”Är du redo för det här, Miss?” Han kollade min sele jag hade runt midjan och upp över axlarna en sista gång. ”Ja, det är jag.” Även om jag tidigare under dagen nästan svimmade mådde jag sjukt bra för att stå 250 meter upp i luften redo att kasta mig ut med huvudet före. Justin ställde sig bredvid mig. ”Jag älskar dig.” Hans min när jag sa det var obetalbar, men han hann aldrig säga det tillbaka innan jag kastade mig ut. Känslan att flyga fritt, men ändå falla med en hög hastighet mot en säker död var sjukt underbar. När jag första gången stannade till och studsade uppåt var det som ett helt annat lyckorus i min kropp än det Justin alltid gett mig, som rann genom kroppen. Jag älskade det.

Jag trodde absolut inte att jag hade höjdskräck, men när jag väl befann mig i korgen så visade det sig att jag verkligen led av det. Att se Becki så hyper över att göra något så sjukt som att slänga sig handlöst ut i luften, gjorde mig ännu mer irriterad över att jag var sådan mes. Jag visste att Alfredo skulle mobba mig livet ut, så jag funderade nästan på att kicka honom från teamet. Nejdå, det skulle jag aldrig göra, men jag visste även att jag aldrig skulle stå ut med hans mobbing. När Becki fick upp mig på fötterna kände jag hur hela korgen började gunga vilket fick mig att hålla ett stadigt grepp om pinnarna. Hon log bara åt mig, men sa inte så mycket om min feghet, vilket jag var tacksam över.

”Jag älskar dig.” Hon sa det, precis innan hon kastade sig ut, med armarna över huvudet och det bredaste leendet på läpparna. Hon har inte sagt det tidigare, och jag kan väl inte tycka att det var det bästa tillfället att göra det heller, men jag var sjukt glad att hon sa det. Jag tvivlar inte en enda sekund på att hon gör det. När vi återigen var på väg ned i korgen kunde jag känna en lättnad, en lättnad över att hon fortfarande satt kvar i linan, och att det faktiskt var över. När jag hade fötterna på marken och insåg att Becki stod en bit bort tillsammans med både mamma och Kenny sprang jag dit. Utan att hon hann reagera vände jag henne mot mig, och pressade mina läppar mot hennes. Hon besvarade den fortare än jag förväntat mig, men det slutade med att hon log mot mina läppar. ”Jag älskar dig, Justin. Jag gör verkligen det.”

”Adrenalinet pumpar i hela min kropp, och jag har aldrig varit med om att mitt hjärta har slagit sådana hårda slag. Känn.” Hon tog min hand och la den över hennes bröst. Helt ärligt slog hennes hjärta sjukt hårt, men det kan kanske ha sin naturliga förklaring. Hon placerade sin hand över min och hon flätade samman våra fingrar. Vi stod på samma ställe som alla andra hade stått på då Becki hoppade för att kolla på Alfredo, detta har varit något han har tjatat om hur länge som helst, och nu fick han äntligen göra det. Becki fick ett, inte ett diplom kanske, men det liknade ett, där det stod från vilken höjd hon hade hoppat från, och en underskrift från personen som var med, och hon var riktigt stolt. ”Du kommer aldrig få ett sådant.” Viskade hon mot mina läppar och viftade med lappen.

Vi var kvar där i flera timmar, eftersom att det var fler som skulle hoppa. Scooter var en av dem, och Carin hans flickvän gillade inte idén, men hon var lite väl elak mot honom då hon sa att han skulle få en hjärtinfarkt. Alla vi andra skrattade åt det, men inte han, han tog det fullt seriöst och gick mot korgen istället. Carin försökte be om ursäkt, men han ignorerade henne, vilket var väldigt olikt Scooter. Jag stod hela tiden och höll om Becka bakifrån, och även om jag hade mina händer på hennes mage kunde jag ändå känna hur hennes hjärta slog ibland, då det slog hårdare än vanligt. Hennes adrenalin var väl på väg ur kroppen nu, så hon kunde lugna ned sig lite.

När Scooter hade hoppat och kom fram till oss gick han direkt till Carin med sin lapp. ”Ha, och hjärtinfarkt skulle jag få.” Han log fånigt, så man förstod att han bara trotsade, men hon tystade honom genom en puss. Det tyckte vi nog alla var skönt, annars har han tjatat hål i skallen på oss alla. Utan att jag ens hann fundera så var Kendall på väg upp i korgen och Becki stelnade till. ”Ska hon hoppa? Hon har ju för fan skrikigt rakt ut när hon klättrat upp på en stege.” Hon började skratta, och kollade hela tiden på korgen som åkte högre och högre upp. ”Snälla Justin, kan inte du göra det?” Hon vände sig mot mig, och log, riktigt sött. Mamma kom fram, troligtvis för att hon hörde vad Becki sa. Hon la en trygg hand på min axel, och jag visste att jag var tvungen att göra det. ”Okej, jag gör det efter Kendall. Klarar hon det, måste ju jag göra det.”

Hon klarade det, och jag var återigen på väg upp i korgen. Männen som var med var dem som var med förra gången också, och dem kollade skeptiskt på mig, och det förstår jag fullt ut. Då jag förra gången klamrade mig fast i stålpinnarna och nu stod jag här, redo att hoppa. När vi var uppe på höjden vi skulle till stannade den till, och dem gjorde samma sak med mig som med Becki. När jag kastade mig ut kände jag en annan känsla i kroppen än jag gjort då jag klivit ut på scenen, eller något som har med det arbetet att göra, jag mådde bra i friheten, att få vara den där galna 17 åringen som kan göra vad den vill.

Man hann tänka en hel del på dem få sekunderna innan man var nere på jorden igen och kunde andas ut. Innan dem ens hade släppt lös mig hade jag Becki med benen på varsin sida om min midja och sina läppar hårt pressade mot mina. ”Jag är så stolt över dig.” När hon väl hoppade ned kom mamma fram och kramade om mig. ”Jag har aldrig varit såhär nervös över något, men du klarade det.” Alfredo var inte sen att komma fram och ge mig en broderlig klapp på axeln och ett brett leende. ”Se, lilleman klarar också av stora saker.” Han fick en smäll tillbaka av mig, på axeln. När alla hade kramats klart kom ena mannen som jobbar där fram till mig, och hjälpte mig ur selen, vilket var en befriande känsla.

Jag och Rebecka valde att sova på hotellet sista natten vi hade tillsammans innan jag skulle flyga på morgonen dagen efter. Vi skulle även äta middag med alla andra som skulle flyga till LA senare på kvällen. I restaurangen hade vi bokat ett bord så att vi alla kunde sitta tillsammans. ”Jag är vrålhungrig.” Becki satte sig ned bredvid mig och plockade upp menyn som låg på bordet. ”Jag skulle kunna äta en hel gris.” Fortsatte hon med, och bläddrade vidare i menyn. Jag skrattade bara åt henne, själv behövde jag inte ens öppna menyn då jag redan visste vad jag skulle ha. Servitrisen kom fram till oss, då hon redan hade tagit alla andras beställningar. ”Vad får det lov att vara?” Hon kollade på Becki först, och hon la ned menyn. ”Hamburgare med pommes, och en Fanta.” Hon måste verkligen ha varit hungrig. Servitrisen vände sig mot mig. ”Spagetti bolognese, och en Cola.”

Vi åt alla under tystnad, eller ja, nästan. Kendall och Alfredo satt på hörnet och pratade med varandra, Steffi pratade med Mario. Dem verkade verkligen komma bra överens. Becki kollade på mig, och vidare på dem två, och även hon såg nog det jag såg. Hon log för sig själv, och tittade tillbaka på mig. ”Hon brukar vara blyg runt killar, vad hände?” Hon skrattade till och pussade mig snabbt. ”Hon umgås med dig, vad tror du hände? Finns det någon som inte vill vara i mina skor, och inte på grund av mitt namn och mitt jobb, utan på grund av min vackra flickvän.” Hon rodnade och tittade ned i bordet igen. ”Hey, det var bara sanningen.” Jag la min hand under hennes haka och förde upp hennes huvud mot mitt igen. Hennes bruna ögon hade en brinnande känsla i sig, och det såg verkligen ut som att dem glödde, precis som en brasa, vilket var underbart att se.

När vi hade ätit och sagt hejdå till alla som sedan skulle lämna oss gick vi upp till rummet som jag hade hyrt. Eftersom att hon inte vill att jag spenderar pengar på henne så hade jag inte hyrt den vanliga sviten som jag alltid brukar, utan jag hade hyrt ett enkelrum, vilket skulle överraska henne nog. När hissen stannade på våning 2 tittade hon undrandes på mig. ”Vad har hänt med dig? Är du sjuk?” Hon log, sitt sjukt söta leende och lutade sitt huvud på min axel, samtidigt som hon la handen i pannan på mig, troligen för att kolla om jag hade feber. ”Nej, jag är bara trött på att du säger åt mig att inte slösa mina pengar, så nu blir det du och jag i en enkelsäng.” Hon kysste mig snabbt och jag drog med henne till rummet. När jag öppnade den sköt jag bara upp den så att Becki fick gå in först. Det låg vita och röda rosenblad över golvet och det stod en vinflaska på bordet tillsammans med två glas. ”Vad är allt detta?”

Hur många av er var det som trodde att dem skulle hoppa bungyjump? ;P Jag gillar att överraska! :) Kom nu ihåg att kommentera mycket. Jag vet dock inte om jag hinner skriva klart ett till kapitel, annars kommer det imorgon. :) Ni kan lita på mig.

Jag vill fortfarande att ni svarar på min fråga som jag ställer i ett inlägg under kapitel 34. Jag vill kunna göra HITRISA part 2 sjuuukt bra, därför behöver jag eran hjälp! :)