Ingen, och då menar jag ingen kan förstå känslan när en mamma tappar bort sitt barn. När det rullade in en polisbil på uppfarten var jag den första som var ut på gården. Polismannen som körde bilen öppnade dörren bak, och Adriana kom springandes. ”MAMMA….” Hon sprang mot mig med öppna armar och kastade sig i min famn. Hon hade ett sådant hårt grepp om min hals att jag trodde hon aldrig skulle släppa. ”Älskade lilla flicka, var har du varit?” Hon grät, jag grät, och Justin kom och la sina armar över både mig och Adriana. ”Jag vet inte mamma. Mannen som tog bort mig från stranden sa inget, han satte bara en ögonbindel på mig. Och sedan släppte han av mig. Jag fryser.” Hon huttrade hela hon. Justin bar upp henne och vi gick in alla tillsammans.

Efter flera timmar av pappersarbete, mellan mig och polisen så gjorde jag och Justin en anmälan tillsammans. Personen som hade gjort detta skulle få sitt straff. Alla lämnade oss, utom Justin. ”Vill du sova här?” Adriana hade redan somnat i soffan. Så jag bar upp henne, och Justin lämnade inte min sida. ”Om jag får.” ”Jag skulle inte fråga annars. Jag vill inte vara själv.” När jag hade lagt ned Adriana i sin säng stod jag och tittade på henne en stund, och kände strax efter det två händer på min mage och hur någon höll om mig, vilket var det enda jag egentligen behövde.

När vi hade bäddat ned oss la han sig tätt bakom mig och placerade sin hand runt mig. Jag varken orkade eller ville säga emot honom, jag ville ha honom så nära mig det gick. Han gav mig trygghet, precis som att han kunde ta bort all smärta jag någonsin känt. Han kysste mig i nacken, vilket jag trodde bara skulle hända en gång, men en gång blev till två gånger och vidare upp över min kind. Jag vred mitt huvud mot honom för att fråga vad han gjorde, men innan jag hann pressade han sina läppar mot mina, i en het och passionerad kyss. Ingen annan kroppsdel rörde sig, mer än våra läppar, vi låg helt stilla.

Jag vaknade alldelens kallsvettig under natten, och insåg att jag säkerligen hade drömt en mardröm. Justin låg fortfarande bredvid mig, men han hade vänt sig åt andra hållet. Så jag kunde utan att väcka honom, kliva upp ur sängen. Ett besök på toaletten, och lite kalltvatten i mitt ansikte, gjorde så att jag blev lite pigg. Jag satte mig ned på golvet och direkt då jag slappnade av, började jag gråta. Jag vet inte hur länge jag satt där inne, men det var nog ett tag. Dörren till badrummet öppnades och Justin kom in, han satte sig ned bredvid mig, och la sin ena arm om mig samtidigt som han drog mig mot sig. ”Allt kommer bli bra, jag lämnar er inte.” ”Varför lovar du massa saker du inte kan hålla? Vi är inte tillsammans, du lever ett nytt liv med Selena.” Jag krånglade mig ur hans grepp och tittade på honom. Han grät, utan att jag märkte det, så jag torkade bort hans tårar, som bara blev fler och fler. ”Hon får säga vad hon vill, Adriana är mitt liv, och jag kommer vara här tills du kastar ut mig.”

Det är precis sådana saker man vill höra från någon man älskar. Att den aldrig kommer lämna en, men jag vet att han är här för hennes skull, och inte för min. Jag gick och la mig igen, utan att ens säga något till honom. Jag ville att han skulle komma efter mig, och fråga mig vad det var, varför jag gick. ”Gumman, vad är det?” Han gjorde det jag hoppades på, plus att han la sig bakom mig igen. ”Jag vill att du ska älska mig, precis lika mycket som jag älskar dig. Och tro mig, det är mycket.” Jag grät igen. Frågan är bara, varför ska allt hända mig, och på en gång? ”Hur kan du älska en människa som gång på gång sårar dig?” Han strök mig över armen och pussade mig på kinden. ”För att jag aldrig har varit lyckligare, än vad jag var med den människan.”

På morgonen när jag vaknade låg inte Justin bredvid mig. Så jag drog på mig morgonrocken och gick in i Adrianas rum, hon var inte heller där. Paniken, visst den fanns, men jag kände på mig att Justin hade henne, så att hon var i säkra händer, men man vet aldrig. En sak är säker i alla fall, jag tänker aldrig mer gå ut med Adriana, och släppa blicken från henne. När jag kom ned i vardagsrummet satt Justin i soffan med Adriana i knä. Hon sov dock. ”God morgon.” Han flyttade henne så att han kunde resa på sig, och tillsammans gick vi in i köket. ”Vill du ha te?” Han nickade och drog in mig i sin famn. ”Jag älskar dig, du vet det va?” ”Snälla, gör inte detta svårare än vad det redan är.”

Vi gick och satte oss i soffan där Adriana låg, och han drog återigen in mig i sin famn, han satt och höll om mig. ”Jag vet inte vad jag skulle göra utan er två.” Hur mycket jag än ville flytta på mig, be honom sluta säga sådana saker, eller bara vara allmänt underbar mot mig, kunde jag inte. Jag ville att han skulle vara otrevlig, det var mycket lättare att inte tycka om honom då. ”Det som hände igår kväll, får aldrig mer hända. Du har Selena, varför gjorde du det?” Han släppte greppet han hade om mig, och jag passade på att flytta mig till fåtöljen som stod bredvid soffan. ”Jag vet inte varför jag gjorde det, men jag kommer aldrig ångra det.” Mitt te hade redan kallnat, så det var ingen idé att dricka det, då jag inte tål smaken av kallt te.

Liam kom hem på förmiddagen, han visste inte om att Adriana hade kommit hem, så när han fick syn på henne blev det rena kramkalaset. ”Lillasyster.” Han ropade och dem sprang mot varandra. Även om jag flera gånger har sagt åt Liam att han inte ska bära omkring på Adriana, så var det ett acceptabelt tillfälle. ”Liiiam, jag har saknat dig.” Både jag och Justin stod och kollade på dem två som verkligen kramade och visade varandra deras kärlek. ”Jag har saknat dig också. Jag trodde att jag aldrig mer skulle få se dig.” Mr. Saltzman, Toms pappa, stod kvar i dörren, så jag gick ut till honom. ”Har allt gått bra?” Han log lite halvhjärtat, och skakade på huvudet. ”Liam hade lite problem med att somna, och det kan jag väl förstå. Hur är det med Adriana?” Jag gillar honom, han bryr sig alltid. Han är stark som kan ta hand om tre barn själv, hans fru dog för några år sedan. ”Allt är bra med henne, det är skönt att hon är hemma. Det var rena mardrömmen.” Han nickade instämmande. ”Det förstår jag.”

”Vart tog pappa vägen?” Adriana kom gåendes in i köket och märkte att Justin hade försvunnit. ”Han åkte till godisaffären.” Hon sken upp i hela ansiktet, och ju mer hon ler ju mer liknar hon Justin. Vi skulle ha en hemmadag, med massa gott och många filmer. Så han fick åka. ”Ska vi mysa, alla?” Hon undrade säkert om Justin skulle vara kvar, eftersom att det inte är speciellt vanligt att han är med oss när vi har myskvällar. ”Ja, alla. Inklusive din pappa.” Hon sprang iväg med ett ännu större leende på läpparna än innan. När jag hade poppat klart popcorna gick jag ut till både Liam och Adriana som satt i vardagsrummet. ”Här har ni ungar.” Jag ställde ned den mellan dem, så att dem slapp sträcka på sig.

Justin hade vart borta ett bra tag, så jag började bli orolig, eller så hade han bara struntat i att höra av sig om han fick förhinder. Vilket absolut inte skulle förvåna mig. Det spelar ingen roll om han sårar mig, det har jag lärt mig leva med, men när det kommer till Adriana, så skulle jag kunna döda honom. Det sista jag vill, är att Adriana ska hata sin pappa. Det finns så många andra som gör det. Det ringde på dörren, och på senare dagar har ingen av barnen varit speciellt intresserade av den, som dem var förut, vilket jag inte vet varför. ”Selena, vad gör du här?” Hon klev in i min hall, oinbjuden. Vilket är det värsta jag vet. ”Är Justin här?” Jag himlade bara med ögonen och kollade på henne. ”Nej, såg du hans bil utanför eller?” ”Nej. Men jag tänkte han hade gömt den.” Jag började skratta, var hon så patetisk? ”Han är inte här, så du kan gå.” ”Tror jag stannar, han kommer nog snart.”