öppnade jag tidningen och slog upp sidan som det började på. Alla bilder på oss var riktigt fina även om jag inte gillade mitt utseende just då, magen hade förstört min kropp.

Den lite fetare texten högst upp på sidan sa väl egentligen allt.

”Popsensationen Justin Bieber ska bli pappa, och den lyckliga mamman är ingen mindre än Melrose Black. Mellan fototagningarna på hotellrummet fick vi uppleva ren kärlek mellan dom två, som också syns på bilderna. Han är verkligen lycklig med henne. Sättet han tittar på henne bara lyser kärlek. Hur båda dom två har lyckats klara sig utan varandra i 2 månader, det tror jag ingen kan förstå! Men nu är dom tillsammans igen och vi som älskar Justin är glada för hans skull.

Vi fick tyvärr inget namn på den lilla tjejen, men känner vi Bieber rätt, finns det på twitter minuterna efter att hon kommit till världen.”

Texten fortsatte över två uppslag med många bilder. Jag hade absolut inget emot det dom hade skrivit, och jag tror inte att Justin hade det heller.

Veckan efter att vi sagt hejdå till min syster för sista gången var tufft, men jag höll humöret uppe, det var mest jobbigt på kvällarna då det bara var jag och Justin. Han viste redan hur jag mådde, så för honom behövde jag inte dölja några känslor. Jag grät mig till sömns med hans armar om mig och hans ord som var som melodier i mina öron.

Efter allt som hänt den sista tiden valde vi att ta en shopping dag, tom. Justin ville följa med, så vi riktade in oss på bebis grejer. Det kunde bli riktigt kul, med tanke på att vi inte tyckte lika.

- Baby, ska vi gå upp så vi kommer iväg? Sa han och pussade mig på halsen och ner på nyckelbenet
- Ja, det tycker jag vi gör. Sa jag och slog av mig täcket och gick upp

Jag vände mig om och såg att han vart besviken. Men sen kom det ett leende krypandes, och jag förstod att jag skulle få springa om jag inte ville ha med honom in i duschen.

- Haha, öppna! Sa han och slog lite löst på dörren
- Nej, jag ska duscha. Svarade jag och log
- Men jag har ju sett dig förr.
- Bra, lev på dom minnena, för nu får du inte.

Jag kunde höra hur han suckade utanför, men jag hoppade in i duschen och när jag var klar torkade jag mig och gick ut.


Justins perspektiv

Hon kom ut i bara handduk och egentligen ville jag bara slita av henne den och ta henne där och då, men jag behärskade mig och spelade oberörd.

När jag hade duschat och vi båda var klara kom Kenny och hämtade oss. Först valde vi att åka till IKEA, har alltid velat se hur det ser ut och vad det är.

Vi hade bestämt att vi inte skulle leta efter ett hus fören Lemony var född, så under tiden skulle vi först bo hemma hos mig, sen skulle vi flytta hem till henne, eftersom att mamma fortfarande inte hade accepterat detta riktigt.

Så nu skulle vi bara hitta sådana nödvändiga saker, inga stora möbler. När vi kom fram till första stoppet så var det inte en enda paparazzi utanför vilket var skönt. Vi gick där inne i lugn och ro, ibland kom det fram några tjejer som grattade oss och ville ta en bild med både mig och Rose och självklart ställde vi upp.

Efter nästan 2 timmar var jag helt slut i benen och vi var klara där inne. När vi kom ut var det däremot fullt med stora män med kameror.

”Hur mår du efter din systers död Rose?”
”Hur känns det att bli pappa Justin”

Frågorna bara vällde ur deras respektlösa munnar, och jag blev riktigt arg på att dom tog upp Mel. Kenny hjälpte oss därifrån fort. Det är så skönt att ha med honom, han vet precis när han ska hjälpa till, och han vet när han ska hålla sig i bakgrunden.

- Hur mår du? Frågade jag henne och drog henne intill mig i bilen
- Det är lugnt. Tänk inte på det.

Kenny tittade på mig i backspegeln med en lidande blick, men jag vände mig mot Rose och pussade henne på huvudet och strök henne över magen, och precis då kände jag att det sparkade till. Rose tittade upp på mig och log, sen sträckte hon på sig och våra läppar möttes.

- Jag vill inget annat än träffa lilltjejen. Sa jag och log
- Tro mig, det vill jag också. Det börjar bli jobbigt.

Vi var nu framme vid den största gallerian i ATL, och vi var redo för att shoppa kläder men inte till oss denna gång utan till Lemony. Varje affär vi gick in i gick vi även ut ur, fast med kassar och hur mycket kläder som helst, i alla storlekar.

När vi kom hem den dagen var klockan 6 på kvällen och jag var medvetslös, så jag kan bara tänka mig hur Rose kände sig.

- Mamma, vill du se vad vi har handlat? Ropade jag, då hon var i köket och vi på väg upp på mitt rum
- Jag kommer. Ropade hon tillbaka

Mamma kom upp på mitt rum och såg alla kläder som vi hade hällt ut på min säng. Hon stannade till i dörren och jag såg att hon fick tårar i ögonen, men jag kunde inte förstå varför.

- Kan ni någonsin förlåta mig, fur hur jag har betett mig? Frågade hon

Jag tittade på Rose som låg i sängen bland alla kläder och försökta få en reaktion av henne, men jag tror att hon vart lika chockad som jag. Egentligen var det väl inget att fundera över, hon är trotts allt min mamma.

- Det är klart vi kan. Du är min mamma, och jag älskar dig, men samtidigt älskar jag dom där två också. Sa jag och pekade på Rose, samt gav mamma en kram
- Så jag ska alltså bli farmor? Men snälla säg det inte högt, det får mig att låta gammal. Sa hon och log

Rose reste sig upp och skrattade tillsammans med mig. Hon gick till mamma och gav henne en kram som hon fick besvarad.

Resten av kvällen satt vi alla tre och gick igenom allt vi hade köpt, och det tog ett tag. Men vi hade riktigt roligt, det var längesen mamma var med. Men det kändes bra. Jag hade verkligen saknat det.

Det är väl drygt 2 månader kvar till beräknad födsel och jag lider verkligen när jag ser Rose och hennes mage. Allt ser ut att vara 100 gånger så jobbigt. Men snart är det över, och jag får ta över. Jag längtar verkligen.

När klockan hade blivit runt 11 på kvällen var vi klara med allt och hade precis ätit. Vi gick och borstade våra tänder och sen bäddade vi ner oss.

- God natt min prins. Sa hon och kysste mig
- Sovgott prinsessan! Svarade jag och la armen om henne

Just i det ögonblicket var jag så lycklig man kunde vara, trodde jag. Jag somnade i alla fall med ett leende på läpparna.

När jag var klar sminkad gick jag ut till Justin som hade fått på sig ett par sjukt snygga jeans och ett vanligt vitt linne, fick jag en söt klänning kastad på mig, så det var bara att byta om.

Det var i sovrummet och sängen vi skulle hålla till i, och bilderna skulle utstråla den kemin två nyförälskade människor känner när dom ser på varandra, och det var inga problem för varken mig eller Justin. Varje gång jag ser honom får jag känslan i kroppen då våra läppar möttes första gången. Så den känslan finns kvar i mig hela tiden, även om det är ett år sedan allt det hände.

När dom bilderna var klara skulle vi byta om och då kom chocken, jag skulle bara ha Bh och trosor, och Justin skulle ha bar överkropp och men med samma byxor till.


Justins perspektiv

Jag såg hur Rose reagerade när Paul sa att hon bara skulle vara i underkläder, inte ens jag får ju se henne så längre. Så tanken att hela världen skulle se henne måste ha vart jobbig.

- Jag är med dig hela tiden, och tjejen i dig. Glöm inte det, jag släpper dig aldrig. viskade jag i hennes öra, samtidigt som jag höll om henne
- Okej. var det enda hon svarade

Hon fick en VS påse i handen och gick in på toan för att byta om, samtidigt som jag gjorde mig redo. När hon kom ut fick jag en chock, jag såg direkt att det var den dyraste Bh:n från VS, den för 1 miljon dollar. Och trosorna hörde till, så dom var väl minst lika dyra. Hon var verkligen vacker.

- Så här värdefull har jag aldrig känt mig tidigare. sa hon och skrattade

Tillsammans gick vi upp i sängen igen. Men denna gång stod vi på knä, hon framför mig, så att jag kunde lägga mina händer på hennes mage och forma ett hjärta med hjälp av mina fingrar.

När vi var klara med fotograferingen kom det en en kvinna i rummet som presenterade sig som Jessica. Hon var riktigt trevlig men samtidigt rak på sak i sina frågor. Vi fick svara båda två, då jag inte kommer ihåg så mycket små detaljer.

Precis när vi skulle gå fick vi veta att det var i nästa nummer det skulle komma ut, dvs. om 3 veckor. Kan man vänta så länge? Jag vill veta redan nu hur dom har vinklat det.

När vi kom hem till mig igen var vi helt slut, och jag förstår om Rose var det, då hon inte hade rört sig så där mycket på flera veckor. Men vi hann inte mer än innanför dörren fören Jazmyn kom springandes mot oss med en stor badring i handen.

- Kan inte vi bada? Pappa orkar inte. Snälla? sa hon och gjorde ett försök till att se lidande ut

Både jag och Rose började skratta så tillslut gjorde även Jazmyn det. Men hon fortsatte tjata.

- Ja, jag kommer, ska bara byta om, så säg till pappa att han hjälper dig med det, så kommer jag.

Hon svarade inte utan sprang direkt ut till pappa. Jag och Rose gick upp på mitt eller ska jag säga vårat rum, då Rose har spridit ut sig ganska bra. När jag hade bytt om kom hon fram till mig och drog sina naglar på min mage, som hon vet att jag älskar, och kysste mig passionerat, i det läget kan man inget annat än besvara den.

- Vad var det där? frågade jag när vi släppt varandra
- Jag älskar dig. svarade hon

Rose valde att stanna kvar på rummet medans jag gick ner och badade med Jazzy. När jag kom ut till poolen satt pappa på kanten med fötterna i, och Jazzy låg i och plaskade för fullt. Hon var så söt med sina luftkuddar på armarna, jag har för djup pool så hon får inte vara i den utan dom, då hon inte riktigt kan simma.

- Hur gick fotograferingen? frågade pappa
- Bra, det kommer bli grymt. Om 3 veckor får vi se resultatet.

Medans jag hoppade i poolen pratade vi vidare om det och jag berättade om att Rose tyckte det var obehagligt. Men det förstår jag. Men samtidigt så kanske hon gjorde det för att inte göra mig besviken, jag vet inte.

Efter flera timmar i vattnet såg både jag och Jazzy ut som två russin. Och Rose hade kommit ut, hon satt och pratade med pappa när jag smög upp bakom henne.

- Jag skulle inte byta ut honom för något i världen, han är det bästa som har hänt mig. svarade hon på något som pappa hade sagt
- Åh, skulle inte byta ut dig heller. Jag älskar er. sa jag och pussade henne på huvudet, samtidigt som jag la mina händer på hennes mage

Pappa bara skrattade åt oss och gick bort till Jazzy och försökte få upp henne ur poolen, men det var inte det lättaste. Hon ville bada mer. Jag hade gått upp för längesen om det inte var för hon, det vart iskallt i vattnet redan en halv timme efter att jag hade hoppat i.

Jag gick in och hoppade in i duschen, men det bara en snabbis. När jag kom ut tog jag på mig mjukiskläder. Rose låg i min säng med en skål med jordgubbar i på magen, och läste en skvallertidning. Jag la mig bredvid henne och kollade vad det var hon läste.

"Är Biebers flickvän gravid med en annans barn?"

Jag blir så förbannad, varför kan dom inte bara låta mig vara. Det är mitt barn, men bara för att jag vägrar svara på deras frågor så ska dom försöka förstöra mitt liv. Jag förstår inte hur Rose kunde läsa hela artikeln utan att ens visa en min, det är ju oftast hon som brukar bli förbannad. Jag förstod när hon hade läst klart, för hon slog ihop tidningen och la ner den på golvet, suckade och vände sig mot mig. Hon smekte mig över armen som låg efter min sida, och jag rös till. Hennes läppar såg frestande ut men jag behärskade mig.

Vi låg kvar i sängen och pratade om bebisen. Vi kom fram till att vi skulle ta en dag och åka till en affär för att inhandla allt vi behöver, även om vi kommer få en hel del, så kan det vara skönt och veta att man själv har handlat något också.

- Vill du flytta ihop med mig? frågade jag och drog min hand på hennes lår
- Är du seriös? Du och jag? frågade hon chackat tillbaka
- Ja, jag vill leva med dig. Vi köper ett hus och gör det till vårat eget.
- Klart jag vill, på ett villkor.
- Vad?
- Att jag får vara med och betala.
- Är det ditt enda krav, så vist!

Hon kysste mig passionerat och smekte av mig min tröja. Hennes linne var inte på så speciellt länge heller. Hennes bröst har växt och blivit mycket större, men det har jag ingenting emot. Vi fortsatte kyssa varandra samtidigt som jag knäppte upp hennes Bh och drog ned hennes byxor. Varje gång jag rörde henne stönade hon till. Hon slog runt oss så att jag hamnade under och slet av mig byxorna och kalsongerna. Hon runkade mig lite, sen gränslade hon mig! Det var längesen jag fick uppleva den känslan.


Melrose perspektiv - Dagboks anteckningar

"Under tiden som jag skriver detta ligger mannen i mitt liv på min axel, och kollar vad jag skriver.

Det vi två nyss gjorde var längesen sist, och jag måste säga att han är duktig på många saker. Han vet hur jag vill ha mina ägg stekta, och framförallt hur jag vill ha det i sängen. Sepciellt nu när jag är gravid, vi kan inte ligga lika hårt som vi har gjort innan. Vilket jag saknar. Förut bestod hans rygg av rivmärken, vilket hans mamma inte gillade. Men jag gjorde. :)

Ni ligger han och skrattar åt mig, eller åt det jag skriver. Han fattar nog inte att man kan skriva vad som helst i en dagbok. Han borde prova, då kan man kolla tillbaka på det och kolla hur korkad man var. :P

Jag älskar Justin Drew Bieber över allt, och nu ska vi köpa hus tillsammans och bilda en riktig familj."

Jag la boken på sängbordet och tog av mig täcket för att resa mig upp. Men blev stoppad av att Justin tog tag i min arm och drog ned mig på honom igen, så jag kysste honom och gjorde ett nytt försök.

Efter att vi hade duschat och klätt på oss gick vi ned till köket, där den goda doften kom ifrån. Kyckling, ris och currysås, den senaste tiden har jag ätit för två vuxna så man kan ju fundera hur stor tjej som kommer komma ut.

- Mamma, vi ska köpa ett hus tillsammans och flytta ihop. sa Justin när vi hade ätit klart
- Tycker ni att det är en smart idé? sa hon
- Ja, det tycker vi. Vi vill klara oss själva.

Pattie gav upp diskutionen, och skönt var väl det. Orkade inte bråka med henne mer. Hon ska bli mitt barns farmor, och jag vill ha bra kontakt med henne. Jeremy tyckte det var en bra idé, och han sa att han tänkte stötta oss i alla våra beslut.

När klockan vart 10 på kvällen valde jag att gå och lägga mig, men Justin ville vara kvar uppe och spendera lite tid med Jeremy, vilket jag förstår.

Någongång under natten stormade Justin in i rummet och pratade i telefon. Men jag uppfattade inte vad det var han sa eller vem han pratade med. Jag sträckte mig efter min mobil för att kolla vad klockan var, men möttes av 17 missade samtal från min mamma.

- Vem är det, och vad har hänt? frågade jag
- Din mamma, din syster har vart med i en bilolycka, och ligger på sjukhuset.
- Och när hade du tänkt berätta det? skrek jag och kastade mig upp

Han la på när jag hade fått på mig kläder och var på väg ut, men han stoppade mig och sa att det inte var någon idé att åka dit.

- Hon opereras nu, det kommer ta ett tag innan du får träffa henne.

Mina tårar bara rann efter mina kinder. Justin höll om mig så gott han kunde, jag kände att han också grät. Han vaggade mig fram och tillbaka, och sa hela tiden att allt skulle bli bra igen. Min älskade syster låg inför döden, och jag viste inte vad jag skulle göra.

Det ringde på dörren och vi gick ner, det var mamma som kom.

- Älskade lilla flicka, tänkl på livet du bär på. Ta det lugnt. sa hon när jag kastade mig i hennes famn

Efter flera timmar av gråt och prat åkte vi till sjukhuset. Vi fick gå in, men jag sa att jag ville gå in själv först. Hon låg i koma och hade massa sladdar och slangar som hjälpte henne att andas. Hon var även gipsad på ett ben och en arm, sen hade hon skrapsår i hela ansiktet.

- Lillasyster, det är dags att vakna nu, du ska ju bli moster. Hur ska jag kunna förklara för min dotter vart hennes moster är om du inte vaknar igen? sa jag och höll henne i handen

Jag satt där bredvid henne och såg när maskinen hjälpte henne att andas, det var så fel. Hon skulle ju andas själv. Det var svårt, men jag försökte hålla mig stark. När jag satt där i mina egna tankar kände jag en hand på min axel och det var Justin. Jag reste mig upp och kramade om honom. Efter att vi hade hållt om varandra ett tag hörde jag ett ljud som irriterade mina öron, det var maskinen som skulle visa att hon levde. Helt plötsligt kom det in flera läkare och en skickade ut oss.

Hela mitt liv stannade upp och jag började hyperventilera. Justin ledde mig till en stol och hämtade vatten åt mig.

- Snälla älskning, du måste försöka andas ordentligt. sa han och tog mina händer
- Jag kommer inte klara mig om hon försvinner. svarade jag
- Klart du kommer, lev för henne i så fall. Men nu vet vi inte vad som händer.

Minuterna senare kom det ut en läkare och jag såg på honom att det han skulle säga var inga glada nyheter.

- Vi gjorde allt vi kunde. Jag beklagar. sa han

Mamma bröt ihop helt hysteriskt, men hon hade Pattie bredvid sig, som höll om och tröstade henne så gott det gick. Jag kände inget, förutom när det blev blött på min hand och jag tittade på Justin som grät. Det var först då jag såg honom som jag också började gråta.

Min älskade lillasyster är borta, men hon kommer alltid leva med mig. Mitt barn ska få hennes namn. Lemony, Mel hette så i mellannamn.

- Vad sägs som att döpa lilltjejen till Lemony Lolly Bieber? sa jag och tittade på Justin mellan mina tårar
- Det blir bra, är det Mel´s namn?
- Ja, Lemony är hennes och Lolly är mitt, men det vet du ju redan.

2 veckor senare
Dagen var här, då vi skulle begrava min älskade lillasyster. Hon hade inte ens påbörjat sitt liv då det hände. Under dessa två veckor har jag gjort allt för att hjälpa mamma komma igenom detta. Pappa har inte ens hört av sig. Justin har varit till stor hjälp plus alla han jobbar med och hans familj. Scooter har tagit hand om att fixa begravningen, jag tvivlar inte ett dugg på att det kommer bli bra.

Den senaste veckan har jag och Justin sovit i två olika rum, jag i Mel´s och Justin i mitt. Jag ville spendera så mycket tid där inne som möjligt innan mamma städar undan allt.

Eftersom att Mel aldrig gillade svart tänkte jag inte bära det på hennes begravning heller. Jag tog en vit kort klänning, och ett par solglasögon. Justin hade på sig ett par lila jeans och en vit kavaj. När vi var klara för att åka till begravningen gick vi ut till limousinen, det var jag, Justin, Mamma, Pattie och Jeremy. Jazzy och Jaxon fick vara hos Justins mormor och morfar. Det var tyst hela vägen, men när vi kom fram och alla hade gått ur bilen drog Justin mig till sig och sa.

- Jag älskar dig, och finns alltid vid din sida. Var stark, för det var så Mel såg dig, som den starkaste. sen kysste han mig.

Middagen var under pinsam tystnad. Det var ingen som sa något, det enda man kunde höra var när folk tuggade eller andades. Jag förstår inte vad som flugit i dom alla, annars brukar det aldrig vara tyst. Ska man bli hörd måste man i andra fall skrika, men inte denna gång. Tillslut stod jag inte ut längre så jag bröt tystnaden.

- Jag har en sak jag vill berätta för er alla sen, men vi tar det på mitt rum.

Väl upp på mitt rum satt alla tysta och förväntansfulla. Mamma såg dock inte ut att gilla denna situation, tror hon mycket ävl förstod vad det var jag skulle berätta. Men hon fick faktiskt acceptera läget, hon kommer bli farmor oavsätt vad hon tycker eller tänker.

- Jag tänker inte dra ut på det. Rose och jag ska ha barn! sa jag


Justins perspektiv – fortsätter

Det var ingen som sa något utan alla satt bara och stirrade på mig. Det var lite jobbigt, men nu vet alla det. Även om Usher och mamma redan viste det, och Usher var den som hade grattat mig, medans mamma ignorerade mig. Scooter såg ändå glad ut, men han fick nog en chock, vilket är förstårligt. Han sa åt alla att lämna rummet, och dom gjorde det, en efter en.

- Har ni tänkt igenom detta ordentligt? Frågade han när alla hade gått ut
- Ja det har vi. Jag vill inte missa den här chansen också!
- Vadå? Har hon varit gravid förut också?
- Ja, men då blev hon misshandlad, så hon fick missfall.

Han vart helt mållös, han tittade bara på mig. Vi satt på mitt rum ett tag och pratade om det. För första gången kändes det skönt. Har aldrig pratat om det, inte ens med Rose. Men Scooter lyssnade och försökte förstå så gott han kunde.

När det började bli sent och jag skulle gå och lägga mig tog jag upp min mobil och ringde Rose. Det tog ett tag för henne att svara men tillslut gjorde hon det. Hennes röst var som en melodi, och vi pratade om hur vi skulle göra. Hon ville inte gå tillbaka till ett förhållande, men hon sa att hon fortfarande älskade mig. Men hade svårt att lita på mig, och det kan jag förstå.

Jag berättade att jag skulle komma hem dagen efter så att vi kunde prata mer öga mot öga. Och även berätta för hennes mamma, vilket hon inte hade gjort än.

- Jag älskar dig. sa hon innan hon la på

Dom tre orden kan jag leva på länge. Speciellt när dom kommer från henne. Jag tror inte att hon förstår hur hon får mig att må, hon vänder upp och ned på hela min tillvaro, och det är det bara två som kan göra, hon och min lillasyster.

Efter att jag hade fått in allt som hade hänt idag bäddade jag ned mig och somnade på en gång.


Melrose perspektiv

Det kändes så naturligt att säga till Justin att jag älskar honom, men någon stans fanns det fortfarande en spärr. Jag måste försöka få bort den, för jag vill kunna skryta för världen att vi ska bli en familj, men det kan jag inte med spärren.

När jag vaknade på morgonen var klockan 10 och Justin skulle komma runt 1. Undra om mamma kommer reagera som Pattie? Det återstår att se.

Jag låg kvar och drog mig i en timme, orkade inte gå upp. Men runt 11 hoppade jag in i duschen, och gjorde en rejäl skrubbning och det var fruktansvärt skönt. Väl inne i min walk-in claset valde jag kläder som var sköna, dagen hade ändå inget speciellt att erbjuda. Ett par shorts och en stor t-shirt. Håret satte jag upp i en knut på mitt på huvudet. Smink var det inte ens tal om, då det var fruktansvärt varmt ute.

När jag var klar med allt startade jag datorn och gick in på twitter. Den första jag såg som hade uppdaterat var Justin, bara några minuter innan.

”Today I´m gona meet the most beautiful girl in the world. @MelroseBlack♥”

Han är så söt. Varför är det så svårt för mig att ta tillbaka honom? Jag älskar honom, så egentligen borde det inte vara några problem. Innan jag stängde av datorn skrev jag en ny tweet.

”Soon I will have the most beautiful boy right in front of me. @JustinBieber♥”

Och bara sekunderna senare var det massor av folk som hade kommenterat om bl.a. att jag skulle låta honom vara, att jag skulle dö. Vi är inte ens tillsammans och det vet hans fans. Men det dom inte vet är att jag när och hur lätt som helst kan ta tillbaka honom.

Efter några minuter ringde det på dörren å jag slog igen datorn och sprang ner, slet upp dörren och kastade mig i armarna på Justin.

- Har du saknat mig lika mycket som jag saknat dig? frågade jag som att det var 100 dagar sen vi sågs
- Mer! Svarade han och tittade mig djupt i ögonen för att sedan pressa sina läppar mot mina

Vi vart avbrutna av att mamma harklade sig bakom ryggen på mig, hur förklarar jag detta?

- Är ni tillsammans igen? frågade hon
- Nej, det är vi inte. Men att kyssa honom är som att blinka, naturligt. Vi skulle föresten vilja prata med dig. sa jag samtidigt som Justin klev in

Hon tittade bara på oss med en fundersam blick, och gick in i köket. Egentligen ville jag att hon skulle sitta i soffan om hon skulle svimma, skulle hon i alla fall landa skönt. Jag tog Justins hand, flätade våra fingrar och gick in till mamma. Jag såg att hon log när vi kom in i köket.

Vi satte oss ner vid köksbordet bredvid varandra, och jag bad mamma också att sätta sig ned. Det såg ut som att hon skulle svimma redan nu.

- Ni kan inte plåga mig mer, tänk på att jag är gammal. Sa hon och log
- Okej, jag är med barn, och vi ska ha kvar det.

Mamma såg helt förstörd ut, näst intill som att hon sålt smöret och tappat pengarna. Men sen kom en vändning jag inte hade förväntat mig. Hon sprack upp i ett stort leende och kastade sig av stolen och över mig.

- Min lilla tjej börjar bli stor, och jag ska bli mormor. Vet du hur glad jag är? Sa hon och det rann tårar på hennes kinder

Jag tittade på Justin för att se om han vart lika förvånad som jag, och det kan man ju lugnt säga att han vart.

- Att döma av din reaktion måste du vara väldigt glad. Sa jag och torkade hennes tårar
- Detta är stort, och tveka aldrig att fråga efter hjälp om ni behöver, jag ställer alltid upp.

När mamma hade lugnat ned sig och vi hade berättat allt vi för tillfället viste så gick vi upp på mitt rum. Han la sig ned i min säng och tog upp en tidning, själv gick jag in på toa. När jag kom ut gick jag och la mig bredvid honom i sängen, och han la all uppmärksamhet på mig.

Vi tittade på varandra och jag märkte att han kom närmare hela tiden, och innan jag hann protestera hade han tryckt sina läppar mot mina, och hans hand smekte min mage. Hans beröring, Oh My God! Han slutade kyssa mig och drog upp min tröja för att sedan kunna pussa min mage. Hur gullig får man bli? Nu när jag tänker efter har jag fått lite mer mage, synd att man var så smal innan, då syns det mer.

- Ser du mycket på mig att jag är gravid? Frågade jag och han tittade upp på mig
- Nej, inte så värst.
- Hur gör vi när jag har en kula på magen då? För mig är du bara Justin, men i detta fall får vi inte glömma att du är superstjärna. Det kommer vara i varenda tidning, och jag vet inte om jag klarar pressen.
- Du ska inte glömma bort att du inte är själv. Jag lämnar dig aldrig. Vi tar oss igenom detta tillsammans.

Det var skönt att höra honom säga det där. Jag vet inte varför men det betyder lite mer när han gör det än när någon annan gör det. Jag svarade honom inte, men jag log.

Vi låg i min säng flera timmar, han lutade huvudet på min mage och jag låg och lekte med hans hår, och jag kunde känna att han rös till ibland. Men vi vart avbrutna av att det knackade på dörren.

- Kom in. Ropade jag och mamma klev in
- Maten är klar om ni vill ha. Men vänta, rör er inte. Sa hon och försvann, men kom tillbaka med en kamera i handen
- Mamma! Sa jag och blängde på henne
- Snälla, en bild. Det finns inga privata bilder på er, bara massa bilder från tidningar. Hon skrattade när hon sa det och tog ett kort

Jag tog kameran av henne och kopplade in den i datorn för att få se den i helhet, och den vart riktigt bra. Jag loggade in på twitter och laddade upp den samt skrev under.

”Real Love, @JustinBieber♥”

Han såg när jag gjorde det, så han plockade upp sin mobil och loggade in på den för att RT bilden. Folk kommer gå i taket, men dom ska fan skita i om vi är tillsammans eller inte. Bara sekunder senare kom det spekulationer på om vi var tillsammans igen.

Vi åt under tystnad, men det var en behaglig sådan. Precis när vi hade ätit klart, och plockat undan kom Mel in genom dörren, och jag kände direkt att hon luktade rök. Det enda jag gjorde var att blänga på henne, tror hon förstod för hon kollade ner i golvet och gick upp på hennes rum.

- Vad var det med henne? Frågade Justin
- Hon luktade rök, och hon vet vad jag tycker om det. Viskade jag

Eftersom att Mel var den enda som inte viste att jag och Justin skulle ha barn, bortsett från min pappa som jag skiter fan i, och Justins pappa, som vi ska åka till om en vecka, så tyckte vi att vi kunde berätta det för henne nu.

Vi gick upp på övervåningen och knackade på.

- Kom in! Ropade hon
- Är det okej om vi kommer in? Frågade jag och sköt upp dörren
- Vi? Jaha, Justin är här också. Det var länge sen.
- Vi vill berätta en sak för dig, som du absolut inte får säga till någon.
- Oh, det låter allvarligt. Men jag lovar!
- Okej, du ska bli moster.

Hennes ögon höll på att flyga ur skallen på henne. När hon hade förstått vad det var jag sa sprack hennes ansikte upp i världens största leende och hon kastade sig runt halsen på mig.

- Jag ska lära den allt jag kan. Sa hon och log
- Oh NO. Sa både jag och Justin i kör
- Klart jag ska. Sa hon och gick till sin väska, plockade upp ciggpaketet, bröt av dom och kastade dom i soporna

Jag vet att hon kommer bli den grymmaste mostern en unge kan få, bara hon håller sig på banan, och jag vet även att Justins syskon kommer bli den bästa fastern och farbrodern.


Justins perspektiv

Det har nu gått 3 månader och Rose har blivit stor och rund om magen, eller ja hela hon är rund. Men det finns ju en anledning, och den är ju för att hon bär på vårat barn, den garanterat sötaste tjejen någonsin, om hon får sin mammas utseende. Hon är i månad 6+7 och trycker i sig minst 5 l jordgubbar om dagen.

Under den här tiden tillsammans med henne på ett icke förhållande sätt, förutom att vi någon gång då och då har legat med varandra, har jag fått lära känna hen helt ny Rose. Vi har haft så mycket tid till att fått ha prata med varandra på en helt annan nivå, och jag är glad att jag har henne i mitt liv.

Vi låg hemma i min säng och kollade på film. Min pappa skulle koma med Jazmyn och Jaxon idag, och bli kvar här i några dagar. Sist jag träffade honom var då vi berättade att vi skulle ha barn, och han reagerade precis som Stephanie. Mamma har tagit in att det är så här jag vill ha det, så det var bara för henne att acceptera det, och hon kommer bra överens med Rose igen. Skönt att allt ordnade upp sig.

Filmens eftertext rullade och Rose reste på sig för att gå och kissa, jag gick ner och såg att pappa redan hade kommit. Jazmyn fick syn på mig när jag kom ner och hon sprang mot mig i full fart och kastade sina armar runt mig och jag lyfte upp henne.

- Vad stor du har blivit. Sa jag
- Klart, jag växer ju. Svarade hon och log

Jag tog med mig henne och gick och satte mig i soffan bredvid pappa.

- Vart har du gjort av Rose då? Trodde ni satt ihop. Sa pappa och knuffade till mig lätt
- Hon är på toa, och kommer nog snart.

Och mycket riktigt, strax efter att jag sa det kom hon ner. Pappa tittade på henne med stora ögon, och Jazmyn hoppade ner från mitt knä och sprang mot Rose. Varje gång jag såg på henne fick jag mer och mer känslor för henne. Det är första tjejen jag med handen på hjärtat kan säga att jag är riktigt kär i. Hon vänder upp och ned på hela mitt liv, bara genom att se på mig, och vi är inte ens tillsammans. Jag får inte ta i henne när jag vill, och får inte kyssa henne god natt. Det är jobbigt, men det ska bli ändring på det.

- Vilken kula du har fått. Hur känns det? Frågade pappa Rose när hon satte sig i soffan
- Det är din sons fel, men det känns underbart. Svarade hon och log
- Ey, vi var två om det. Svarade jag och puttade lätt på henne

Pappa bara skrattade åt oss och suckade.

Tidigare under dagen hade Rose vart ut och handlat och orolig som jag är skickade jag med Kenny, eftersom att jag inte fick följa med. Hade inte fått veta vad hon hade handlat heller.

- Justin, kan du vara snäll och hämta påsen från leksaksaffären och den stora plasten jag köpte idag?

Utan att ens blinka reste jag mig upp och gick ut i hallen där det låg efter väggen. Plasten vecklade jag ut och la på golvet och påsen gav jag till Rose.

- Jazzy, vill du måla en teckning till bebisen? Frågade Rose
- Vart ska jag måla den? Frågade Jazmyn tillbaka
- På min mage.

Både jag och pappa skådade dom två, Rose som låg på golvet i Bh och shorts, och Jazmyn som började kladda hejvilt med alla färger. Efter ett tag när Jazmyn hade målat lite vart jag också sugen.

- Jazzy, får ja rita en sak? Frågade jag

Hon nickade och sträckte mig en pensel, jag viste precis vad jag skulle rita, eller rättare sagt skriva.


Melrose perspektiv

Jag kollade på Justin under tiden han målade på min mage, och han såg riktigt koncentrerad ut. Jag kände att han var närmast shortskanten. Jazmyn höll på att rita lite här och där, så det ska bli kul att se vad det är hon har ritat. När hon var klar skulle jag ställa mig upp och så skulle vi ta en bild på mästerverket.

Efter en timme av klet och kladd, och färg överallt var hon klar, och det var tur för jag började få ont i ryggen av att ligga på golvet. Vi tog ett kort på det och jag gick för att duscha av mig det. Men innan var jag tvungen att kolla hur det såg ut, och se vad Justin hade gjort.

Han hade skrivit, och det var t.o.m. skrivet så att jag kunde läsa det rätt i spegeln. Hur söt är han inte? I alla fall så stod det, Vill du bli min, så att vi kan bli en hel familj? Utan att svara på en gång som han säkert förväntade sig gick jag in i duschen och tvättade av mig all färg.

När jag var klar gick jag ner igen och Justin stod med ryggen mot mig så jag smög fram och kysste honom i nacken. Han vände sig om och log sitt Bieber-smile, jag kunde inte motstå honom så jag kysste hans läppar för första gången på flera månader.

Jazmyn hoppade runt i rummet och skrek av ren lycka. Kom Jeremy ut och funderade vad det var som hade hänt, han såg oss inte från början fören hon pekade och sa.

- Titta pappa, kärlek!

Vi började skratta tillsammans med Jeremy. Hon var för söt den där lilla flickan. Precis när Justin skulle kyssa mig igen kände jag någonting som sparkade i min mage, så jag tog hans hand och la den där det kom ifrån. Hans ansiktsuttryck gick till ett brett leende och sen föll det tårar. Han är min igen, och släpper han aldrig.

Egentligen har vi inte gått ut med att vi ska ha barn, men det syns på mig. Så alla tidningar har redan skrivit om det, men inte fått det bekräftat av oss. Men imorgon ska vi på plåtning för Rolling Stones tidning samt att dom ska intervjua oss. Det ska bli intressant.

När vi vaknade på morgonen var klockan vid 9, och jag vaknade av att Justin hostade till, så jag vände mig om och såg att Jazmyn hoppade på honom. Vi hade sagt åt henne att hon absolut inte fick göra så på mig och då hade hon svarat, ”Jag vet, då får bebisen ont i huvudet” – Hur söt är man inte då?

Under tiden som dom två låg kvar och busade i sängen gick jag in i duschen, och den senaste månaden fick inte Justin följa med då jag inte ville visa min extremt osexiga kropp för honom. Fast han envisades med att säga att jag var mycket finare nu.

När vi var klara med allt sa Jeremy att han kunde köra oss till hotellet som vi skulle plåtas på. Istället för att vi skulle behöva flyga till LA, kom dom till Atlanta. Snälla människor, eller så har det att göra med att dom vill vara först med storyn. Vad vet jag? När vi kom fram var det en stor karl som tog emot oss och visade vilket hotellrum vi skulle till.

Väl där inne möttes vi av Paul, han som skulle fotografera oss, samt Angelica, hon som skulle sminka och fixa mitt hår. Justin hade träffat Paul en gång tidigare så dom pratade på. Angelica och jag pratade lite smått, och hon beundrade min mage.

När jag var klar sminkad gick jag ut till Justin som hade fått på sig ett par sjukt snygga jeans och ett vanligt vitt linne, fick jag en söt klänning kastad på mig, så det var bara att byta om.

Det var i sovrummet och sängen vi skulle hålla till i, och bilderna skulle utstråla den kemin två nyförälskade människor känner när dom ser på varandra, och det var inga problem för varken mig eller Justin. Varje gång jag ser honom får jag känslan i kroppen då våra läppar möttes första gången. Så den känslan finns kvar i mig hela tiden, även om det är ett år sedan allt det hände.

När dom bilderna var klara skulle vi byta om och då kom chocken, jag skulle bara ha Bh och trosor, och Justin skulle ha bar överkropp och men med samma byxor till.

Rose tittade på mig och jag såg att hon vart nervös, men jag la min arm om henne, för att visa att hon var trygg. Vi gick och satte oss i soffan mot mamma och väntade på att hon skulle säga något.

- Är du gravid? frågade hon och kollade på Rose
- Ja, det är hon. svarade jag innan Rose hann
- Är du säker på att det är ditt? nu kollade hon på mig
- Första gången jag träffade dig, och du snackade bakom min rygg om att jag umgicks med Justin bara för att han var känd, hade du helt fel. Men jag lät det vara, jag lämnade honom ifred. Men nu tänker jag inte ta att du är elak mer, så klart att det är hans. Jag har inte legat med någon annan än honom. Men vist, är det ett faderskapstest du vill ha, så ska du få det. svarade Rose, men tittade inte på mamma, utan på mig


Melrose perspektiv

Jag är så trött på att Pattie ska prata över huvudet på mig, och att hon ena stunden är snäll och trevlig för att andra stunden ska vara otrevlig. Hon vart helt stum, och det kändes skönt. Att för en gångs skull få tyst på henne. Efter att jag hade sagt det sista kollade jag på Justin, men han verkade inte vilja svara.

- Okej, så mycket litade du på mig. sa jag och reste mig och gick

Innan jag hann ut ur hotellrummet hörde jag hur Justin började skälla på sin mamma om att hon inte skulle lägga sig i massa. Det accepterade jag inte, för han svarade inte när jag frågade om han ville göra ett faderskapstest. Så jag gick tillbaka in till dom.

- Sluta Justin! Jag förstår att din mamma frågar om det är ditt barn, men att du av alla ifrågasätter det. Jag trodde att du kände mig så pass väl. Det tog mig flera månader för att säga att jag älskade dig, och du tror jag hoppar i säng med vem som helst. Du behöver inte oroa dig, och du behöver inte träffa barnet. Kan ju inte vara så svårt för en hora som mig att hitta en ny pappa.

Han stod bara där utan att ens blinka, lika Pattie. Hon behövde kankse inte höra det jag just sa, men ändå behöver dom båda någon som väcker dom ur deras lilla bubbla som dom lever i. Jag orkade inte med Justins stirrande mer, så jag gjorde ett nytt försök till att gå därifrån. Och till min förvåning gick jag gå utan att han stoppade mig.

Jag tog en taxi hem till Candy och hoppades på att dom inte hade gått och lagt sig, får då var det kört för mig. Fanns ingen annanstans jag kunde sova. Hennes mamma och pappa jobbar ständig natt båda två som överläkare, så behövde inte oroa mig för att väcka dom. Det tog ett tag för någon av dom att komma och öppna, men tillslut kom Ryan.

- Hej, skulle inte du sova hos Justin? frågade han
- Hej, har jag någongång sagt att han och hans mamma är hjärndöda? svarade jag

Han tittade chockat på mig medans jag gick in. Jag kollade mig omkring för att se vart Candy var och jag tror Ryan fattade det, för han berättade sen att hon hade gått och lagt sig. Jag gick in i köket och bredde mig en macka, och satte mig ner vid köksbordet, och Ryan kom och gjorde mig sällskap.

- Vill du prata om det? frågade han

Jag berättade för honom vad som hade hänt när vi kom fram till hotellet, hur Pattie hade reagerat och vad hon hade sagt. Samt mitt lilla utbrott. Även om Ryan bara satt och tittade på mig viste jag att han brydde sig och att han lyssnade.

När jag slutade prata tog han upp sin mobil och började knappa. Så jag reste mig och upp och tog ett glas mjölk, sen ställde jag in glaset i diskmaskinen. Precis när jag var på väg ut från köket för att gå upp och lägga mig stoppade Ryan mig i dörren och höll fram sin mobil.

- Är det okej om jag skickar detta till honom? frågade han och jag började läsa

"Hej Buddy! Vill bara höra vad det är som har flugit i dig? Har inte jag under dessa månader som det inte vart du och Rose berättat för dig att hon inte har velat göra speciellt mycket? Hon har ju bara vart med antingen Caitlin eller sin syster, och du tror att barnet inte är ditt? Ibland funderar jag om du ens tänker!"

Jag nickade till honom att det var okej om han skickade det, sen gick jag upp och la mig. Men innan jag somnade plingade det till i min mobil. Och jag hoppades på att det var Justin, men icke, det var Ryan.

"Detta fick jag till svar: Det var mamma som tog upp det och sen fick hon en utskällning av Rose, det var det som gjorde mig stum. Jag tvivlar inte på att det är mitt barn, jag förstod att det skulle hända då vi aldrig använt kondom. Det väntas väl att se om hon vill prata med mig igen. Hälsa iallafall henne att jag älskar henne."

Jag log lite åt svaret som Ryan hade fått, för att Justin diskuterar vårat sexliv. Och det är inget att skämmas över, vi alla vet ju hur barn blir till, och med tanke på att jag har ett i magen, så förstår nog dom även att vi legat med varandra. Men det som hände idag ska ingen annan veta, för det var en engångsföretelse.

På morgonen vaknade jag av att jag kände mig iaktagen, och mycket riktigt. Jag trodde att det var Candy, men när jag fick upp mina ögon ordentligt och såg såg jag att det var Justin. Jag varken orkade eller ville se honom just nu, så jag vände och drog täcket över huvudet på mig och försökte somna om.

Efter 20 minuter reste jag mig upp ur sängen och höll för mina bröst då jag bara sov i trosor. Även om han har sett mig förr var det obehagligt då vi inte var tillsammans längre. Jag letade i min väska efter rena underkläder, och när jag hittade det gick jag in på badrummet men låste inte, för kände jag han rätt skulle han snart komma in. Och då vill man inte springa och låsa upp.

När jag stått i duschen i 10 minuter hörde jag att dörren öppnades, men det var ingen som sa något, så jag tänkte inte ens bry mig om att vända mig för att se efter heller.

- Vill inte du ha mig i ditt liv mer, var du seriös med att hitta en ny pappa? frågade han tillslut

Och för att inte avslöja att jag fick läsa vad han och Ryan skrev till varandra igår tänkte jag inte ta upp det heller. Och en sån där dum fråga kräver ett dumt svar, vad trodde han själv. Mitt barn ska ha sin pappa eller ingen alls.

- Var du seriös med att tro att jag legat med någon annan? frågade jag tillbaka

Jag vände mig mot honom så att jag kunde se han, och för första gången någonsin såg jag på honom att det inte alls var svårt att se mig i ögonen. Vilket förvånade mig, men det var samtidigt skönt att han inte stirrade på min kropp.

- Kan du ge mig min handduk. frågade jag innan han hann svara på min förra fråga. Han gav mig den
- Jag tror inte att du legat med någon annan. Eller jag vet att du inte har det. sa han tillslut
- Hur kan du veta det?
- Jag känner dig. Du är inte en sån tjej.
- Har du legat med någon annan?
- Ja, det har jag. En gång, och jag ångrar det som fan. Den enda jag vill ha är dig.

Jag blev varken arg eller ledsen, vi var inte tillsammans när det hände. Så det fanns inget jag kunde göra åt det. Det skulle inte göra någon nytta om jag brusade upp. Jag vart lite glad, för jag vet hur han fungerar. Får han inte sitt blir han lite grinig. Men jag valde att inte svara på det. Utan klädde på mig mina underkläder istället. Sen ställde jag mig framför spegeln och började blåsa mitt hår. När jag stod där i mina egna tankar kände jag två händer på min mage och jag log.

- Du kommer bli den bästa pappan ett barn kan få. sa jag och kollade på honom genom spegeln
- Och du kommer bli den bästa mamman. svarade han och log

När kvällen kom berättade jag för alla att jag under dagen hade bokat tid hos en barnmorska hemma i Atlanta, så jag var tvungen att flyga hem på kvällen då jag skulle träffa henne dagen efter. Dom vart ledsna över att jag inte hade berättat något tidigare, Justin grät för han ville vara med. Men han hade någon intervju så han kunde inte.

Dom följde med mig till flygplatsen och sa hejdå. Candy och Ryan gav mig båda två en varm kram var och när det kom till Justin var jag tvungen att krama honom då han bara stod som en stel pinne. Men efter att jag hade lagt armarna om honom mjuknade han upp lite, och kysste mig.


Justins perspektiv

Kanslan jag får i kroppen när hon lägger armarna runt mig går inte att beskriva, men den tar mig till en helt annan värld. Jag ville kyssa henne, men viste inte hur hon skulle reagera. Fast å andra sidan så måste man prova för att få reda på det, så jag tröck mina läppar mot hennes, hon knuffade inte bort mig utan lät mig avsluta den. Hon log mot mig.

- Hör av dig imorgon när du har varit där så jag får höra hur allt har gått. viskade jag mot hennes läppar och gav henne en snabb puss

Jag såg henne gå igenom säkerhetskontrollen och det gjorde ont i mig. Jag ville så gärna följa med, men istället gick jag, Candy och Ryan ut den vanliga vägen. Och jag tackar gud att det inte var så mycket folk på flygplatsen med tanke på kyssen.

Candy och Ryan släppte jag av hemma hos henne och jag åkte vidare till hotellet. Somnade direkt jag la mig ner i sängen gjorde jag också. Även fast vi inte hade gjort något speciellt under dagen var jag ändå hur trött som helst.

På morgonen vaknade jag av att mamma kastade en kudde på mig. När jag fick upp ögona såg jag att klockan var 2 på eftermiddagen, så jag förstår att hon väckte mig så brutalt.

- Du har 30 minuter på dig att göra dig klar. sa hon och gick ut

Jag kastade mig in i duschen och kastade mig ut lika fort. Rafsade på mig lite kläder, brydde mig inte speciellt mycket, bara det matchade. Gick ner till lobbyn, där stod alla och väntade på mig.

- Du ska till David Letterman. sa Scooter och la armen om mig

Hos David
- Kvällens gäst finns det nog ingen som inte känner igen och han är här idag för att klara upp lite frågetecken, välkommen in JUSTIN BIIEBEER!!

Jag gick in och alla stod upp och klappade. Vilken känsla. Jag hälsade på David och vi satte oss ner.

- Tack för att du ville komma hit. sa han
- Tack för att jag fick. svarade jag
- Det finns lite frågor som ingen annan än du kan svaren till, är du beredd?
- Absolut. Fråga på, så ska jag svara så gott jag kan.

Jag hade på känn redan innan jag åkte hit att mer än hälften av frågorna skulle handla om mitt och Rose förhållande. Men det tänker jag inte svara på, antingen så ljuger jag. Eller så pratar jag bort det.

- Är du singel? Det är många tjejer som undrar det. sa han och log
- Ja, det är jag. Men jag försöker lösa allt mellan mig och mitt ex.
- Är det Melrose du pratar om då?
- Ja, det är det.
- På tal om henne, är hon gravid?
- Nej, det är hon inte. Och angående bilderna på henne i tidningen, så köper hon ett graviditetstest till en vän.

När intervjun var slut och vi alla var tillbaka på hotellet, flög mina tankar runt på Rose, hon hade inte hört av sig än och jag hoppades att hon inte hade något emot att jag inte sa sanningen på intervjun. Jag orkade inte vänta på att hon skulle höra av sig, så jag plockade fram min mobil och började skriva ett sms till henne.

"Hej sötnos! Tänkte bara höra hur det var med dig, och hur det hade gått hos barnmorskan. Glöm inte att jag tänker på er båda. Puss" - SKICKA

Efter att jag hade skickat det la jag mig ner i sängen och stirrade i taket. Mamma hade inte sagt något till mig på hela dagen, mer än nödvändigt. Det stör mig lite, tänker hon bete sig så här när jag kommer med hennes barnbarn i famnen? Mina tankar skenade iväg, men jag vart avbruten av att mobilen pep till.

"Hej snygging! :) Vi mår bra, jag och din dotter. Jag är i månad 3, så det betyder att jag redan var gravid då vi låg med varandra den gången då vi hade gjort slut. Jag vill att du kommer hem till Atlanta så vi kan prata om hur vi ska göra med allt. Vi tänker på dig också. Massor av pussar. P.S ring när du går och lägger dig."

Jag var tvungen att läsa det hon hade skrivit flera gånger för att förstå att världens vackraste tjej väntade mitt barn, min dotter. Glödjen kunde inte vara större än detta. Vilken känsla. Jag, Justin 18 år, ska bli pappa. Det är sjukt, men samtidigt så häftigt.

Vi alla hade planerat att vi skulle äta nere i resturangen här på hotellet klockan 7, så det var lika bra att gå ner till dom andra då dom fått vänta på mig i 10 minuter. Scooter kom gåendes i korridoren precis när jag kom ut och drog igen dörren efter mig.

- Vart har du varit, vi väntar ju på dig? frågade han
- Vi tar det efter middagen. sa jag bara och gick förbi honom

Middagen var under pinsam tystnad. Det var ingen som sa något, det enda man kunde höra var när folk tuggade eller andades. Jag förstår inte vad som flugit i dom alla, annars brukar det aldrig vara tyst. Ska man bli hörd måste man i andra fall skrika, men inte denna gång. Tillslut stod jag inte ut längre så jag bröt tystnaden.

- Jag har en sak jag vill berätta för er alla sen, men vi tar det på mitt rum.

Väl upp på mitt rum satt alla tysta och förväntansfulla. Mamma såg dock inte ut att gilla denna situation, tror hon mycket ävl förstod vad det var jag skulle berätta. Men hon fick faktiskt acceptera läget, hon kommer bli farmor oavsätt vad hon tycker eller tänker.

- Jag tänker inte dra ut på det. Rose och jag ska ha barn! sa jag

Hur kommer alla att reagera? Vad kommer hända, kommer Justin åka hem till Atlanta för att prata med Rose? Många frågor! :P Minst 10 kommentarer från olika IP nummer. så kommer nästa kapitel..

När klockan blev 9 på kvällen ringde jag Kenny, eftersom att mamma vill att jag sover ut ordentligt då jag har konsert dagen efter. MSG står på listan för att gå i taket. Det ska bli kul att få komma tillbaka till den arenan. Rose lovade även att komma och kolla tillsammans med Ryan och Candy. Mamma skulle älska att träffa henne igen, hon har verkligen saknat henne.


Melrose perspektiv

Efter att Justin hade gått gick Ryan och la sig medans jag och Candy satt vakna och snackade om allt som vi missat, bl.a om henne och Ryan. Dom verkar verkligen trivas tillsammans. Det enda negativa med dom två är ju att dom bor i två olika länder. Min mobil avbröt oss, så jag tog upp den och såg att jag hade fått ett nytt sms.

"När jag såg dig första gången på stranden stannade mitt hjärta, du var det snyggaste jag sett. När du sa dina första ord till mig smälte jag, du hade den vackraste rösten. Första gången du du kysste mig i min soffa hemma (remember?), viste jag att jag skulle älska dig någongång i framtiden, och den har nu kommit, och du väntar mitt barn. Alla gånger som jag har svikit eller sårat dig skulle jag kunna ta en kula för. Du förtjänar någon bättre, som behandlar dig som du förtjänar. Jag kommer alltid älska dig. //Justin♥"

Utan att jag själv hade märkt det så hade mina tårar börjat rinna och Candy frågade vad det var, så jag läste sms:et för henne.

- Han älskar dig verkligen, du vet det va? Han har fortfarande bilden på dig och honom när ni kysser varandra som bakrundsbild på mobilen.
- Jag älskar honom också, men det gör inte saker ogjort. Han betyder allt för mig. Men nu bryr jag mig inte lika mycket, för snart har jag en annan som fyller hans tomrum. svarade jag och tog mig på magen

Eftersom att vi hade en lång dag framför oss så gick vi och la oss. Jag somnade inte på en gång, men det dröjde inte länge. På morgonen när jag vaknade var klockan strax efter 9 och jag hörde någon i köket så jag drog på mig en lång tröja och gick ner.

- Heeej Miranda! sa jag när jag kom in i köket och möttes av Candys mamma
- Nämen heej. Det var inte igår. svarade hon och gav mig en kram

Vi satt och pratade ett tag, tills Ryan kom ner och sa att det var en timme kvar tills Kenny skulle hämta oss. Jag sprang upp till rummet jag hade sovit i och tog rena underkläder och en handduk och gick in i duschen. Efter en 30 minuter i duschen var jag klar. Av någon anledning hade Caitlin lagt ner en Bieber tröja, så det blev den, eftersom det var konsert vi skulle på, och till den blev det ett par korta jenas shorts. Tröjan knöt jag i sidan så att det blev en magtröja. Det gäller ju att visa den så länge man kan. 

På MSG.  
Vi gick med Kenny in och folket utanför kände såklart igen mig, och började genast ställa massa frågor om vi var tillsammans igen, varför det hade tagit slut. Men jag valde att inte svara. Som vanligt, men det är privat.

När vi kom in, kom Pattie springandes mot mig och hon gav mig en kram och sa att hon hade saknat mig, och jag erkände att jag hade saknat henne också. Efter kramkalaset gick vi jag, Ryan och Candy in i samlingsrummet och alla var verkligen glada att se mig. Fick kramar av alla, men Justin var inte där. Precis innan jag skulle gå ut för att leta efter honom såg jag att Carin, Scooters fru tog upp en skvallertidning med mig på, då jag köpte graviditetstestet igår. Jag var lite elak då jag röck tidningen ur handen på henne och sprang ut för att leta reda på Justin. Kenny kom gåendes så jag frågade honom. Han var snäll och visade mig hans rum.

Jag knackade och han ropade "kom in". När jag stängt dörren och låst den, kastade jag tidningen på honom, och skönk ner mot dörren med knäna mot bröstet. Tårarna började rinna, men jag visade inte det då jag döljde mitt ansikte mot mina knän.

- Ojdå, kanske borde prata med mamma.
- Hon kommer hata mig. sa jag mellan snyftningarna

Han kom mot mig och lyfte upp mig mot dörren. I det läget gick jag tillbaka minnen från första gången jag var på hans konsert och jag kysste honom, för att få reda på vad jag kände för han.

- Hon kommer inte hata dig, sluta nu. han var så nära mig att hans andetag kändes mot mina läppar

För att visa vad han gjorde med mig tog jag hans hand och la den över mitt hjärta. Det slog så hårt att det kändes som att jag flyttades för varje slag. Han log bara mot mig och tröck resten av sin kropp mot mig. Det var fel, men en liten kyss kunde väl inte skada?

- Kyss mig. sa jag mellan andetagen

Det gick inte ens en 100dels sekund innan jag kände hans läppar pressade mot mina. Han lyfte upp mig mot dörren så jag hade mina ben runt hans midja, han smekte mitt ena lår på utsidan samtidigt som han kysste mig. Han bar bort mig till soffan och näst intill slet av mig mina kläder och sina egna. Han började kyssa mig igen och trängde in i mig.

När vi var klara och hade klätt på oss fick jag panik, vad hade vi gjort? Vist han är den jag vill leva med, men han kysste min "bästa" vän.

- Justin, du har tröjan bak och fram. 

Precis när jag hade sagt det hörde vi en nyckel i dörren och sen öppnades dörren av Usher, men han stängde dörren lika fort igen.

- Säg till när ni är klara. ropade han
- Kom in nu, stå inte där ute och skrik. sa Justin och slet in han

Usher kom fram till mig och gav mig en riktigt stor kram.

- Det var inte igår man såg dig. Det har varit lite tråkigt utan dig. sa han med ett leende

Innan jag hann svara fick han syn på tidningen som låg på bordet med en stor rubrik, "Ska Bieber bli pappa?". Men för att försöka rädda det pinsamma så sa jag.

- Ser ut som att ni inte blir av med mig, än på ett tag iallafall.
- Är du..
- Gravid? Ja, det är jag.
- Grattis. Vet din mamma om det? sa han och vände sig mot Justin
- Nej, men jag ska ta det med henne efter framträdandet.

Usher log med hela ansiktet, han såg ut att gilla det. Men egentligen har jag ingen aning om vad han tänkte. Det är det bara han som vet. Men jag vet att jag gillar tanken av att bli mamma. Nu är det bara min mamma och Justins kvar, som ska få sina utbrott. Men att Usher log, betyder nog mycket för Justin, med tanke på att han betyder mycket.


Justins perspektiv

Det var 10 minuter kvar till showtime, och vi alla samlades i en ring. Usher bad bönen och vi alla stod tysta och stilla. Allt han sa var så sant, och det fick mig att tänka att detta med att vi ska bli föräldrar kanske inte var en sån bra idé. Men jag tänker inte svika Rose, jag vet hur mycket hon vill ha det här barnet, och hur mycket jag vill ha henne.

Innan jag gick för att ställa mig under golvet där jag åker upp i silverkulan gick jag mot Rose, och gav henne en kram.

- Det beytyder mycket för mig att du är här, och jag hoppas du är kvar sen, tror vi behöver prata med min mamma. viskade jag i hennes öra
- Jag är kvar. svarade hon och pussade mig på kinden, och mimade Lycka till.

Känslan som fanns i min kropp när musiken startade och jag hörde alla mina fans skrika sig hesa innan jag ens har kommit upp på scenen är obeskrivlig. Detta är min dröm, och jag lever den varje dag, även om jag vissa dagar har svårt att tro det.

Första delen av konserten gick fint och smidigt. Så jag sprang in i mitt rum för att byta kläder, och möttes av att Rose satt där inne.

- Varför sitter du här? frågade jag samtidigt som jag började klä av mig 
- Om din mamma frågar är det för att jag har huvudverk. sa hon
- Och om jag frågar? sa jag fundersamt
- Då är det för att jag vart illamående av trycket. Men det är ingen fara, jag kommer snart tillbaka. sa hon

Jag var tvungen att skynda mig, så det fick bli ett snabbt hejdå. När jag kom tillbaka ut på scenen var publiken mer taggade. Introt till One Less Lonley Girl speldes och jag fick genast dåligt samvete, men det var bara att köra vidare.

När tjejen kom ut på scenen såg hon så glad och nervös ut. Dom är så söta alla mina fans, och detta kommer nog just denna tjej leva länge på. Efter att jag hade gett henne rosorna såg jag att det rann några tårar på hennes kinder, men hon log och var inte lika hysterisk som alla andra som fått möjligheten. När låten var slut gick vi tillsammans ut och hon fick ta en bild med mig.

När hela konserten var slut och jag hade lugnat ner mig lite kom mamma fram till mig och gav mig en kram.

- Vi två ska prata sen! sa hon och gick iväg

Jag hann inte ens reagera på det hon hade sagt fören Rose kom gåendes med ett brett leende på läpparna. Det hade jag verkligen saknat, att se henne le med hela ansiktet. Undra vad hon hade i kikaren nu då.

- Jag är verkligen stolt över dig. sa hon och gav mig en kram
- Det glädjer mig att det är du som säger det.
- Jag har en överraskning åt dig i ditt rum. sa hon och log sitt sexiga leende
- Vad?
- Det är ju ingen överraskning om jag berättar vad det är.

Jag sprang bort till mitt rum, men innan jag öppnade dörren kollade jag bak för att se om Rose följde med mig, men hon stod kvar och log.

- Gå in du, jag kommer snart. sa hon

Utan att fundera varför hon sa så öppnade jag dörren, och det var verkligen en överraskning. jag trodde aldrig att jag skulle få träffa personerna som satt där inne igen. Men det fick jag, tack vare Rose. Det var en trevlig överrasknign måste jag säga.

- Lily, vad kul att se dig, och du har växt lite. sa jag när hon kom springandes mot mig
- Mamma, han kommer ihåg mig. sa hon och både jag och Johanna började skratta
- Såklart han gör, det gjorde ju Rose också. Vart är hon föresten? frågade Johanna
- Hon är utanför, hon kommer nog in senare. Vi är inte tillsammans längre.
- Det var verkligen tråkigt att höra, ni som var så fruktansvärt söta tillsammans.

Lily tittade på mig och log med hela sitt söta ansikte.

- Ska vi göra den här dagen oförglömlig? frågade jag och tittade på Lily
- Jaa, vad ska vi göra?
- Kom. sa jag och gick ut ur rummet med både Lily och Johanna efter mig

Rose kom fram till oss och gick med oss ut på scenen. Lily tittade sig omkring, det var verkligen stort när det var tomt. Jag, Rose och Johanna gick ner och satte oss i stolarna nedanför scenen medans Lily hoppade omkring och sjöng. En riktig teaterapa.

Helt plötsligt kom hela mitt team ut med massa skyltar och plakat som det stod Lily på i olika storlekar och färger. Jag tittade på Rose som log med hela ansiktet, och så satt hon med en filmkamera i handen. När chocken hade lagt sig för Lily fortsatte hon att showa omkring. Detta skulle hon sent glömma.

Efter säkert en halv timme kom Lily ner till oss och hon satte sig i mitt knä, och Rose gav videokameran till Johanna. Men jag tror inte hon förstod varför Rose gjorde det.

- Du får den. sa Rose
- Vad är det där, mamma? frågade Lily
- Det är din dag med Bieber. svarade jag och log

När vi hade sagt hejdå till dom, kröp Rose in i min famn. Jag vilade mitt huvud mot hennes och drog in henens doft ordentligt. Jag viste inte när jag skulle få känna den igen. När det var som mysigast avbröt hon det.

- Vi måste prata om det som hände tidigare.
- Vad finns det att prata om? Ångrar du det? frågade jag
- Ångrar och ångrar, nej egentligen inte. Men fan, det är inte vi längre.

Jag viste att det här snacket skulle komma, då hon skulle säga att det var ett misstag. Men det vägrar jag tro, hon måste ha saknat det lika mycket som jag. Jag tänker kämpa för henne in i det sista. Det ska bli vi igen, hon och jag.

- Ni två är väl söta. Vi tänkte dra hem till Candy nu. Ska ni med? frågade Ryan 
- Nej, jag blir med Justin till hans hotell. svarade Rose
- Okej, sover du där eller?

Rose tittade med en frågande blick mot mig och jag nickade ett ja. Jag kunde skymta ett leende genom hennes ögon.

När jag öppnade hotell rummet satt min mamma i soffan och hon såg inte glad ut.

- Kan ni sätta er ner, vi behöver prata. sa hon
- Om vad? frågade jag
- Detta. sa hon och höll upp en tidning, som jag tidigare idag fick kastad på mig

Rose tittade på mig och jag såg att hon vart nervös, men jag la min arm om henne, för att visa att hon var trygg. Vi gick och satte oss i soffan mot mamma och väntade på att hon skulle säga något.

- Är du gravid? frågade hon och kollade på Rose
- Ja, det är hon. svarade jag innan Rose hann
- Är du säker på att det är ditt? nu kollade hon på mig
- Första gången jag träffade dig, och du snackade bakom min rygg om att jag umgicks med Justin bara för att han var känd, hade du helt fel. Men jag lät det vara, jag lämnade honom ifred. Men nu tänker jag inte ta att du är elak mer, så klart att det är hans. Jag har inte legat med någon annan än honom Men vist, är det ett faderskapstest du vill ha, så ska du få det. svarade Rose, men tittade inte på mamma, utan på mig

Det kanske kommer upp ett inlägg till ikväll, jag vet inte om jag hinner skriva det. Har hur mycket som helst att göra. Men jag ska försöka. Men blir det inte mer än 10 kommentarer kommer jag inte lägga ut ett. Så det är bara dra igång och kommentera. Jag vill ha kritik, bra och dålig! :)

Innan jag hann tänka på vad jag skulle svara hörde jag hur Rose skrek och sen hur något flög i golvet. Jag var tvungen att se efter, så jag reste mig upp och gick till rummet dom var i. När jag kom fram till rummet sköt jag upp dörren och såg Julia ligga på golvet och hade händerna i ansiktet medans Rose satt på sängen.

- Vad fan händer? frågade jag och tittade på Rose
- Det jag borde ha gjort för länge sen, så jag slapp lämna den jag älskar mest i hela världen. Den kyssen ni utförde igår var inte bara från henne, jag såg på dig att du njöt. Så nu lämnar jag dig, ringen hittar du någonstans i ditt rum. Men en sak borde du veta, jag kommer alltid älska dig.

Jag vart helt stum, så jag fick inte fram något innan hon försvann. Det gjorde ont att se henne gå, och jag kommer alltid att älska henne. Julia sa inget efter att hon hört vad Rose sagt. Hon packade sin väska och drog. Henne ville jag inte ens stoppa.

Hela den dagen satt jag i mitt rum och kollade på ringen.


Melrose perspektiv - Dagboks anteckningar

"För exakt en månad sen idag fyllde Justin 18 år, och jag har inte pratat med honom sen jag lämnade hans hem för 2 månader sen. Vi träffades en gång efter att jag hade kommit på honom med Julia, vi skulle prata, men det slutade inte riktigt så. Vi gjorde ett misstag, vi låg med varandra igen. Vist jag saknade honom då, och nu, men det fanns ingen anledning till att göra så. Känslorna för honom vart starkare. Det vart svårare för mig att glömma honom. Eller iallafall kunna gå vidare.  

En sak till som orar mig är att min mens inte har kommit. Just i detta nu funderar jag på att åka till stan och köpa ett graviditetstest. Men vet inte om jag borde med tanke på att folk fortfarande följer efter mig och tar kort. Men jag kan inte gå omkring och inte veta, jag måste ha svar.

Jag och Caitlin har kommit närmare varandra, och hon kan inte förstå att Justin har gjort som har gjort mot mig. Det är även skönt att ha någon att prata med öga mot öga, även om Candy ringer mig varje dag för att fråga hur jag mår, och hon har gjort det sen det hände.

Candy var på Justins 18 års fest och hon berättade att han hade sagt att han saknade mig och att han kände sig tom utan min närvaro, och det gör jag utan han också, men det förändrar inget. Candy är verkligen den bästa vännen man kan ha, och jag skulle aldrig be henne välja mellan mig och Justin, men hon kommer aldrig kunna umgås med oss båda samtidigt."

Efter att jag hade skrivit mitt första dagboksinlägg på flera månader kände jag att jag ändligen blev fri. Det var som en brefrielse. Men jag la ner den igen, men synlig denna gång. Men angående om jag är gravid eller inte så kommer Justin få veta det på en gång. Tänker inte vara lika elak en gång till. Jag lärde mig något förra gången.

- Hejdå mamma. Jag drar ut en vända, är tillbaka om en timme.

Hon hann inte svara innan jag dragit igen dörren bakom mig. När jag kom fram till stan parkerade jag bilen och gick mot apoteket. En nervös känsla kröp igenom min kropp men jag var tvungen att få veta. Jag gick in och till hyllorna med testen, precis när jag tog i ett hörde jag en kamera knäppas. Nu var det kört.

När jag kom hem efter att alla paparazzi hade frågat mig om jag var gravid och om det var Justin som var pappan, så ringde jag över Caitlin. Ville inte vara själv när jag gjorde testet. Hon kom på en gång, men det jag inte berättade i telefonen var varför jag ville att hon skulle komma. 

- Du funderar säkert varför jag bad dig komma? frågade jag när vi hade kommit upp på mitt rum 
- Ja, det kan man ju lugnt säga att jag gör. svarade hon 

Utan att svara på det plockade jag upp påsen från apoteket och gav den till henne, och när hon stoppade ner handen i den och fick upp testet vart hon riktigt chockad. Det syndes på henne, även om hon inte sa något. 

- Har du gjort, eller ska du? frågade hon 
- Jag ska, därför jag bad dig komma. 

Jag öppnade förpackningen och läste hur man skulle göra, och sen gick jag in på toa. När jag hade gjort det lät jag det ligga på handfatet, det stod att man skulle vänta i typ 10 minuter. Jag funderade om jag skulle kontakta Justin. 

- Tycker du att jag är elak om jag ringer Justin och ber dig gå? frågade jag skamset
- Nej nej. Kommer han hit då går jag, men är han upptagen stannar jag.

Det var skönt att hon förstod mig, jag ville inte vara elak. Men jag ville samtidigt ta detta med honom själv. Och det tror jag att hon förstod. Jag satt med mobilen i handen och funderade hela tiden på om det var rätt. Tillslut tröck jag på ring, och det gick några signaler.

- Justin. svarade han
- Hej, det är Melrose. Jag har något jag måste berätta för dig. Kan du komma över?
- Jag är inte hemma, är i NY. Vad är det?
- Inget jag tänker ta över telefon. Hör av dig när du är hemma.
- Melrose, sluta.

Mer hann han inte säga, det gjorde ont nog att höra hans röst efter så här lång tid, men att han även var kall mot mig. Det fick räcka, så jag la bara på. Fel av mig, men klarade inte mer. Det var ju han som hade vart dum mot mig, hade han hållt sig i skinnet hade vi kanske vart tillsammans fortfarande.

Caitlin kollade bara på mig där jag satt med mobilen i handen. Mina tårar började rinna när jag insåg vad som hände. Hon reste sig upp och kom och satte sig bredvid mig där jag satt lutad mot väggen, hon la armarna om mig och sa åt mig att inte gråta. Men det var inte det lättaste att sluta.

När vi hade setat så ett tag och jag hade slutat gråta var det vara att ta tag i nästa problem. Testet som låg inne på toan hade ännu ingen kollat på. Egentligen ville jag att Justin skulle vara med och kolla på det, men det verkade inte som att han var speciellt intresserad. Jag reste mig från golvet och gick in på toan, tog testet och gick ut igen.

- Kan du kolla? frågade jag Cait och gav henne det
- Absolut. svarade hon och kollade på det

Tankarna som snurrade i mitt huvud under dom få sekundrarna, som hon satt och tyst kan jag inte sätta ord på. Men när Cait kollade upp på mig med tårar i ögonen viste jag ju inte varför hon grät. Var det av glädje eller sorg?

- Gumman, du är gravid!

När hon sa den där meningen viste jag inte om jag skulle gråta eller skratta. Ännu en gång hade jag en del av Justin i kroppen. Han måste få veta det omgående. Jag letade fram min mobil och ringde upp Candy.

- Hej gumman!! Hur är det? svarade hon
- Hej bästa vän. Det beror på hur man ser det. Är du med Justin?
- Nej, men han och Ryan är på väg hit nu. Vadådå?
- Hur länge stannar dom i NY?
- Dom åker om 3 dagar. Vad är det som har hänt?
- Jag kommer under dagen, se till att han är hemma hos dig när jag kommer. Jag messar när jag har landat.
- Okej, vi ses snart då! Saknar dig.

Jag berättade hur saker stod till för Cait och hon förstod mig, och hon hjälpte mig att packa. Jag valde att inte berätta något för mamma om varken testet eller att jag drog till NY i några dagar. Hon behöver inte oroa sig.

Flygplatsen NY
När jag hade tagit min väska och börjat gå mot utgången tog jag upp min mobil och skrev till Candy.

"Nu har jag landat och ska precis ta en taxi. Var hemma med J om 20 minuter. Saknar och älskar dig." - SKICKA

Efter 10 minuter i taxin började jag få en orolig och nervös känsla i magen. Vad kommer han säga, eller göra när jag berättar det för honom? Taxichauffören och jag hade en liten slapp konversation, men helt okej för mig. Jag ville bara att tiden skulle gå fort så att jag fick kliva ur. När han tillslut stannade på adressen som jag hade gett honom gav jag han pengar och massa dricks.

För första gången ringde jag på och lät henne komma och öppna, jag ville inte bara gå in. Jag vet inte varför, jag har ju alltid gjort det annars, men det kändes som att jag inte riktigt var välkommen egentligen. Konstig känsla, jag vet. Men den fanns där.

- Hej gumman, vill du berätta vad som har hänt. Vad som får dig att flyga runt för att få prata med Justin. frågade Candy, och gav mig en kram


Justins perspektiv

En skön slapp dag i NY och jag har med mig Ryan, så automatiskt blir man ju hemma hos Candy, vilket jag absolut inte har något emot. Hon är en skön brud, som ligger på samma nivå som oss två. Men det finns massa minnen hemma hos henne som gör att jag inte kan koncentrera mig riktigt, allt påminner mig om Rose. Varje gång jag ser sängen inne i gästrummet, vill jag att det ska dofta Rose av den. Hon är fruktansvärt saknad hos mig.

Det är tråkigt att jag aldrig hinner läka såren innan en paparazzi eller någon annan frågar vart hon är. Ibland vill jag bar skrika rakt ut, "ja, inte här iallafall". Men det kan jag inte.

Candy har vart underlig en del av dagen och varken jag eller Ryan har fattat varför, men å andra sidan har vi inte frågat heller. Jag vaknade ur mina funderingar av att det ringde på dörren, och Candy gick för att öppna.

- Väntar hon besök? frågade jag Ryan
- Ingen aning. Vi går väl och kollar vem det är. svarade han och reste sig ur sängen och jag ur soffan

När vi kom nära nog hörde jag att det var Rose hon pratade med, men jag hörde bara vad hon svarade Candy.

- Jag berättar för dig sen, måste prata med Justin först.
- Okej, han är på mitt rum. hörde jag Candy svara
- Nej, jag är här. sa jag och gick fram till dom

Jag tittade på Rose som inte ville möta min blick riktigt, och jag såg att hon hade gråtit. Det var så länge sen jag såg henne, om man bortser från alla bilder på henne i både tidningar och på nätet. Hon var lika fin som vanligt, och det gjorde ont. Hon flög hit för att träffa mig, men varför?

- Vad vill du? frågade jag
- Prata med dig, men ensam.

Candy fattade på en gång att det var allvarligt för hon tog Ryan i handen och drog på sig sina skor, Ryan gjorde lika. När det bara var jag och Rose kvar i hallen tog hon av sig skorna och gick in i köket, jag gick efter och såg att hon la upp en ask på bordet. Men jag kunde inte se vad det var.

- Öppna den där. sa hon och pekade på asken

Hade hon kommit hit för att visa mig det där? Jag gick fram till bordet och satte mig på en stol, då fick jag syn på att det var ett graviditetstest. Innan jag hann öppna det sa hon.

- Jag lovade dig att aldrig mer ljuga eller undanhålla något viktigt för dig. Så här är jag för att berätta att du ska bli pappa.

Jag lyssnade väldigt nog på det hon precis hade sagt, men jag förstod nog inte ens hälften av det egentligen. Jag kunde inte bara sitta där som ett fån längre.

- Vilka mer vet? frågade jag kallt
- Caitlin, hon var med när jag gjorde det.
- Vill du behålla det?
- Det beror helt på dig, jag klarar det inte själv.

Jag såg att hennes ögon blänkte till och att det började rinna tårar på hennes kinder. Va fan har jag ställt till med? Hon vände sig om och stod lutad över diskbänken, och jag kunde höra hennes snyftningar. Jag reste mig från stolen och gick och la mina armar runt henne så dom hamnade på hennes mage.

- Vi ska bli föräldrar! viskade jag i hennes öra samtidigt som jag log
- Vill du ha kvar det? Hela ditt liv kommer förändras. Jag vill inte förstöra saker för dig. sa hon utan att kolla på mig
- Vadå förstöra? Det har du aldrig gjort. Du gav mig hopp om en fin framtid, och jag sumpade den. Jag har aldrig älskat någon som jag älskar dig.

Hon vände sig då jag sa det sista, men utan att möta min blick. Jag såg att hon var helt tom i blicken, men det ändrades då hon fick syn på mitt halsband, på det hängde hennes ring, och den har gjort det sen hon tog av sig den.

- Var du någonsing lycklig med mig? frågade hon och pillade på mitt halsband
- Varje dag! svarade jag och la mina armar om henne, som i en kram

När vi hade stått så ett tag knuffade hon bort mig och suckade.

- Vad är det? frågade jag
- Jag var rädd för det här. sa hon
- För vad?
- För att träffa dig, hur jag skulle känna. När jag såg dig i hallen blev jag som en liten flicka i sin mammas famn. Bara genom att du är i min närhet får du mig att känna mig värdefull.
- Du är värdefull, iallafall för mig. Jag älskar dig, och kommer alltid att göra det.

Vi gick in och satte oss i soffan och fortsatte prata om allt och framförallt om barnet. Vi kom fram till att vi skulle behålla det, men att vi inte skulle berätta för någon annan än Candy och Ryan. Som vi även hade planerat bli gudföräldrar. Vi skulle ta kontakt med en barnmorska för att se hur långt det hade gått och sånt, när jag kommer hem från NY.

När det hade gått flera timmar tog jag upp min mobil och såg till min förvåning att jag hade fått flera sms av Ryan.

"Hur går det?" - "Lever du?" - "Eller har hon slagit ihjäl dig?"

"Nej, jag lever. Och ni kan komma hem nu!" - SKICKA

Strax efter att jag hade skickat det hörde vi hur dörren öppnades och vi hörde både Ryan och Candy. Så vi gick ut och mötte dom.

- Nå, tänker du berätta nu eller? frågade Candy och tittade på Rose. Men hon vände sig om och gick ut i köket, men kom tillbaka lika fort.

Hon gav Candy testet utan att säga något. Hon såg minst lika förvånad ut som jag gjorde då jag fick syn på det, men hennes ansikte sprack upp i ett stort leende sen kastade hon sig över Rose.

- GRATTIS gumman! Eller vänta, ska ni behålla det? frågade hon chockat

Rose tittade på mig och tog min hand, men inte för att hålla den, utan för att lägga den på sin mage.

- Jag skulle inte ta bort det för allt i världen, det är en del av Justin och jag vill alltid ha honom i mitt liv. Jag älskar honom. svarade Rose

Hennes svar på det Candy frågade hade jag inte förväntat mig, men det fick mig att le. Och mitt hopp tändes igen. Det kanske kunde bli vi en dag iallafall. Men nu ska vi ta en dag i taget, jag tänker inte stressa på henne. Ryan sa något för första gången.

- Grattis bror. Hur känns det?
- Konstigt, men vi ska klara det. Med hjälp av er, gudföräldrar.

Både Ryan och Candy tittade på oss med en konstig blick, men log sen. Dom hade nog inte förväntat sig detta. Men man såg på dom att dom blev glada, och barnet kan inte få bättre människor runt om sig. Varken jag eller Rose såg fram emot att berätta det för just min mamma, hon skulle gå i taket och dra historien om hur det var när hon väntade mig.

När klockan blev 9 på kvällen ringde jag Kenny, eftersom att mamma vill att jag sover ut ordentligt då jag har konsert dagen efter. MSG står på listan för att gå i taket. Det ska bli kul att få komma tillbaka till den arenan. Rose lovade även att komma och kolla tillsammans med Ryan och Candy. Mamma skulle älska att träffa henne igen, hon har verkligen saknat henne.