Jag vaknade på morgonen med ett ryck, och insåg att jag hade försovit mig. På fredagar börjar vi klockan åtta, och nu var den redan halv tio. Det var inte konstigt heller, med tanke på att Liam hade hållit mig vaken hela natten, han hade fått hög feber och spydde. När det kommer till sådana punkter har jag bett mamma hålla sig utanför, jag vill klara av det själv, någon gång måste jag ju det, har inte alltid henne med mig. Men nu på morgonen så hade mamma varit snäll och sjukanmält mig, så att jag kunde få sova ut. Hon hade lagt en lapp bredvid mig i sängen. Även om jag inte ville gå på festen imorgon så kunde jag ändå inte, mamma skulle aldrig ta Liam nu, när hon har vart så snäll mot mig idag.

När jag kom ned efter att jag hade duschat så satt hon med Liam i knä och kollade på tv. ”Hej mamma. Tack för hjälpen.” Hon tittade upp på mig och la ned Liam i soffan, som fortsatte kolla på tv. Hon kramade om mig, ”Jag hörde inatt, så jag tyckte du skulle få sova ut lite. Det är jobbigt, jag vet.” Hon såg verkligen lidande ut.

Frukosten stod kvar på bordet, så jag bredde mig en macka och gick tillbaka upp på mitt rum. Mobilen låg och lyste, så jag antog att någon hade försökt fått tag i mig, och det kan man ju säga. Tre missade samtal och 2 SMS. Allt från både Alessa och Celia.

”Clarissa, vart är du? Vi är oroliga för dig, det känns som att du döljer massa saker för oss. Och vi är dina vänner, vi finns alltid för dig. Ring mig när du ser detta.”

”Snälla vännen, ring mig.”

Jag viste inte vad jag skulle göra, skulle jag berätta för dem två så kanske dem skulle vända mig ryggen till. Det är det sista jag vill, men jag kanske måste, dem är ju som sagt mina vänner, och för dem ska man nog inte ljuga. Jag började skriva på ett sms, men raderade det och började på ett nytt, så där höll jag på ett tag, tills jag fick iväg ett.

”Hej, förlåt mig. Men det finns saker ni inte vet om mig, kom hem till mig när ni slutar.”

Innan dem kom så gick jag ner till mamma igen och berättade för henne att jag tänkte berätta det för Celia och Alessa. Hon reagerade inte som jag hade hoppats på, men det är mitt beslut, hon kan inte ställa sig för det. Och det kommer bli lättare för mig att förklara för dem varför jag kommer försent och måste hem tidigt. ”Hur tror du att dem kommer reagera?” Mamma tittade på mig med en underlig blick. ”Jag vet inte, men jag hoppas att dem reagerar som jag vill, och att dem inte lämnar mig. Men det är en risk jag får ta.”

Vi hade precis börjat med maten då det ringde på dörren. Det kunde inte vara dem, för klockan var inte ens ett, och på fredagar slutar vi inte fören halv fyra, det suger, jag vet. Mamma gick och öppnade dörren, och jag hörde direkt att det var dem två, hur ska jag lägga fram detta nu då? Jag funderade ett tag på vad jag skulle säga, och hur jag skulle säga det, innan jag gick ut i hallen. ”Hej, vad gör ni här nu?” frågade jag och gav dem en förvirrad blick. Dem tittade på varandra, ”Vi förstod att det var något viktigt, så vi kom så fort vi kunde. Vi är dina vänner, så vi finns här.” Jag tittade fortfarande på dem, ”inte efter jag berättat” viskade jag tyst för mig själv.

Innan vi hade gått in i vardagsrummet hade mamma tagit med sig Liam upp, så han fick leka i sitt rum ett tag, jag ville berätta för dem innan jag tog ner Liam. Vi pratade på om massa olika saker, bl.a. vad dem hade fått göra i skolan, och om jag hade missat något. ”Så vad var den riktiga anledningen till att vi skulle komma?” frågade Celia. Jag reste mig upp utan att säga ett ord, och gick upp på övervåningen och hämtade Liam. När jag kom ned trodde dem säkert att det var min lillebror, som alla andra har trott. ”Bli inte arga på mig nu, jag behöver er verkligen. Okej?” Dem tittade på varandra och funderade nog verkligen på vad jag skulle säga. ”Okej” svarade dem båda.

”Så tjejer, möt min son, Liam” sa jag och ställde ned Liam på golvet. Både Celia och Alessa tog ett djupt andetag, jag vet inte vad dem tänkte på, men antingen var det ”vem är pappan” eller ”hur gammal var hon när hon fick barn”. Egentligen ville jag inte göra detta, men dem är mina vänner, och jag borde inte ljuga för dem.

Deras första reaktion var väl inte den jag hade hoppats på, men den försvann fort. Men när jag hade svarat på alla deras frågor satt dem som två statyer, jag ville inte att dem skulle tycka synd om mig som hade blivit våldtagen, för det kan jag göra själv, och har gjort det i två år. Jag börjar komma över det nu. Jag vill att vi ska vara lika bra vänner som vi alltid vart. Jag har bara bott här i ett år, men det känns som att jag känt dem hela mitt liv.

”Han är verkligen lik dig, lika söt och lika mycket energi.” Alessa kunde verkligen muntra upp en, och nu satt hon och busade med min son i knä. Jag kunde inte bli gladare än när mina vänner kommer överens med mitt eget kött och blod. ”Hur har du kunnat hålla detta hemligt för oss?” Celia var nog fortfarande lite förvirrad efter att jag hade släppt bomben, och det kan jag förstå. Jag skulle nog också vara lite så. ”Jag vet inte, duktig på att ljuga, skulle jag tro. Men det är slut på det nu, ni vet om det. Och jag är glad jag berättade det för er.” Vi kramade om varandra, och dem stannade på middag.

”Mamma, kan inte vi gå ut?” jag såg på Liam att han väldigt gärna ville gå ut. Men jag själv är livrädd att vi ska stöta på någon från skolan, som ska döma mig. Det vill inte jag. Men för min sons skull, ”Klart vi kan gubben. Fråga om tjejerna också vill följa med.” Han sprang ut i vardagsrummet eftersom vi var i köket och jag hörde honom när han frågade dem. ”Vill ni följa med till lekparken?” Celia kom in i köket med Liam i famnen. ”Självklart följer vi med, vem kan säga nej till ett charmtroll som dig?” Det glädje mig att dom kom så bra överens.

När vi kom till lekparken sprang Liam direkt fram till gungorna, Alessa gick med honom dit och satte honom i gungan och gjorde fart. ”Får man fråga en ganska privat fråga?” frågade Celia när vi satte oss på en bänk. ”Det är klart du får.” Hon tittade inte på mig, men jag säg ändå hur hon tänkte. ”Hur kommer det sig att du behöll Liam, efter att ha blivit våldtagen?” Hennes sätt att fråga var bara ren nyfikenhet. ”För att jag trodde helt ärligt att ingen människa skulle kunna älska mig igen. Om min pojkvän som även var min bästa vän kunde göra något sådant mot mig, skulle vem som helst kunna göra det. Jag var helt ärligt rädd att aldrig mer få chansen till att få ett barn.”

Först och främst vill jag tacka för alla fina kommentarer som jag har fått på första kapitlet och på prologen. Jag vet inte vad jag skulle göra utan er. Och sen vill jag uppmana er åt att fortsätta sprida denna blogg, jag börjar på något sätt att tappa läsare. Men jag älskar er som fortfarande är kvar. På detta kapitel vill jag ha minst 10 kommentarer, och jag vill att alla berättar för mig vad som är bra, och vad som är dåligt.