- Kan inte vi ta en promenad? Frågade jag och tittade på Candy

Hon tittade förvånat på mig men nickade som svar och gick tillbaka ut i hallen och satte på sig skorna. Jag gick upp till Justin och sa att Ryan var nere, och att jag och Candy skulle ta en promenad, så jag lämnade Lemony hemma.

- Mammas gull, du får vara hemma med pappa lite. Mamma kommer snart. Ropade jag från hallen

Inget svar fick man, hon var säkert inne i något av alla barnprogram hpn följer på tv, då hon satt i vardagsrummet och kommer framkalla fyrkantiga ögon.

Justins perspektiv

När Candy och Rose gick ut så bar jag och Ryan upp våra väskor till garderoben och började plocka upp. All smutstvätt kastade vi i en hög och hängde in allt annat. Sen var det bara att starta tvätt maskinen.

Lemony satt fortfarande vid tv:n och kollade på något tecknat. Så jag och Ryan började med maten, han fick äran att sköta grillen. Det var länge sen jag åt grillat.

- Har ni planerat nå datum för bröllopet? Frågade Ryan
- Nej, men det blir inte på en gång. Om någon månad. Svarade jag med ett leende på läpparna
- Om jag ska vara ärlig trodde jag att ni var helt över när du kysste Julia. Varför gjorde du ens det?
- Jag med, jag var rädd att hon aldrig skulle förlåta mig igen. Och antagligen hade hon inte gjort det om vi inte fått veta att hon var gravid. Jadu, hon kysste mig i nacken först, och av någon konstig anledning gillade jag hennes läppar. Så jag kysste dom, och det var det Rose såg.

Jag hade aldrig berättat det för Ryan, utan jag hade bara sagt att vi kysstes. Så nu fick han veta att hon kysst mig i nacken först. Han vart riktigt chockad, men sa inget.

- Pappa, kan jag få en glass? Frågade Lemony
- Efter maten. Svarade jag

Hon suckade bara, hon blir aldrig sur eller arg när man säger nej. Men det kommer väl när hon blir äldre. Då kan jag nästan lova att hon kommer bli värre. Men jag kommer alltid att älska henne, man måste få säga nej utan att det ska bli ett herrans liv.

Efter en och en halv timme kom tjejerna tillbaka, jag såg på Rose att hon hade gråtit. Men jag ville inte ta upp det nu. Så vi satte oss alla och åt, fläskfilé, klyftpotatis och beasås, samt en god sallad. Jag verkligen njöt av den maten, det var länge sedan vi grillade. Det är ju alltid en speciell smak på grillat.

När vi hade dukat av allt och satt oss i soffan började vi prata bröllop.

- Hur känns det Rose, att få byta efternamn från Black till Bieber? Frågade Ryan 
- Det känns bra, just nu tillhör jag ju inte riktigt denna familj. Jag är utanför. Sa hon och hängde läpp
- Jag älskar dig lika mycket oavsett vad du heter i efternamn. Sa jag och drog in henne i min famn
- Vilken tur, för jag älskar dig! svarade hon

Vi satt där ett tag med massa tidningar och skit framför oss. Egentligen skulle jag vilja lägga över allt detta på Rose. Men det känns så elakt, jag är sällan hemma, och när jag är det ska vi göra saker tillsammans. Om jag inte misstar mig så har Ryan säkert planerat in någon slags svensexa, och nå sånt orkar jag inte med. Allt jag gör hamnar i tidningarna, och känner jag dom rätt kommer den kvällen förstöra mitt förhållande med Rose. Det tänker jag inte gå med på, så är det bara.

Rose har sagt ifrån sig allt som heter möhippa, hon vill hellre ha en hemmakväll med massa tjejer och sånt, så dom kan rå om varandra. Jag förstår henne, jag kanske ska ge grabbarna det i förslag, en kväll med massa tv-spel, pizza, och öl. Hur fint hade inte det vart? Det kör vi på.

Helt plötsligt sprang Rose iväg på toa och stängde dörren illa kvickt, jag kunde inte undgå att höra vad hon gjorde då jag vart rädd att något hänt och följt efter henne. Undra om hon verkligen hade magsjuka, eller om det var ett sätt att dölja sin dåliga vana. Jag vet inte om jag vågar ta upp det igen, får se hur jag gör.

När hon kom tillbaka satte hon sig i mitt knä och höll om mig, jag förstod på en gång att något var fel. Men jag ville inte ta det med henne nu när Ryan och Candy var här. Hon började snyfta, men tror inte att det var så pass högt att dom andra hörde. När hon hade slappnat av så satte hon sig ned bredvid mig, och lutade sitt huvud mot min axel. 

- Nej, vi kanske ska ta och röra oss hemåt, baby. Sa Ryan och tittade på Candy
- Det låter som en bra plan, vi måste tvätta. Svarade hon
- Tack för det, nu kom jag på att jag började ju tvätta för ett tag sedan. Den maskinen lär jag kasta i turktumlaren.
- Jag tar den älskling. Svarade Rose

Vi följde med dom till dörren och gav dom en varsin kram, Lemony kom springandes och kastade sig runt benen på Ryan, så han lyfte upp henne, och gav henne en kram.

- Du vet om att du är min favorit tjej va? Sa han och pussade henne på kinden

Candy bara tittade på honom och log, vad skulle hon annars göra? Känna sig hotad av en 5 åring, då är det illa.

Rose gick till tvättstugan när vi hade sagt hejdå, och jag följde efter henne. Jag ville veta vad det var som fick henne att börja gråta. Men jag viste inte hur jag skulle börja. Men jag gjorde ett försök.

- Älskling, varför vart du ledsen förut?
- Jag vet inte om det är för tidigt att säga det, men jag tror inte att jag hade magsjuka.
- Nehe, vad var det då? Säg inte att du fått tillbaka dina dåliga matvanor?
- Nej, men jag tror att jag är gravid. Och jag vill inte gå igenom det en gång till.

Jag blev chockad över hur hon sa det. Vadå ville inte? Ville hon inte ha fler barn, eller var det rädslan att något skulle hända som tog över. Jag vet inte, det enda jag viste då var att hon behövde trygghet. Jag gick och ställde mig bakom henne och la mina armar om henne. Jag vill ha fler barn, och jag vill ha dom med henne. Men jag tänker inte tvinga henne igenom något som hon inte vill. Det enda jag kan göra är att ge henne mitt stöd, och det är något jag alltid kommer, oavsett vad som händer.

- Du vet att jag älskar dig, och vill leva mitt liv med dig. Men vill inte du ha fler barn, så ska jag inte tvinga dig igenom det heller.
- Du vill ha fler eller hur? Svarade hon mig
- Ja, det vill jag. Men tänk inte på det nu.
- Men då sviker ju jag dig, och dina drömmar.
- Tänk inte mer på det, vi tar reda på om du är gravid först, innan vi börjar diskutera något sånt.

När vi kom tillbaka från tvättstugan satt Lemony i soffan med en stor glass i handen, och jag kunde inte bli arg på henne, jag lovade ju att hon skulle få en efter maten. Hon har ett minne som jag vet inte vad, hon minns allt. Så man ska akta sig för att säga något till henne. Hon tittade upp på oss.

- Du lovade mig en glass efter maten pappa. Sa hon med ett leende
- Jadå, du får äta upp den. Men sen ska du borsta tänderna och sen är det dags för sängen. Svarade jag

Hon vände huvudet tillbaka mot tv:n och fortsatte kolla. Jag gick upp på hennes rum och drog ner rullgardinen, bäddade upp hennes säng och la fram en ny ren Hello Kitty pyjamas. Hon kom gåendes mot rummet med glass runt hela munnen, så jag stoppade henne och tog henne till badrummet, så hon fick tvätta av sig och borsta tänderna. Sen gick hon in och la sig själv, det är skönt. Hon har inga problem med att sova på kvällarna.

När jag gick förbi vårat sovrum såg jag att Rose redan hade bäddat ned sig, och klockan var inte ens 9. Något spökar i hennes huvud, hon kan inte vara trött, vi sov ju när vi kom hem från New York. Jag gick in och satte mig i sängen, och då hörde jag att hon grät. Det är hjärtskärande för mig att höra den man älskar gråta. Jag vet inte vad jag ska göra för att få henne att må bra, jag vill att hon ska vara glad och lycklig. Men det är tydligen inte det hon är.

Hon tittade på mig med bedjande ögon, precis som att hon ville att jag skulle förstå något, eller att hon önskade jag kunde läsa tankar, så hon slapp berätta. Men så duktig är jag tyvärr inte. Så hon måste prata med mig om hon vill att jag ska förstå.

- Vad är det? Varför är du ledsen? Sa jag och strök bort hår ur hennes ansikte
- Jag är rädd. Svarade hon snyftandes
- För vad?
- För att du ska lämna mig om jag inte vill ha fler barn. Sa hon och vände ansiktet från mig

Nu får hon ta och ge sig, jag har en dotter, jag älskar henne. Skulle det vara så att jag inte får fler barn, men då är det så. Men jag tänker inte lämna henne för det. Vi är två om att ta det beslutet.

- Jag har dig, och jag har Lemony. Jag behöver inget mer. Jag kommer aldrig lämna dig, förstår du inte det. Jag älskar dig, jag klarar mig inte utan dig. Du är anledningen till att jag är den jag är idag. Och du förstår inte hur glad jag är över att du en gång förlåtit mig för alla idiotiska saker jag har gjort mot dig. Ett liv utan dig finns inte i min värld, när ska du förstå det? Kärleken mellan oss kan ingen bryta, du och jag föralltid? Svarade jag henne och vände hennes ansikte så jag kunde se henne
- Jag vill inte vara den som förstör dina drömmar om en stor familj. Jag avbröt henne där
- Sluta nu, förstår du inte att det är dig jag vill leva med. Vad ska jag behöva säga för att du ska förstå det? JAG ÄLSKAR DIG. Jag vill inte ha någon annan. Tvivlar du på min kärlek till dig, tycker jag du kan ta och titta på ringen du har på ditt finger, och fundera. Jag sover i gästrummet inatt. God natt!

Jag gick ut därifrån, och hörde hur hon bröt ihop. Men ibland känner jag bara att jag vill vara själv, jag älskar den tjejen över allt annat. Och ändå ska hon hålla på som hon gör. Även jag har mina gränser, och nu var dom nådda. Jag bäddade ned mig och slog på tv:n. Fanns inget att kolla på så jag slog av den lika fort, och la mig ner till rätta och blundade.

Dörren sköts upp och jag orkade inte ens titta vem det var. Men jag förstod ganska på en gång att det var Rose. Hon kröp ned bakom mig och la armen om mig.

- Förlåt. Viskade hon

Jag orkade inte visa att jag var vaken, så hon trodde nog att jag sov. Hon strök mig över magen och en rysning gick igenom min kropp. Hennes beröring var magisk.

- Jag vet att du älskar mig, och jag älskar dig också. Sättet som du tittar på mig bara lyser kärlek, och jag är så glad att jag har dig. Jag vill be om ursäkt för att jag beter mig så illa mot någon som inte gör mig något ont. Jag vet att du blir ledsen när jag beter mig som jag gör, och jag vet inte vad jag ska göra för att gottgöra dig. Jag älskar dig så himla mycket, jag är så rädd att förlora dig. Du kan så enkelt bara lämna mig och hitta någon ny. Det är det som skrämmer mig. Jag vill inte sitta här med flera ungar och sen drar du. Jag skulle seriöst dö då. Du är allt för mig. Har alltid vart och kommer alltid vara. Jag går in i vårt sovrum nu, så du får vakna själv. Glöm inte att jag älskar dig.

När hon sa det där rann det tårar på min kind, men jag visade inte att jag var vaken. Egentligen ville jag inget annat än krama om henne, och tala om att jag aldrig kommer lämna henne. Men istället lät jag henne gå tillbaka, ovetandes om att jag faktiskt hörde varje ord av vad hon sa. Den natten somnade jag gråtandes för första gången sedan hon lämnade mig.

Inte lika långt som det förra, men jag ska börja skriva på kapitel 59 på en gång. Och har jag tid blir även kapitel 60, och det sista skrivet ikväll. Vi får se hur mycket jag orkar. Har fruktansvärt ont i ryggen, så kan egentligen inte sitta så länge. Men jag ska försöka skriva så mycket som möjligt, och sen skriver jag på mobilen. Ge mig minst 15 kommentarer! :)

BTW.. Kommentera mycket på det inlägget som är under KAPITEL 58, DEL ETT!