Adriana drog upp en rosa klänning med riktiga diamanter, dem formade ansiktet av Hello Kitty. Hon har inget sådant, en riktig fest klänning, så jag tyckte det var på tiden att hon fick en. Justin kollade på mig som att jag vore galen, men jag skrattade bara åt honom. Liam han fick ett stort modellflygplan som han kunde bygga på när vi kom hem, för skulle han ha öppnat det där, hade det försvunnit massa delar och så hade han blivit hysterisk. Adriana provade sin klänning och den satt perfekt på henne. ”Vad fin du är.” Hon snurrade ett varv och kollade sedan på Justin, som inte hade sagt något. ”Pappa, vad tycker du?” Hon log mot honom, med huvudet på sned. ”Du är alltid fin, min prinsessa.”

”Vad har du handlat egentligen?” Han kollade ned på alla mina påsar som stod på golvet. ”Massa nya underkläder. Samt ett par sjukt snygga skor.” Han plockade upp skolådan och tog bort locket för att sedan nästan svimma. ”Kan man gå i sådana?” Jag skrattade till och han plockade upp nästa kasse med alla mina underkläder i. ”Den här påsen gillade jag mer.” Det kunde man ge sig på. Han kollade på varje del noga, för att säkra sig själv att han inte missade någon detalj. Dem sista trosorna han fick upp, gjorde honom förvånad. ”Döljer dessa något?” Jag började skratta och ryckte åt mig dem, för att sedan plocka ned allt i påsen igen. ”Jag vet inte, du kanske får ta reda på det någon gång.”

Både Liam och Adriana somnade i soffan när kvällen kom krypandes, troligtvis av för mycket godis och dricka då vi hade en myskväll med filmer för barn. Jag kan aldrig få nog av Disney filmer, fast dem äldre, dem nya är inte lika bra. ”Vill du sova med mig inatt?” Den här gången var det faktiskt jag som frågade Justin. ”Klart jag vill.” Vi bar in båda två i mitt sovrum och bäddade ned dem. ”Vad lik hon är dig, när du sover.” Han skrattade tyst när han såg att Adriana låg med armarna och benen åt alla olika håll. ”Och hon är lika söt som du.” Vi stod länge och tittade på dem när dem sov, vilket ibland kan vara väldigt fascinerande. Han höll om mig bakifrån och lutade sitt huvud på min axel.

När vi hade bäddat ned oss låg vi och pratade om olika saker. ”Vill du ha fler barn?” Min fråga fick honom att stanna upp i hans rörelser över min mage. ”Ja, det vill jag.” Han lät osäker, så det måste ha funnits något bakom hans osäkerhet. ”Men?” ”Men, jag vill inte ha olika mammor.” Han fick mig att le, varje dag säger han något som får mig mer övertygad om att han verkligen vill leva sitt liv med mig. Och jag vill inget hellre än att ha honom, jämt. Kunna visa öppet hur mycket jag faktiskt älskar honom. ”Vem vet, vi kanske sitter i en varsin gungstol en vacker dag, och kollar på våra barnbarn som springer omkring på en gräsmatta här hemma i Stratford.” Jag kunde nästan höra honom le bakom mig, precis som jag hade hoppats. ”Jag vill inget annat.”

”Tänker du någon gång på Theo?” Nu var det han som fick mig stum, och orörlig. Vi låg med ansiktena mot varandra och klockan hade blivit strax efter två på natten. ”Varje dag, jag har dock aldrig sett honom, du har i alla fall en bild av honom som du kan fundera över. Jag vet ingenting.” Han strök bort några enstaka tårar som rann efter min kind. ”Ska vi besöka honom imorgon? Jag ber mormor ta Adriana och Liam en stund så kan vi vara där.” Jag nickade åt honom, då jag inte kunde prata. Han fick massa minnen att komma tillbaka, vilket egentligen inte gjorde mig något, då Theo alltid kommer vara en del av mig, dock finns han inte bland oss. ”Gumman, förlåt. Var inte meningen att dra upp honom.” Han strök mig på kinden och pussade mig i pannan. ”Inte ditt fel. Vi saknar honom lika mycket.”

Den där nykära känslan fick jag uppleva när jag vaknade på morgonen, vilket mycket väl kan ha att göra med att Justin låg och pussade mig på axeln. Jag kände hur han log, när jag började röra på mig. Han gjorde precis så där man brukar göra på små barns magar, blåsa ut luft så det blir pruttljud. ”Vad du är barnslig.” Jag skrattade samtidigt, för att det kittlades. ”Är jag väl inte, jag har bara barnasinnet kvar.” Han fortsatte kittla mig över magen och i sidorna, vilket är det värsta jag vet. ”Om inte du slutar får du ingen puss.” Han släppte genast greppet han hade om mig, och jag kunde utan problem lägga mig ned på rygg, så att jag fick se honom, hans morgonrufs och hans underbara ögon. Han log mig, samtidigt som jag la min hand bakom hans huvud och pressade samman våra läppar.

”Mormor, är det okej om dem är här ett tag. Jag och Clar tänkte besöka kyrkogården.” Diane, jag och Justin stod i köket och barnen var med Bruce på baksidan. ”Självklart, ta den tid ni behöver.” Diane är den mest underbara människa jag känner, hon är alltid så snäll. Både jag och Justin gick ut i hallen och satte på oss skorna för att sedan gå runt på baksidan och säga hejdå till Liam och Adriana. Båda dem två låg i poolen som Bruce hade köpt, en sådan uppblåsbar. Adriana hade sina armpuffar på sig, och Liam skvätte vatten över allt. ”Mamma och pappa går nu, vi kommer snart tillbaka.” Adriana kom till kanten så jag fick en puss av henne. Liam gick det inte ens att prata med, eftersom att han var mer under vattnet än över. ”Hejdå Liam.” Jag fick skrika medan han var över ytan, han vinkade glatt tillbaka och dök ned igen.

Jag och Justin gick hand i hand på kyrkogården, inte den mest romantiska platsen kanske, men att ha honom bredvid mig gjorde saken mycket bättre. Visst är det hemskt när man ser alla gamla gravar, men det är ännu värre när det kommer något litet barn som har dött. När vi kom fram till Theos grav satte vi oss ned på gräset och plockade bort alla blommor som hade vissnat, och så ställde vi ned dem nya som vi hade köpt, plus att vi tände lite ljus. ”Hej gubben, mamma och pappa är här.” Justin drog in mig i sin famn där vi satt och han började gråta. ”Jag saknar dig, även om jag aldrig fick chansen att lära känna dig.” Jag la mina händer på Justins för att visa honom att allt kommer bli bra. ”Du ska se din mamma, hon är världens vackraste.” Han pussade mig i bakhuvudet och tårarna rann på honom, jag däremot försökte hålla dem inne, jag ville vara stark.

Efter två timmar på gräsmattan och många minnen berättade valde vi att åka tillbaka till Justins mormor och morfar. Hela bilresan var tyst, och då menar jag knäpptyst, varken jag eller Justin sa ett enda ord, allt jag kunde tänka på var Theo. Hur hade han varit om han hade levt, och hur hade mitt liv sett ut med tre barn, istället för två. ”Gumman, snälla gråt, skrik, gör något som visar att du lever.” Han var troligtvis trött på tystnaden, men jag kunde inte. Det var som att jag var fångad i min egen kropp. Han parkerade bilen och gick runt för att öppna min dörr. Jag orkade inte kliva ur, så jag satt kvar med bältet på. ”Vill du vara ensam?” Hans ögon, dem där snälla, kollade rakt igenom mig. ”Lämna mig aldrig, kan du lova mig det?” Tårarna rann, och jag skakade, han knäppte upp mitt bälte och kramade om mig, samtidigt som han lyfte upp mig och bar in mig i huset. Han fortsatte upp till det rummet som en gång i tiden var hans, och la ned mig i sängen. ”Gumman, jag lovar. Jag tänker aldrig lämna dig.”

Jag måste ha somnat, för jag vaknade av att Liam satt och kollade på mig. ”Mamma, varför är du ledsen? Har Justin gjort något?” Jag tycker synd om Justin, Liam tror alltid att när jag gråter så är det Justin som har gjort något. ”Nej, det kanske är på tiden att du får veta.” Han kollade på mig, nervöst, oroligt, allt speglade sig i hans ögon. ”När Adriana föddes, kommer du ihåg det?” Han nickade, och jag såg att hans hjärna gick på högvarv. ”Kommer du även ihåg att du skulle få två syskon?” Han kröp fram och kramade om mig. ”Ja, nu minns jag.” ”Han klarade sig inte, Theo, din lillebror är begravd här i Stratford. Det var där jag och Justin var idag.”

Jag vet inte hur många kapitel jag hinner skriva ihop, men ni kommer iallafan få minst tre stycken idag. Och ett av dem är vanligtvis mycket längre än dem andra. :) Jag kommer tidsinställa dem. :) Så GOD JUL på er alla. ♥